Minns du den stad

En av den samtida berättarkonstens mästare är John Banville, också känd som mannen bakom den hårdkokta pseudonymen Benjamin Black – och alltså en person som parallellt bedriver två författarskap, det ena som konstnärligt avancerad prosaist med en hisnande stilkonst i Nabokovs anda, det andra som upphovsman till kriminalskildringar i noir-stil.

Att Banville är en författare vars stilistiska mästerskap och gestaltande energi har en spännvidd som duger till att åstadkomma det mesta har vi redan förstått, men att han plötsligt skulle kunna varva ner och låna sin talang till att skriva en liten finstämd bok om sin hemstad Dublin kommer oväntat.

Det har han alltså gjort. TimePiecesheter den vackra boken. Den har undertiteln A Dublin Memoir och är fint illustrerad med stämningsfulla fotografier tagna av den framstående dokumentärfilmaren och fotografen Paul Joyce.

Som memoarvolym är boken originell såtillvida att den handlar mer om staden Dublin än om författaren själv. Som bok om Dublin är den originell eftersom den ganska utförligt återger minnen från författarens uppväxt långt från huvudstaden, i småstaden Wexford i sydöstra Irland. Det är, kort sagt, en originell bok. Den utgör en genreblandning och är alltså varken fågel eller fisk utan någonting mittemellan.

Just denna specialblandning, att man som läsare aldrig riktigt vet vad Banville nu ska börja redogöra för, Dublins extraordinära arkitekturhistoria eller de snälla bibliotekarierna på stadsbiblioteket under hans pojkår i Wexford, gör läsningen extra lustfylld och ger framställningen friskhet. Man får hela tiden en känsla av att Banville berättar bara sådant han finner värt att berätta, vare sig det gäller Dublin eller honom själv.

Författarens bedömning är emellertid klar. Dublin är intressantare än Banville. Det självbiografiska stoffet slinker med av bara farten och på grund av att Banville är så noga med att påminna läsaren om att det är en subjektiv bild av Dublin han ger, att det inte är en turist- eller guidebok han skriver utan en bok om hans eget självupplevda Dublin.

Beundrare av Banvilles romankonst är säkert tacksamma för de spridda memoarskärvor som erbjuds. Någon sammanhängande mosaik bryr han sig inte om att lägga, men de minnesbilder han ger från olika skeden av sitt liv har en sällsynt pregnans och lyster. Utmärkande för dem är att de oftast handlar om människorna han har runt sig, släktingar och vänner eller flickvänner och författarkolleger.

Mest om hans mor och moster handlar den nostalgiska skildringen av hur John Banville som liten pojke på sin födelsedag vartenda år fick åka tåg från Wexford till Dublin för att hälsa på mostern, som bjöd på tårta och sedan tog ut gästerna på stan och skämde bort dem hela dagen.

Efter att ha gått ut gymnasiet flyttade Banville till den ogifta mostern och bodde hos henne i Dublins centrum, närmare bestämt på Upper Mount Street i ett gammalt hus i anrik Georgian style i de kvarter som efter en annan av gatorna där, Baggot Street, brukar kallas Baggotonia. I våningen under bodde Anne Yeats, nationalskaldens dotter. När John Banvilles moster dog efter ett par år fick systersonen ärva lägenheten. Såvitt jag förstår var det där han bodde i det skede han blev författare och skrev sina första romaner. Han debuterade 1970 och har alltsedan dess varit ymnigt produktiv.

När unge Banville inte satt hemma och läste eller skrev gav han sig ut på peripatetiska utflykter i staden. Han älskade att vandra omkring och insupa atmosfären i olika stadsdelar och miljöer. Så långt bort som till Phoenix Park tog han sig ogärna, erkänner han, trots att han i sin bok finner anledning att ägna denna väldiga park ett eget kapitel, där han inte försummar att skryta med att Phoenix Park är större än alla Londons parker tillsammans, att den med sina 1 436 tunnland täcker en yta större än Hyde Park, Regent’s Park, Kensington Gardens, St. James’s Park, Green Park, Greenwich Park och Battersea Park allihop sammantagna skulle lyckas täcka.

Banville tycker bättre om St Stephen’s Green, den mer urbana parken i stadens centrum, utan oblygt kringströvande hjortar som i Phoenix Park. Mest av alla parker prisar han dock The Iveagh Gardens någonstans bakom den stora vackra byggnad som fordom hyste det katolska universitetet University College Dublin.

Själv har jag besökt Dublin många gånger och bodde för något år sedan på ett hotell vid St Stephen’s Green och granne med den forna universitetsbyggnaden (som numera hyser The National Concert Hall), men jag såg inte skymten av The Iveagh Gardens och har aldrig heller tidigare gjort det. Något lugnad blir jag av att få veta att Banville själv brukar ha svårigheter att hitta dit. Det lär vara en liten och glest besökt park dit ungdomar smyger undan för att gå hand i hand, kyssas och känna lite på varandra. Det är för övrigt mest för att den är förknippad med ungdomsminnen av svärmiska promenader på tu man hand som Banville älskar just denna tydligen hemligt belägna park.

Favoritstället framför andra är dock ett särskilt parti av en av kanalerna, Grand Canal, närmare bestämt sträckan från Baggot Street Bridge till Huband Bridge och ytterligare ett litet stycke bortom denna. Det är rena rama paradiset, i varje fall under minst tre av årstiderna, hävdar Banville bestämt. Dock är han inte först med att utnämna denna sträcka längs kanalen till det vackraste som finns i Dublin, ty före honom gjorde poeten Patrick Kavanagh just detsamma och har därför tillägnats inte bara en utan två parkbänkar längs kanalen, där hans namn står ingraverat i skyltar som har utformats av konstnären Michael Farrell, annars mest känd för sina bilder med anknytning till James Joyce och dennes verk. Det återstår att se om även Banville omsider kan få sig en parkbänk där. Hur som helst tänker han sig redan att han, när han väl slutar sina levnadsdagar, helst skulle göra det lugnt och stilla invid detta parti av kanalen, sittande på en parkbänk.

John Banvilles TimePieces är fylld av nostalgi och stämningsmättade betraktelser över en underbar stad, men givetvis innehåller den även roliga anekdoter och humoristiska hugskott. En särskild fallenhet har författaren för tragikomiska funderingar, som då han påpekar att alkohol för irländaren är lika livsavgörande som solen är för de latinska folken i södra Europa. Eller då han gör en utläggning om att katolicismen har hållit fast irländarna i en tvångströja lika effektivt som någonsin kommunismen kunde hålla själarna i fångenskap i före detta Östeuropa, i de malträterade länder som satt fast i Sovjetblockets skruvstäd.

Katolicism och kommunism är bara två sidor av samma falska mynt, skriver Banville sardoniskt, och fortsätter med att hävda att de två senaste decenniernas avslöjanden av grasserande pedofili och sexuella övergrepp utförda av katolska präster är det bästa som har hänt Irland på mången god dag, för dessa skandaler har medfört att kyrkan inte längre kan utöva samma moraliska inflytande som förut, att den har förlorat det mesta av sin tidigare auktoritet. I synnerhet ungdomen har vänt sig emot det gamla bigotteriet. Det lovar gott för Dublin, tror Banville. Dublin lär vara en av de europeiska huvudstäder som har störst andel unga invånare och som därför i varje fall från demografisk synvinkel befinner sig i ett gynnsamt skede. Vi får se hur det går med den saken.