Ordens själ

De banbrytande översättarna Basil Hall Chamberlain och W G Aston lyckades tränga in i språket, som är ytterst komplicerat och har inslag som till exempel frekvent avsaknad av skiljetecken och speciella ordval med grund i det hierarkiska samhället. Till yttermera visso gav de sig på några av de äldsta verken, krönikorna Kojiki och Nihongi från 700-talet, som skrevs när det japanska skriftspråket ännu inte var fullt utvecklat. Till svårigheterna hör nämligen att japanska skrivs med tre sorters skrivsystem, varav ett utgör ursprungligen kinesiska tecken. Eftersom det kinesiska språket inte har någon släktskap med det japanska tog det flera hundra år efter introduktionen på 500-talet innan man utvecklade ett något så när effektivt sätt att använda dessa tecken på japanska. Under tiden visste egentligen ingen utom författaren säkert vad som stod i en text.

Även idag innebär kanji, de kinesiska skrivtecknen, en komplikation som fick amerikaner under ockupationen (1945–52) efter andra världskriget att undra om man inte kunde avskaffa dem. Men tecknen ger en extra dimension till det skrivna. De är inte bara kalligrafiskt vackra, utan gör också orden mångtydiga och associationsrika på ett sätt som alfabetet aldrig kan.

Också på andra sätt skiljer sig japansk litteratur från till exempel europeisk. En av Japans ledande intellektuella under efterkrigstiden, Shuichi Kato (1919–2008), beskriver i sin A HistoryofJapaneseLiterature(1979) flera sådana skillnader: bland annat att japansk kultur överhuvudtaget föga har intresserat sig för det abstrakta och att metafysiken får lämna plats för det vardagliga. Men också att det nya aldrig tränger undan det gamla, vilket gör att litteraturen ständigt berikas.

Lars Vargö, erfaren diplomat, tidigare ambassadör i Sydkorea och nu i Japan, har en rad böcker om olika aspekter på Japan bakom sig. Han är också översättare och poet, samt instiftare av Cicadapriset, som delas ut till en ”österländsk” diktare, som det heter i stadgarna. Titeln på hans senaste bok, Den hostande göken, syftar på den japanska fågeln hototogisu, vars mun är röd inuti och därför av poeter sedan 800-talet sägs sjunga medan den hostar blod. Detta bör rimligtvis vara Vargös magnum opus hittills.

Vargö berättar i förordet om hur han som ung student kom till Japan och snart hamnade i diktarkretsar i Kyoto, ett umgänge som han har fortsatt med och som är tämligen ovanligt för en utlänning. Han framhåller att Den hostande göken inte är någon antologi, utan hans personliga val. Den sträcker sig från den allra äldsta tidens litteratur till nu levande diktare. Tidsepokerna presenteras med inledande, historiska översikter. Boken är extremt ambitiöst upplagd eftersom alla eror, alla egennamn och titlar och många av de äldre dikterna också är tryckta med japansk skrift. Jag vill gärna ge en eloge till förlaget, och till korrekturläsaren Marianne Landqvist, som välförtjänt har fått sitt namn omnämnt. Det innebär att Den hostande göken med fördel kommer att kunna användas både för litteraturstudier och för studier i japanska språket på ett sätt som inte tidigare har varit möjligt för svenskar. Men man kan fråga sig om typografin inte också verkar litet avskräckande för vanliga läsare.

Japansk dikt finns sedan tidigare översatt till svenska, men det rör sig om enstaka författare, alltifrån poem ur Murasaki Shikibus klassiska roman Berättelsen om Genji till Bashos haiku och den banbrytande kvinnliga poeten Yosano Akikos dikter i början av 1900-talet. Vargö, med exempel från 1 300 års litteratur, framhåller att alla översättningar är hans egna, samtidigt som han presenterar diktarna och ofta också de omständigheter under vilka de levde. Tolkningsmöjligheterna är, som nämnts, många på grund av skriftspråket. Men det japanska språket har också en förkärlek för det mångtydiga och svårdefinierade och många företeelser, för att inte tala om begrepp, är helt enkelt okända för oss. Det är därför en glädje att finna ett adekvat uttryck för till exempel två ord som västerländska inrednings- och designfantaster lättvindigt lagt sig till med, sabi och wabi. Sabi, i Vargös tolkning, innebär både tyst förfining, ensamhet och övergivenhet, medan wabi uttrycker en känsla av hjälplöshet, ensamhet och något som är slitet. Inte helt lätt att förena med design.

Vad kännetecknar då japansk dikt? Vi har väl kanske till mans ett intryck av att den handlar om natur, skönhet, skirhet, melankoli, kort sagt: körsbärsblom, bokstavligt och bildligt. Sådan var mycket av den allra tidigaste poesin, speciellt innan den blev påverkad av kinesisk litteratur, som dominerade manlig diktning under några hundra år kring det första millennieskiftet. Men redan då skrev både kvinnor och män oblygt om kärlek. Ett exempel är drottning Suseri, som på 600-talet uppmanade sin make att ”smeka mina unga svällande bröst som är som nysnö/ och hålla om mina smala vita armar/fläta ihop mina mjuka händer/i dina starka händer/sträcka ut våra ben/och sova tillsammans”.

Inom shintotron existerar en uppfattning om kotodama, ordens själ, den kraft som finns i bönen. Genom Japans hela historia har diktaren haft en respekterad ställning. Det gällde både kring 1000-talet, när litteraturen företrädesvis skrevs vid hovet, av kejsarfamilj och adel, och under de olika shogunaten när en samuraj inte bara skulle kunna hålla i svärdet utan också i tuschpenseln. Många krigsherrar var framstående poeter. När städerna, främst Edo (Tokyo), växte fram under 1600-talets början uppstod också en ny sorts kultur. Trots att samhället var mycket strängt reglerat fanns det plats för konstnärer av alla de slag.

Dikten behövde inte alltid vara högstämd. Tvärtom har den ofta skrivits i uppsluppna sällskap, en gruppaktivitet där dikt kedjats samman med nya dikter. Berömda poeter har haft tusentals elever och författat tiotusentals poem. Ordlekar är legio, vissa genrer är humoristiska medan andra slagit över i rena vulgariteter, men också samhällskritik. Karai Senryu gav på 1700-talet namn åt en diktform, senryu, som skämtsamt och ironiskt beskrev vardagsföreteelser, som till exempel korruption: Byråkratens barn/lär sig noga hur man/griper med handen/…/

När Japan under andra delen av 1800-talet förvandlades till ett modernare samhälle påverkades en del litteratur av den västerländska. Vargös största insats är förmodligen som introduktör av nutida efterkrigsförfattare. Här möter vi inte minst följderna av den skoningslösa krigföringen som otaliga japaner i kejsarens namn tvingades delta i. Ett av många exempel är Ishihara Yoshiro, som liksom många andra japanska soldater hamnade i sibiriskt fångläger: Ingen minns längre/vad stationen där vi började vår resa hette/endast att det på höger sida/alltid var middagstid/och till vänster midnatt/…/vid varje station/hölls en röd lampa upp/mot fönstret/smutsiga benproteser/och slitna stövlar/slängda i en stor hög/i mörkret/alla som var där levde,/när tåget rörde sig levde de verkligen,/men överallt luktade det död/…/

Bitterheten efter kriget som hos So Sakon kunde med Vargös ord leda till ”ett slags kosmisk uppgivenhet” och en förtvivlan över ungas historielöshet: Springer/i havet av eld/en flammornas gata/äter mig fram som en vågbrytare/springer/över denna flammornas gata/är jag som en glödgad spik/ springer/springer/…/

Bland yngre diktare lever fortfarande intresset för äldre diktformer. Yoshida Kanako, född 1948, skriver haikuliknande om kvällssolen: Det försenade ljuset/står på tå/som för att vilja släcka/tiden.

Men språket utsätts också för experiment som väl nästan är oöversättliga, fastän Vargö inte väjer för att hitta svenska möjligheter hos Naka Taro: ljuset i du, dug, duggregnet/slås in i dörr, dör, dödens stänk/av sö, tjöt, köttet är intet/i, in intet sägande/…/

Kort sagt utgör Lars Vargös Den hostande göken en kulturgärning. Den bidrar till att bilden av det en gång så hyllade, numera krisande, Japan AB nyanseras. Här upptäcker läsaren en nation där diktande i alla tider har inneburit en merit.