Motsatsen till rädsla

Då han inte deltar i tv-debatter skriver han frispråkig samhällskritik i dagstidningen La Repubblica och i det vassa veckomagasinen L’Espresso. Hans böcker är översatta till många språk. Men frispråkigheten har sitt pris. Sedan 13 år tillbaka har han polisbeskydd dygnet runt.

Roberto Saviano tar ställning. Sedan länge skriver han om utsatta människors situation och kritiserar politikerna för deras bristande handlingskraft. Tydlig som han är retar han makthavarna och svaren kan bli grova. Förre vice premiärministern Matteo Salvini fick finna sig i att tillhöra de hårdast angripna. Han reagerade med att kalla Saviano ”en oförskämd lögnare”, samtidigt som han hotade att ta bort polisbeskyddet. Hetast bland de politiska sakfrågorna är migrantsituationen. När Saviano kallar den en humanitär utmaning tar politikerna till populistiska motargument. I debatten om räddningsfartygens allt strängare villkor på Medelhavet myntade Femstjärnerörelsens ledare Luigi di Maio begreppet ”Taxi del Mare” – havets taxi – i ett försök att stämpla NGO:ers insatser till havs som kriminella.

Det var boken Gomorra, utgiven 2006, som gjorde Roberto Saviano känd, också internationellt. Här kom en man som rakt på sak beskrev maffians härjningar i Neapels ytterområden. Boken vittnade om nära insyn i metoderna, men så var också Saviano uppvuxen mitt i den napolitanska camorrans revir. Så han visste vad han beskrev, också när han skildrade samhällets valhänthet inför de växande problemen. Nästa bok, Zero Zero Zero, handlade om droghandeln över gränserna, ett vittomfattande internationellt arbete med skrämmande avslöjanden om taktiken och våldet. Sedan kom ett par romaner om den unga sårbara generationen i maffians närhet, berättelser som byggde vidare på erfarenheterna från uppväxten i Neapeltrakten.

Savianos inlägg i migrationsdebatten väcker alltid intresse. De kan gälla allt från emigranter som tvingas arbeta för en spottstyver på de stora tomatodlingarna i söder till de krassa politiska metoderna att förhindra flyktingarna från att nå Europa. Hittills har Roberto Saviano låtit ordet tala ensamt. Ett nytt grepp tar han i sin senaste bok In mare non esistono taxi (På havet finns ingen taxi), som har fått produktionsstöd av organisationen Läkare utan gränser. Där talar han för fotografiets bevisbärande betydelse i migrantdiskussionen och presenterar fyra välrenommerade fotografer som alla har skildrat migranternas liv på nära håll. De har hört flyktingarnas berättelser och lärt sig förstå vad som kan driva en människa att sätta sitt och sin familjs liv på spel genom att ge sig av i rangliga gummibåtar mot vad man hoppas ska bli en människovärdig tillvaro i Europa.

Fotografen Paolo Pellegrin har varit med länge. Han säger att det nära mötet med människor som drabbats av krig, förföljelse och fattigdom har påverkat honom djupt. Han berömmer andan bland NGO-fartygens besättningar och volontärer, men nämner också alla civila hjälpinsatser han har sett omkring sig, inte minst på de grekiska öarna. Den enskilde hjälpte alltid de behövande där, säger han. ”Det är när man möter den andres blick – då händer något, då blir han/hon en individ, då uppstår ett slags utbyte, en mänsklig kontakt – som är motsatsen till rädsla. Står man kvar på avstånd till de drabbade lämnar man fältet fritt för rädslan, allt blir en abstraktion – se bara vad som har hänt i Europa och Italien”, suckar han.

Italiens problem är många; ekonomiska, sociala och politiska, och det är lätt för de styrande att lämpa över skulden på det nya, omtalade fenomenet – flyktingarna. Förre inrikesministern Matteo Salvinis populistiska utsagor ekar fortfarande över migrantdebatten. De väcker både avsky och medhåll. Legas sympatier i EU-valet låg i trakterna av 34 procent, och dess ledare Salvini är mycket synlig. Han tar selfies i alla tänkbara sammanhang och belönas med leenden av olika slag. Och när den folkliga ministern raggar sympati iklädd badbyxor på spiaggian hyllas han av sina supportrar. Hans grova utspel mot migranterna är välkända: ”de är våldsverkare, smittobärare, människosmugglare, de ruinerar mottagarlandet, de är rika eftersom de har mobil” et cetera. Saviano tar i boken tillfället i akt att bemöta och avvisa dem i tur och ordning med hjälp av officiell statistik från olika myndigheter.

”Framförallt artikulerar boken samhällets vånda inför vår tids stora humanitära utmaning, migranternas framtid.”

Vissa fotografier i boken är påfallande vackra, nära nog perfekta rent estetiskt, medan motiven visar människors desperation och utsatthet. Finns det då inte en risk att estetiken tar över och överskuggar berättelsen? undrar Saviano. Eller kan de kombineras? Den spanske fotografen Olmo Calvo svarar med att peka på ett foto han har tagit från NGO-fartyget Open Arms i februari 2018. Kameran skannar av vattenytan, dyningen dämpar vågorna och massiva mörkblå moln mildrar ljuset. Längs med horisonten skymtar en lång rad svarta punkter med röda detaljer; det är människor i en gummibåt som ligger så lågt att den knappt syns ovanför vattenytan. Det röda visar sig vara flytvästar. Här går Calvos estetiska bildspråk hand i hand med ett dramatiskt innehåll. Fotot har blivit en ikon. Balanserat, estetiskt fulländat – och drabbande.

Men Paolo Pellegrin anser ändå att estetiken riskerar att dominera på bekostnad av det fotografiska innehållet. ”Man måste anstränga sig för att berätta objektivt och sakligt. Det är ett stort åtagande.” Han säger också att han numera känner starkt för förenklingen, den maximala koncentrationen, inspirerad av bland annat Primo Levis förtätade språkkonst och den japanska kalligrafin. Det svartvita är ibland överlägset, menar han. Tar man bort färgen kan bilden bli mer universell. ”Det handlar om att rensa bort, att renodla. Jag dras till den österländska konstens idé, där estetiken är nyckeln som öppnar innehållet.”

Paolo Pellegrin tillhör den berömda Magnumgruppen och har vunnit otaliga priser och utmärkelser. Trots detta visar han ingen nämnvärd självsäkerhet: ”Varje tanke, varje fråga, varje horisont innehåller en ny fråga, en ny horisont. Jag tvivlar alltid. På mig själv, på min funktion, på min kapacitet, på fotografins möjligheter.” Man spårar många års slit och erfarenheter i den sammanfattning han bjuder på: ”Fotot är som ett frö som ibland lyckas gro i betraktaren. Det kan kanske inte förändra världen – men det förändrar åtminstone fotografen.”

Den spanske fotografen Carlos Spottorno har delvis arbetat på andra fält. Tillsammans med journalisten Guillermo Abril tillbringade han fyra år med att färdas norrut genom Europa för att se och dokumentera hur migranterna tar sig fram i olika gränsområden. Idén kom från tidningen El País och resultatet finns i boken Il Crepo (Klyftan) publicerad 2018. Det är en blandning av ett seriealbum och en fotobok.

Bland allt han har upplevt längs Europas gränser väljer Spottorno en händelse för ett par år sedan. ”Det var den 30 januari, och vi hade kommit till Salla, en finländsk by i norr, nära den ryska gränsen. Plötsligt dyker en gammal skröplig bil upp och ut kliver en afghansk familj och två män från Kamerun. Uppenbarligen flyktingar på väg in i Finland. Istället för den farliga båtfärden över Medelhavet hade de valt att ta sig till Turkiet, flugit från Istanbul till Moskva, där skaffat sig en bil och kört till Murmansk, och till slut bytt till sig en rishög för 1 000 euro – som nu hade klarat av den sista biten till Finland. Den som tror att flyktingen ger upp har inte förstått något av hens situation och överlevnadsinstinkt, säger Spotttorno.

Il Crepos omslagsbild är tagen ombord på en räddningsbåt i Medelhavet och visar hur en italiensk soldat lyfter upp en liten syrisk flicka från en gummibåt. Spottorno ser bilden som en illustration av en pågående makaber rundgång; ”Först skapar de politiska strukturerna ojämlikheter, obalanser och krig, och sedan blir det samma aktörers sak att rädda livet på människorna som har flytt undan just dessa krig”.

Fotografen Giulio Piscitello är 38 år och kommer från Neapel. Hans intresse för flyktingarnas situation började tidigt. Allteftersom han läste på om sin hembygds historia blev han övertygad om att alla napolitanare en gång varit emigranter, och att världen var full av paralleller. Han såg till exempel hur tunisiska ungdomar emigrerade till Italien och att hans napolitanska vänner stack iväg till London. ”Ju mer jag satte mig in i flyktingarnas situation och dess orsaker, desto mer engagerad blev jag i de många komplexa frågor som ligger bakom den aktuella migrationen.”

Piscitello är en av få fotojournalister som har färdats i en flyktingbåt över Medelhavet. Det skedde tidigt, 2011, under kriget i Libyen, och började med att han besökte flyktinglägret Choucha, en enorm tältstad på gränsen mellan Libyen och Tunisien. Dit hade bortåt en halv miljon människor tagit sin tillflykt, huvudsakligen säsongarbetare från Libyen med ursprunglig hemvist söder om Sahara. I Choucha talade man bara om en sak: att ta sig till Europa. ”Jag tänkte också åt det hållet”, berättar Piscitello.

Det ena gav det andra, och en vacker dag befann sig fotografen Piscitello ombord på en sliten motorbåt på väg mot Italien. ”Vi var 120 personer, bland dem tre kvinnor, och priset var runt 1000 euro per person.” Ombord var det trångt, de flesta var sjösjuka, och det fanns ingen toalett så man fick kissa i flaskor. ”Maten tog slut nästan genast och efter ett tag stannade motorn, vilket också innebar att pumpsystemet pajade och båten började fyllas med vatten.” Piscitello lyckades till slut ringa 112 och kalla på hjälp från den italienska sjöräddningen och sjöpolisen.

År 2014 fick Piscitello chansen att för Vanity Fairs räkning göra en resa in i Sahara för att försöka dokumentera migranternas färder genom öknen. Projektet lät sig genomföras med hjälp av libysk militär som tog honom med på sin patrullering längs gränsen mot Sudan. Piscitello är märkbart berörd av det han upplevde där. Han berättar hur han stötte på ett skrangligt ekipage med uttorkade människor, desperata unga män och många små barn som led svårt i hettan. När de kom fram i Libyen blev de överförda till ett gammalt murat fängelse utan tak, en gång byggt av italienska staten. Piscitello mötte där en man från Röda korset som konstaterade att människorna i fängelset levde men att han inte såg någon möjlighet att hjälpa dem. I bästa fall skulle någon smugglare kunna dyka upp och förhandla om en resa över Medelhavet, hette det. Piscitello är pessimistisk när det gäller ett framtida europeiskt agerande för att förbättra situationen. ”I Europa talar man ideligen om att anlägga en ’hotspot’ i Libyen, men i verkligheten är det människosmugglarna och militären som bestämmer vad som ska hända där.”

Den skrivande ensamvargen ger alltså ut en bok som hyllar fotografiet. Saviano sätter både fotografernas bilder och deras insikter i centrum, och skriver att han ser fotografiet som ett nödvändigt bevismaterial, inte minst till gagn för den diskussion han själv har fört under lång tid, den om migranternas öde i det italienska samhällsklimatet. Detta låter sig sägas, även i en tid då bildbevis inte längre är samma garanterade hårdvaluta som förr. Idag kan tekniken falsifiera bilden, lika mycket som ordet kan förvränga sanningen.

Roberto Saviano inleder boken med skarpa kommentarer till Italiens sätt att hantera migrantsituationen. ”Flyktingarna erbjuder en godbit åt de missnöjda”, skriver han. ”Istället för att erbjuda lösningar på problemen kastar politikerna skulden på flyktingarna med ett allt hätskare ordval.” Det intensitet som Roberto Saviano uppvisar är rätt unik. Han är konsekvent, flitig och vältalig. I ett tidigare sammanhang skrev han att han tvivlade på sin makt och betydelse och att han inte trodde att hans arbeten skulle göra någon skillnad. Det lät deprimerat, pressat. Idag borde det kännas annorlunda; det råder inte någon tvekan om hans betydelse som samhällskritiker, främst beroende på hans noggrannhet som researcher. Det är svårt att angripa hans faktapåståenden. Istället blir angreppen personliga och politiska. År 2011 tilldelades han Palmepriset.

In mare non esistono taxi är den skrivande journalistens hyllning till den fotografiska bilden. Men framförallt artikulerar boken samhällets vånda inför vår tids stora humanitära utmaning, migranternas framtid.