Masskultur och 1900-tal

Eric Hobsbawm blev en fyrbåk för oss som var vänster och läste historia på 1970-talet. Han skrev om banditer och rövare som sociala revolutionärer, men också den stora översikten Industry and Empire. Det var en förövning till vad som skulle komma från 1987 och framåt, tetralogin om revolutionernas, kapitalets, imperiets och ytterligheternas tidsåldrar, som tog läsaren från franska revolutionen fram till Sovjetunionens sönderfall. Först skrev han om dem som vänstern tog till sitthjärta, sedan använde han materialistisk metod för att förklara världen omkring oss. Det gjorde han så skickligt, med sådan känsla för avvikelser och nyanser, att han blev mer inflytelserik på ett mer bestående sätt än flertalet andra marxiserande historiker och samhällsvetare.

Borde det ha stannat där? Ibland kan man undra hur många ”sistaverk” som borde ha fått ligga outgivna. Fractured Times är ingen omistlig bok, inte intellektuellt. Det rör sig heller inte om några memoarer – det klarade han av med Interesting Times. Den sista (?) essäsamlingen är en samling ansatser och omtag, nödtorftigt grupperade kring några teman.

Men den väcker tankar.

Det första stora temat handlar om judarnas roll. Hobsbawm skriver ur egen erfarenhet och historia. Hans far hette från början Obstbaum, hans mor Grün. Fadern gjorde affärer i det engelska protektoratet Egypten, där Eric föddes 1917. Han dog tidigt, och Eric flyttade till moderns Wien. När även hon dog blev han adopterad av släktingar, som fortsatte till Wien. Efter Machtübernahme avslutade Eric sin skolgång i England, läste historia vid Cambridge, gjorde krigstjänst och etablerade sig sedan som lärare och forskare i historia, även om det tog tid. Den ljummare brittiska varianten av mccarthyismen gjorde karriären trög för en profilerad medlem av kommunistpartiet, men inte omöjlig.

Hobsbawm betonar samspelet mellan upplysningen och den europeiska judendomen. Det var upplysningen som banade väg för judarnas frigörelse ur gettot – men hur mycket fattigare och torftigare hade upplysningen och moderniseringen blivit utan frigörelsens lysande intellektuella, från kompositörer och författare till naturvetare, uppfinnare och driftiga entreprenörer?

Det andra stora temat är kulturens utveckling, det som bokens undertitel fångar. Det är en märklig läsning. Hobsbawm skriver nostalgiskt om den borgerliga kultur som frodades under hans långa 1800-tal (jo, han hörde till dem som myntade begreppet), från revolutionens Paris till skyttegravarna i Flandern. Han skriver lyriskt om litteraturen, om konsten, men framförallt om musiken, inte minst om operan – och det är en mycket gammal man som håller i pennan. Han minns de operor han såg som barn och ung man, konserterna han gick på, konsten före det första stora kriget – men vad har kommit sedan? Hobsbawm menar att masskulturen har gått ut över det riktigt värdefulla. Digitaliseringen har förstört marknaden för skivinspelningar, och få stora tonsättare är födda efter 1910. Likadant med konsten och litteraturen – bara arkitekturen kommer någorlunda helskinnad undan gamlingens granskning. I de nya konstmuseerna och operahusen är skalet ibland märkvärdigare än innehållet, menar han, med Bilbao och Sydney som självklara exempel.

Hans tredje viktiga ämne är den tyska kulturen. Under 1800-talet blev tyskan Mellan- och Östeuropas lingua franca, språket som lät olika nationaliteter mötas och brytas, i metropolerna Wien och Berlin, men också på landsbygden i Rumänien, Polen och Ungern.

Han kunde ha tillfogat Norden. I Danmark har anknytningen söderut alltid varit stark, på gott och ont – tidvis med starka tyska inslag i landets ledning och förvaltning, andra gånger i skarpt och våldsamt motstånd mot hotet från det tyska grannskapet. Men Sveriges 1800-talskultur bar också en stark tysk prägel, trots att de sista tyska besittningarna i praktiken gick förlorade i Napoleonkrigen (även om inlösenrätten till Wismar kvarstod till 1903). När jag häromåret letade efter pjäsen ”Wallenstein” plockade mor fram ett band av Schillers Sämmtliche Werke ur bokhyllan. Utgåvan var från 1812, sju år efter skaldens död – men för en skånsk prästgård på 1800-talet var Berlin den närmaste metropolen, och värdet av landets mynt mättes sedan länge mot Hamburg.

De två stora krigen – i synnerhet det andra – fick världen att vända sig bort och krympa tyskt språk och tysk kultur till något begränsat och provinsiellt. Det är med vemod jag läser om vad som då gick förlorat. Jag hörde själv till de generationer som bestämt valde bort tyskan för franskan och ryskan – bara för att långt senare tvingas kämpa mig tillbaka, när jag hade insett hur oumbärlig tyskan är i och för svensk historia (alldeles bortsett från att det är det enda språk det egentligen lönar sig att läsa bara på gymnasiet, om man vill ha någon praktisk användning av det man lär sig).

Det finns åtskilligt annat, inte minst fascinerande biografiska skisser, över naturvetaren och vetenskapshistorikern J D Bernal, han som gjorde de styrande medvetna om möjligheten att driva forskningspolitik, och Kinakännaren Joseph Needham, båda marxister ur Hobsbawms generation. Det finns en rolig uppföljning av författarens analyser av sociala banditer i historien om cowboys och indianer. I Europa fantiserade tysken Karl May ihop Winnetou och andra ädla rödskinn. USA romantiserade Vilda Västern, fastän Hobsbawm med statistik kan visa att skottlossningarna på Main Street var beskedligt få, bara någon eller ett par döda om året under de mest hektiska åren.

Men efterhand är det svårt att släppa gensägelserna.

Det är förbryllande att en historiker kommer så snuddande nära att skriva att kulturen är slut, ja, nära sin undergång. Kanske säger det något om svårigheten även för en skolad historieskrivare att betrakta och bedöma sin samtid. Men även om vi själva har svårt att urskilja vad i bruset som kommer att räddas vidare och bli bestående, borde vi kunna säga oss att något borde bli det, även om det inte blir som 1800-talets konstmusik. Så har det ju alltid varit – steget är långt från gregoriansk kyrkosång till Verdi eller Sjostakovitj, Trydemästarens märkliga dopfunter från skånskt och gutniskt 1100-tal ligger långt ifrån de statyer som översvämmade Paris under halvseklet före första världskriget, en annan skärva i Hobsbawms betraktelser.

Kanske är det rentav så, att det ofullgångna i flera av essäerna pekar på hur svårt det är att skriva historia. Historikern fogar ihop en berättelse av tillfälligt materiel, som det hette i lumpen – några siffror och statistiska samband, ett par trender i kulturen, några händelser och personer. Hobsbawm hörde under några årtionden till dem som var allra skickligast i att väva breda, episka berättelser till förklaring av historiens gång – men nu, när han inte riktigt orkar fullfölja och fördjupa sina förmodanden, då sätter tillkortakommandet sökarljuset på historieskrivningen som sådan. Arkeologerna har förnyat och berikat sin vetenskap genom att ta till sig naturvetarnas pollenanalyser och dna-spårningar – borde kanske historikerna vända sig till samhällsvetarna för att med större säkerhet kunna bedöma vad som är stort och smått i det som sker och synes ske?