Social dynamit

En av skolans deviser var att lägga tonvikten på historiens ”longue durée”, ett uttryck myntat av Fernand Braudel. Detta innebär att man har en längre tidsblick som även innefattar sociala, psykologiska och geografiska faktorer. Mer traditionell historieskrivning framhäver betydelsen av fältslag, konflikter mellan kungahus och påvar och föredrar att systematisera det historiska skeendet efter fasta årtal.

Annalesskolans djupare synsätt och dess accentuering av underliggande mekanismer och fokusering på bredare befolkningsskikt har utövat ett stort inflytande på många historiker. Samtidigt har det medfört en upplösning av den rigorösa gränsdragningen. De flesta forskare är till exempel numera eniga om att medeltiden knappast var så primitiv och mörk som vi hittills tagit för givet. Istället för att betraktas som en monolitiskt efterbliven tidsålder kan den framstå som både blomstrande och framstegsvänlig.

Carlos M N Eire har följdriktigt gett sin senaste bok titeln Reformations – reformationer i pluralis. En av de reformationer vi knappt känner till var den katolska, vilken enligt Eire hade startat långt innan Luther lanserade sina teser från Wittenberg. Behovet att agera mot den ortodoxa kyrkans hegemoni var inte bara förbehållet dem som senare kom att kallas protestanter. Även inom katolicismens egna led pågick en strävan efter att återställa den ursprungliga tron och genomföra en grundlig omorganisation. Kyrkans maktbegär och pråliga spektakel var för många troende omisskännliga tecken på ett korrupt system.

Eire är en kubanskfödd specialist på senmedeltiden och det gryende Europa; han har tidigare publicerat den fascinerande studien War against the idols, där han framför idén att bildstormandet inte var en biprodukt av reformationens framfart, utan att det i själva verket utgör en central komponent i dess ideologi. Dessa protester mot en avgudadyrkan resulterade i ett vildsint skövlande av allt som skymde sikten för den sanna tron. Skulpturer, tavlor, orglar, mässhakar och andra attiraljer: hela den katolska kyrkans rekvisita blev suspekt och skulle med alla medel utplånas.

Reformations täcker åren 1450–1650 och beskriver utförligt reformationens rötter i den sena medeltidens humanism. Vidare avhandlas lutheranismen, dess brytning med reformationen i Schweiz och den tumultartade utvecklingen på de brittiska öarna. Del tre behandlar katolicismens inre strid och reformatoriska strävanden. Vi följer Ignatius av Loyola på hans vingliga färd från ett lösaktigt leverne till stiftandet av den mäktiga jesuitorden. Såväl katoliker som protestanter blev, enligt Eire, mäkta förvånade över dess världsomspännande framgång.

Sista delen av boken ägnas åt konsekvenserna av religionskrigens härjningar. Många sociologer har för vana att peka på religionens försonande roll som socialt bindemedel. När det gäller detta blodiga tidevarv karaktäriserar Eire de olika fraktionernas stränga renlärighet och hätska retorik snarare som social dynamit, vilken hotade att spränga samhället i bitar. Han beskriver hur Frankrike under striderna mellan katoliker och hugenotter (kalvinister) utvecklades till ett helvete på jorden. När påven Gregorius XIII fick budskapet om den fruktansvärda massakern av tusentals hugenotter under Bartolomeinatten och efterföljande dagar år 1572 skickade han en gyllene ros till kung Karl IX, beordrade att man skulle sjunga Te Deum samt gav Vasari uppdraget att måla tre fresker i Vatikanen med scener från blodbadet. Inte sedan albigensiska korståget mot katarerna på 1200-talet hade så många offer skördats.

Religionskrigens vågor gick höga över Europa och först efter den westfaliska freden började de dämpas något. En av orsakerna till att skepsis, rationalism och empirisk vetenskap slog rot under 1700-talet var, enligt Eire, att det uppstått ett starkt behov av att ta avstånd från denna aggressiva och härsklystna form av religion. Som andra påpekat kan man uppfatta reformationen som den åskledare som omvandlade tidens spänningar till sekularism och upplysning. Den katolske historikern Brad S Gregory talar i sin senaste bok The Unintended Reformation (2012) om dessa oförutsedda konsekvenser av reformationen. Här ansluter han till Max Webers tes om protestantismens avgörande roll i den moderna kapitalismens framväxande. Särskilt kalvinisternas tonvikt på arbetsiver och sparsamhet skall, enligt Weber, ha befordrat den samhällsetik som präglade den tidiga modernismen. Vad man än anser om hållbarheten i denna analys, har hans berömda uttryck om en avförtrollad värld och rationalismens järnbur etablerat sig i vår nutida vokabulär.

Flera av reformatorerna hade Erasmus som en lysande förebild. Detta trots att denne själv aldrig formellt tog avstånd från sin katolicism. Som så ofta intog han en neutral och försonlig mellanställning. Erasmus brevväxlade med både Luther och den engelske kanslern Thomas More. Den senare ville dock inte ha någonting alls med Luther att göra. More är mest känd för sitt korta verk Utopia, vilket omväxlande tagits på allvar och med en nypa salt. Denna ritning till ett framtida idealsamhälle är säkerligen mer en samtidskritik än den uppmarsch till ett totalitärt 1984 som många har tolkat den som.

En mindre upplyst person som med rätta skulle vara kandidat som den grymmaste av alla protestanter, var Johan av Leiden. I detta överskuggar han gott och väl Calvin. Att den senares namn är så besudlat, beror till stor del på ryktesspridning och skrifter av hans motståndare, inte minst Stefan Zweigs Castellio contra Calvin (Våld och rätt) från 1936. Det råder ingen tvekan om att vi idag tar ställning för den frisinnade humanisten Castellio. Samtidigt bortser vi helst från Calvins likaledes humanistiska bakgrund. Calvin var en rätlinjig fundamentalist, men en jämförelse med Hitler är knappast hållbar. Susan Jacoby talar i sin senaste bok Strange Gods om Zweigs dräpande korrekta beskrivning av Calvin. Hon svärtar ner Calvin som en misogyn despot och använder alla tillåtna och otillåtna medel för att genomdriva detta. En mer träffande beskrivning för denna grå eminens kunde vara ”ett dystert geni” (Herman Bavinck).

Johan av Leiden var anabaptisternas ledare i Münster. Anabaptismen var en religiös rörelse som förespråkade pacifism och vuxendop, vilket ansågs kätterskt, varför anhängarna ständigt förföljdes. Men deras pacifistiska grundinställning delades inte av alla anhängare.

Johan införde ett sant skräckvälde i Münster. Hans vildögda följeslagare hade fått för sig att Jesus skulle återkomma under påsken 1534. Först infördes ekonomiska reformer i bästa kommuniststil; privat egendom konfiskerades och pengar skulle inte längre behövas i den heliga staden, som under tiden fylldes av idel heliga. De som vågade knysta halshöggs omedelbart. Maten skulle fördelas broderligt och alla böcker utom Bibeln kastas på bål. Münster blev ”Israel” och borgmästaren, som gick under det sagolika namnet Bernhard Knipperdolling, blev den nye skarprättaren. Under tiden hade Johan roffat åt sig alla rikedomar, infört polygami och skaffat sig själv inte mindre än 16 fruar.

Detta kunde bara sluta illa. Staden belägrades och intogs av en gemensam luthersk-katolsk armé. Här kan vi se att gränsdragningen mellan fiender och allierade i verkligheten inte alltid är vattentät. När det rörde sig om en gemensam motståndare kunde dessa kontrahenter mycket väl tänka sig att operera sida vid sida.

Befolkningen slaktades till siste man, Johan av Leiden och Knipperdolling tillfångatogs och deras tungor skars i vanlig ordning ut. Därefter brändes de med glödande kniptänger innan de höggs ihjäl och hissades upp i burar i kyrktornet, där de fick hänga och ruttna i 50 år. Burarna finns kvar till allmänt beskådande och utgör numera bokstavligt talat den turistiska höjdpunkten i den tidigare så stolta staden Münster.

Flera andra mer eller mindre kända figurer passerar revy i Reformations, ofta iförda brokiga kostymer och gärna med en dolk i bältet. En av de mest färgstarka var den visionäre rebellen Thomas Müntzer, som senare kom att utvecklas till en hjälte i före detta Östtyskland där han prydde dess femmarkssedel. Müntzer var en av ledarna för det bondeuppror som Luther så grymt slog ner. Efter att Luther hade uttalat de beryktade orden ”hugg, slå och döda den du kan” – togs Müntzer till fånga och halshöggs efter obligatorisk tortyr. I efterhand tog Luther på sig slaktandet av uppskattningsvis 100 000 bönder och civila. Deras blod flyter över mitt huvud, förklarade han. Brasklappen var att det trots allt skedde på Guds order. Frågan om Gud alltså själv har skapat ondskan i världen debatteras med oförminskad kraft in i våra dagar.

Många reformatorer hade svårt att ställa sig bakom ett uppror mot en överhet som, enligt aposteln Paulus, ändå hade instiftats av Gud. Calvin var en av dem som brottades länge och väl med detta svårlösta problem innan han med stor tvekan gav vika. Många kalvinister ansåg att det måste finnas gränser för vad som är tillåtet. Om en kung till exempel förgriper sig på ens dotter, förlorar han sitt gudomliga mandat. Även de lägre myndigheterna har rimligen instiftats av Gud och borde i ett sådant fall kunna ingripa som korrigerande instans. När väl detta steg är taget, kan portarna öppnas för än mer flexibla tolkningar av makthavarnas immunitet. Vissa förespråkade, som bekant, öppen revolt – exempelvis Huldrych Zwingli, vars hjälm och det mäktiga svärd han drog vid sin död på slagfältet finns bevarade i Zürich.

Man kan i efterhand undra om det hela verkligen var värt besväret. Den så omstridda treenigheten, för att bara ta ett exempel, hade alltför ofta i praktiken tagit sig uttryck i hängning, dragning och fyrdelning. Europa splittrades till märg och ben och dess djupa sår skulle aldrig helt läkas.

Reformationen firar sitt 500-årsjubileum år 2017. Marknaden kommer att överströmmas av påminnelser om detta omstörtande tidevarv, men Carlos M N Eires Reformations kan visa sig bli svåröverträffad i flodvågen av publikationer. Boken är både grundlig och kalejdoskopisk, och den innehåller även en ovärderlig bibliografi som omfattar 70 sidor. Den svenska lutheranismen lyser tyvärr dock med sin frånvaro. Kanske anser Eire att Olaus Petri inte utstrålade samma oemotståndliga magnetism som Luther och Calvin gjorde – den ene som en i högsta grad kroppsligt närvarande person, den andre som huggen ur sten.