Revolutionärer fast i historien

Boken Kejsarens nya kläder av historikern Henrik Ågren undersöker sambandet mellan moderna revolutioner och historiebruk. Det är en innehållsrik, tankeväckande och välskriven bok. I fokus står moderna försök att bryta upp från gamla samhällsskick och skapa något nytt.

I dessa nya samhällsbyggen kunde man tänka sig att historien blev ointressant: något man har lämnat bakom sig och inte längre behövde befatta sig med annat än som en mörk fond till den sköna nya världen.

Men så ser det inte ut. Tvärtom finner Ågren att historien snart blir aktuell även efter radikala revolutioner. Det gäller i samtliga undersökta omvälvningar: franska revolutionen, ryska oktoberrevolutionen, Sovjetunionens och den östeuropeiska kommunismens fall, amerikanska frihetskriget och slutligen reformationen i Europa och Sverige. Boken bygger inte på egen grundforskning, utan är en komparativ genomgång av befintlig forskning om dessa samhällsomvälvningar, med särskild inriktning på historiebruket.

Författarens egen ingång i problematiken är betydelsen av Erik den helige i det protestantiska Sverige. Denna medeltida kung, som enligt legenden dräptes utanför trefaldighetskyrkan i Uppsala, omgavs snart av en kult och en legendbildning värdig ett helgon i vardande. Härigenom var minnet av honom knutet till den katolska tro som reformationen ville kasta loss ifrån. På hans dödsdag hade en särskild mässa firats (eriksmäss den 18 maj) och i Uppsala fanns ett relikskrin kopplat till ceremonier och pilgrimsfärder.

Trots denna katolska identitet ledde reformationen inte till att Erik den helige förkastades eller gömdes undan av svenska lutherska kungar. Sidoaltaret i Uppsala domkyrka fick stå kvar, komplett med reliker.

Gustav Vasa knöt ofta an till helgonkungen, bland annat genom att tala till folket just på eriksmäss. Ett exempel på Eriks aktualitet även i det strikt lutherska Sverige är att han omkring år 1700 fick ge namn åt en av de bastioner i Wismar som försvarade landets södra gräns. Erik Jedvarsson kunde användas eftersom hans nationella identitet som svensk kung trängde undan hans katolska.

Samma mönster upprepas gång efter annan: historien lever vidare, om än i friserad form, i de nya samhällen som revolutionerna skapar. Efter en tids radikalt avståndstagande från det gamla systemet inträder en period av upptining. Först framhävs de oppositionella i historien, men så småningom kan till och med det gamla systemets främsta representanter lyftas fram. I det kommunistiska Sovjet uppmärksammades inledningsvis upprorsmän, som kosackledaren Stenka Razin på 1600-talet. Men efter några årtionden kunde även tsarer bli positiva symbolgestalter, exempelvis Ivan den förskräcklige och Peter den store.

Vad beror detta på? Ågren ger i huvudsak två förklaringar. För det första en folklig konservatism. Revolutionen, inte minst i dess mest radikala tappning, är ett elitprojekt. Folket är långt mindre intresserade av att överge gamla seder. Sovjetunionens ledare blev varse detta när de försökte avskaffa den kristna julen. Projektet misslyckades fullständigt, och man tvingades istället lansera en kommunistisk version. För det andra har revolutionärerna behov av den legitimering som historien kan ge. När Gustav Vasa talade till folket på eriksmäss lånade han glans och legitimitet från en kung som, till skillnad från honom själv, varken var politiskt eller moraliskt ifrågasatt.

Nationalismen är ett viktigt tema i boken, men resonemangen kring detta kunde ha fördjupats ytterligare. Ågren konstaterar att nationen blir det ramverk inom vilket de historiska gestalterna placeras efter revolutionen, men diskuterar inte orsakssambanden närmare. Det huvudsakliga perspektivet är att vändningen mot historien innebär att revolutionens ideal överges. Men djupast sett är återvändandet till historien inte ett brott mot utan en logisk följd av revolutionen. De moderna revolutionerna är förbundna med den moderna nationalismen. I nationalismen får folket en närmast metafysisk status. Det betraktas som något essentiellt och nästan evigt – eller i alla fall mångtusenårigt. För att kunna göra anspråk på denna typ av existens måste folket helt enkelt ha en historia, och gärna en ärorik sådan. Den nation som revolutionen skapar kräver således ett återvändande till tiden före revolutionen.

Ågren inser att den bok han skrivit ger politiskt konservativa vatten på sin kvarn, eftersom den visar på svårigheten att förändra ett samhälle dramatiskt. Själv är han emellertid inte lika entusiastisk över detta mönster. I ett för genren ovanligt öppenhjärtigt förord skriver han att han tillhör dem som vill tro på möjligheten att bryta upp och skapa ett nytt, bättre samhälle.

Här beskriver han historien som en barlast som hämmar det ideologiska projekt som revolutionen utgör, och beklagar svårigheten att bedriva politik enbart grundat på ”förnuft och ideal”.

Förnuft och tradition tecknas alltså som varandras motsatser. Antingen en politik byggd på ”rena ideal” eller en fjättrad av ”det förflutna med alla dess fördomar”.

Problemet med denna dikotomi är att det inte finns något förnuft obundet av historiskt sammanhang, det vill säga tradition. Men detta är inget problem utan en tillgång.

Traditionen är inte förnuftets fängelse, utan dess utsiktstorn. Det har att göra med att människan är en social varelse, som tänker, växer, drömmer och blir till i gemenskap.

Den idealmänniska som författaren tycks ha i åtanke är inte bara orealistisk, utan också en aning obehaglig. En obunden människa, utan varken minne eller historia kan visserligen vid första anblick framstå som fri, djärv och imponerande. Men den som har följt Don Draper iMadMen under några avsnitt vet att inget av de orden bäst beskriver honom utan snarare ett helt annat, nämligen: vilsen.