Revolutionen tur och retur

Det märkliga är att Régis dotter, Laurence Debray, inte heller kände till sin fars historia. I sin bok Fille de révolutionnaires (Dotter till revolutionärer) skriver hon: ”Rätt länge ville jag inte veta. De hemlighöll allt för mig och vad tjänar det till att gräva i det förflutna?” Hon nöjde sig med att försöka återskapa sin mammas bakgrund. Hon kom från Venezuela, ett land som dottern instinktivt kände sig dragen till och där hon hade morbröder och mostrar och ett otal kusiner. ”För mig var det ett Eden, den enda plats där jag kände mig nöjd med mig själv.” När Hugo Chavez kom till makten 1999 förändrades denna idyll.

I Frankrike erbjöd hennes farföräldrar en ombonad borgerlig miljö. De berättade familjeanekdoter och svarade på hennes frågor – om sig själva. Men när de kom in på hennes föräldrars ungdom stötte Laurence på en mur. Ödet skulle dock komma att sprida ljus i mörkret.

Laurence Debray hade skrivit en biografi om den spanske kungen Juan Carlos. I juni 2014 då han avgick befann hon sig i Madrid. En ung och trevlig journalist frågade henne om hon var dotter till den intellektuelle fransman som ansågs ha angett Che när han blev arresterad i Bolivia. Hon frågade varifrån informationen kom, och fick svaret: ”Wikipedia, förstås.” Väl tillbaka i Paris utmanade hon sin pappa. Kunde han nu inte en gång för alla förklara hur det här låg till? ”Det har din mamma redan gjort”, svarade han, och syftade då på en artikel i tidningen Libération från 2001, där mamman hade gått i svaromål mot Ches dotter. Pappan kände sig tydligen oförmögen att förklara det som hörde hemma i en annan epok och i en annan värld. Allt detta hade han lämnat bakom sig. Nu sysslade han med det som skulle gå till eftervärlden, det system han själv lagt grunden till, mediologin, en teori om långsiktig överföring till olika nivåer av samhället av språk och bilder med kulturellt innehåll.

Så var hon dotter till en angivare? Blotta tanken, skriver hon, fick henne att må illa. Så länge ungdomar skulle klä sig i t-tröjor med Ernesto Guevaras bild skulle detta vara pinsamt. Och vad skulle hon säga till sina barn? I april 2015 flög hon till Kuba som korrespondent för Paris-Match. Hon kände igen de platser där föräldrarna bott medan hon var placerad på ett träningsläger för unga pionjärer. Hon fylldes dock mest av förtvivlan när hon såg kubanernas situation. Hur hade föräldrarna kunnat ansluta sig till ett system av förtryck?

Efter hemkomsten fick hon tillgång till Paris-Matchs arkiv, artiklar och foton i svartvitt, som bland annat återgav den tragiska historien om hur pappa Régis satt instängd i en fängelsehåla någonstans i centrala Bolivia. Pappas reaktion blev: ”Det var en fantastisk upplevelse att sitta i fängelse, man hade tid att läsa och skriva.”

Hon fortsatte ett forska i föräldrarnas förflutna. Hon ville tro att det var för att skydda henne som de inte hade belastat henne med sin historia, och hon valde att betrakta dem som hjältar i en äventyrsfilm som griper över historien i både vid och snäv bemärkelse. Modern kom från den del av Venezuela där man odlade kaffe och kakao och levde ett mycket behagligt liv. Allt ändrades på 1940-talet då mormodern Néstar, gift Burgos, blev övergiven av sin man, som sålde familjeegendomen och lämnade henne att klara sig själv med fyra barn, varav den äldsta var Elisabeth, Laurences mor, född 1941. Elisabeth hjälpte till i hemmet så gott hon kunde men en dag fick hon nog. Hon slutade gå i mässan, skrev in sig i kommunistpartiet och utbildade sig till sjuksköterska.

Med sin mammas tillåtelse fick hon 1959 resa till ungdomens musikfestival som anordnades av partiet i Ryssland. Hon skulle vara borta i tre veckor, hon kom hem efter tre år och då hade hon varit i de flesta av Europas huvudstäder, besökt museer, träffat människor av alla nationaliteter och överallt inkvarterats genom partiets försorg. Kommunistcellerna fungerade som dagens Facebook. Tillbaka i Caracas arbetade hon som bibliotekarie. Hon träffade en lärare som hade studerat i Paris, Oswaldo Barreto. 1963 presenterade han Régis och Elisabeth för varandra.

Pappa Régis hade ett helt annat utgångsläge. Han ville lämna sin borgerliga familj, eftersom han insåg att det som var väsentligt skulle utspela sig på annat håll. Den generation han tillhörde, han var född 1940, hade aldrig deltagit i algeriska frihetskriget, till skillnad från dem som var något äldre. Kampen skulle föras i tredje världen och det var en kamp som skulle ge mening åt deras liv. Han ville skaffa sig vidare vyer än föräldrarnas. De var båda advokater och mamman Janine var även politiskt engagerad på det kommunala planet i Paris. 1961 gick färden till USA, där rassegregationen ledde Régis i riktning mot antiimperialismen. Han tog sig ner till Miami och Havanna, där han trots att han inte kunde spanska kom med på ett hörn i alfabetiseringskampanjen. Det var dock tack vare Elisabeth som han insåg vad ett verkligt politiskt engagemang innebar. De spanade på motståndarsidans förflyttningar, ordnade vapenleveranser, de bytte bostad varje dag.

Från Barreto fick de veta att de inte kunde känna sig trygga i Caracas. De flydde till Colombia, där en annan gerilla härjade. I ett och ett halvt år förflyttade de sig över den sydamerikanska kontinenten.

Därefter bestämde sig Régis för att resa hem och avsluta sina studier vid École normale supérieure, medan Elisabeth fick arbete vid gruvministeriet. Sedan återförenades de i Paris. Tack vare Claude Lanzmann fick Régis en lång artikel med titeln ”Le Castrisme ou la longue marche de l’Amérique latine” införd i Sartres publikation Les Temps modernes. Den översattes till spanska och spreds över hela världen. Plötsligt anlände ett telegram från Fidel Castro, som bjöd in Régis och Elisabeth att närvara vid det toppmöte som skulle äga rum på Kuba och där världsrevolutionen skulle diskuteras.

I början av januari 1966 samlades över 500 delegater från 80 länder i tredje världen. Alla undrade var Che befann sig. Efter mötets slut inbjöds Laurences föräldrar att stanna kvar. Régis stod högt i rang hos Castro och var regimens teoretiker; Elisabeth som var språkkunnig och hade rest över hela världen sågs med blida ögon av Castro. CIA hade spanat in dem båda. Régis ville dock göra något praktiskt, han skickades därför till Bolivia för att knyta an till den gerilla som Che ledde där.

Den franske ambassadören på Kuba fick plötsligt ett meddelande om att en fransman vid namn Debray eller Lebrey hade dödats i en sammandrabbning mellan regeringstrupper och upprorsmän. Förvirringen blev total. Sanningen var den att Régis var i händerna på den bolivianska militären. Ironiskt nog var det CIA han hade att tacka för att han överlevde. Under de förhör som hölls med honom insåg Régis att CIA visste mer än han själv om gerillan och om Che. Därmed hade dottern Laurence fått svaret på sin initiala frågeställning. Fadern var i fängsligt förvar sedan ett halvår när nyheten om Ches död meddelades.

Enligt pressen var det de Gaulle som ingrep för en ung fransman som hade arresterats i Bolivia. Régis fick skriva ett utförligt tackbrev till landets president, där han uttryckte sin personliga tacksamhet samt betonade den beundran som Frankrike väckte internationellt genom att högt och klart säga vad många tänkte och inte vågade säga. Det som här var helt underförstått var att de Gaulle inkarnerade motståndet mot kommunismen. Régis berättade aldrig vad han under sina fyra år i fängelse utsattes för, och inte heller vad det hade kostat honom att skriva detta brev.

”Varför skaffade mina föräldrar barn?” Det var en fråga Laurence tydligen ofta ställde sig. ”Det var inte det att jag inte kände mig älskad, men min barndom var kaotisk.” En borgerlig kärnfamilj var inget ideal dessa föräldrar hyllade, tvärtom skulle alla regler som förknippades med denna levnadsform överträdas. Fadern såg sig som själva sinnebilden för den engagerade intellektuelle. Dottern såg honom ofta på tv, han skrev artiklar i Le Monde och han skrev böcker. En hel rad gudmödrar avlöste varandra och de gav henne presenter. Hon fick en halvbror också som var fem år yngre.

Mamman var trött på alla utopier om revolutionens förverkligande och kände sig rätt övergiven, men det var hennes väninnor från olika länder som kom hem till dem och sjöng och var trevliga och lagade god mat. När föräldrarna var hemma samtidigt pratade de bara politik. Redan tidigt visste Laurence att yttervärlden var delad i två läger. De som läste Le Figaro, reste till Deauville på semester och bodde på den högra stranden av Seine var suspekta. Presidenten Giscard d’Estaing var det tydligen också något fel på. Hon tyckte att han var snygg och prydlig och förstod inte varför man ville byta ut honom. Hon insåg snart att hon hade haft rätt, för när Mitterrand blev president såg hon inte längre till sina föräldrar. De blev anställda, pappan som hans rådgivare i internationella frågor och mamman som chef för Latinamerikainstitutet. Hemma hos Laurence fanns spanjorskan Angela som hon kunde utbyta tankar och förtroenden med.

Det märkliga var att föräldrarna inte njöt av makten. De var trötta och stressade och ofta på uppdrag utomlands. De hade sett för mycket av livets allvar och tragedier för att kunna ta lätt på någonting. De bar hela världen på sina axlar – speciellt tredje världen, och det var tungt.

De veckoslut då det var pappan som skulle ta hand om dottern hade hon aldrig några höga förväntningar. Hon skulle vara inomhus med vuxna istället för att vara ute i en park och leka med jämnåriga. Han hade ingen fantasi, tyckte hon, och hon undrade ibland om han själv hade varit barn. En faster hade berättat att han läste Le Monde när han var sju och att han rättade språkfel i tidningen när han var tio.

I slutet av 1980-talet hade Régis och Elisabeth insett att Mitterrand inte var en verklig socialist. Han hade redan tidigt tvingats att anpassa landets politik till den liberalisering som pågick i västvärlden. När han 1988 valdes om för en andra mandatperiod fanns de inte längre vid hans sida. Mamman föreslog att de skulle flytta till Spanien. Pappan motsatte sig det bestämt. Hans dotter skulle fostras i det franska skolsystemet, som var det bästa i världen. Det löste sig genom att pappan fick ansvaret för den franska paviljongen inför den världsutställning som skulle öppnas 1992. Och mamman blev chef för Franska institutet. Laurence fick fyra underbara år i Sevilla.

1993 var hon dock tvungen att följa pappan hem för att gå på gymnasiet i Paris. Det var tydligen tråkigt i alla avseenden, men det tråkigaste var att hennes farmor dog. Hon var den som hade lärt sondottern vad kultur betydde. Hon var änka när hon dog, och Laurence hade velat bevara sina farföräldrars lägenhet som ett museum över borgerlig förfining. Men pappan och hans bror sålde allt. Pengarna tog de emot men behöll inga minnessaker. Régis trodde att han gjorde upp med sitt borgerliga ursprung men tvärtom anpassade han sig till ett bekvämt och konventionellt liv. Han var nu helt ointresserad av Latinamerika.

Det var i det sammanhanget Laurence valde sin helt egen väg. Hon studerade vid London School of Economics och blev sedan bankkvinna i New York, i ett land dit pappan aldrig skulle få visum. Hon älskade sitt arbete och sin frihet där, men efter 11 september 2001 var det hennes visum som inte förnyades. Hon hade ju faktiskt invandrarbakgrund.

Livet tog åter en ny vändning. Efter en kort tid på handelshögskolan i Paris kunde hon ta plats i den franska finansvärlden. Hon träffade en man som gav henne trygghet och som dessutom hade en hel rad bröder, vilka tillsammans personifierade den perfekte mannen. Och pappa Régis var nöjd med att någon tog hand om hans bångstyriga dotter.

Det är intressant att någon som har varit en så övertygad marxist som Régis Debray till slut i mogen ålder välkomnar borgerskapets charm, och detta utan större vånda och utan att föra någon dialog med vare sig sin dotter eller med samtida franska intellektuella. Några av dessa, som till exempel André Glucksmann, skulle ha haft en hel del att lära ut. Redan i mitten av 1970-talet hade de insett och diskuterat kommunismens brister. Laurence Debrays bok är fascinerande och läsvärd därför att den dels skildrar en familjehistoria som är allt annat än banal, dels diskuterar klasskillnader i efterkrigstidens Frankrike. Dessutom gör den flera klargörande nedslag i Latinamerikas sociala frigörelse, vilka kan tjäna som riktpunkter för det som senare har hänt på resan fram till dagens situation. Laurence ser med ett milt och ironiskt leende på sina föräldrar som nu finns i olika politiska läger. Pappan stöder vänsterpartisten Jean-Luc Mélenchon medan mamman blivit officiell motståndare till Maduros regim i Venezuela. Och Laurences bok har just utkorats till fjolårets bästa inom genren politik.