Symbolister på analylssoffan

Freud, Jung och Steiner, och i viss mån även Strindberg, kom vid denna tid att fungera som ställföreträdande fadersgestalter för en rad symbolistiskt inspirerade ryska filosofer och författare. I sin nya bok Poesi och psykiatri. Sexton essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur berättar Ljunggren om dessa symbolisters trassliga relationer och psykiska labilitet. Det handlar om många olika psykiska symtom, och boken beskriver religionsfilosofen Vladimir Solovjovs depressioner, författaren Sergej Solovjovs schizofreni, revolutionären Sventitskijs professionella lögnaktighet, Anna Mintslovas paranoida besatthet och filosofen Ivan Iljins koleriska aggressioner och infantila hämningar. Med sina återkommande nattliga syner och psykofysiska symtom hamnade kritikern Emilij Medtner till slut på mentalklinik, medan författaren Andrej Belyj förefaller ha hållit sin hysteri i schack med hjälp av sin litterära och satiriska förmåga.

Troligen var de ryska symbolisterna inte sjukare än andra människor, men i sekelskifteskulturen fanns en förkärlek för mytologisering och symboliska projektioner som förstärkte symtomen. Mystifikationer och triangeldramer ackompanjerades av politiska händelser som gav en särskild dimension åt konstnärliga rörelser och tankegångar med dragning åt det apokalyptiska. De mest visionära drömde om den ”nya människan” i den ”nya eran” och när bombkastande revolutionärer började ställa krav på radikala samhällsomvandlingar i Ryssland uppfattades det ömsom som ett hot mot, ömsom som ett resultat av symbolistkulturens dekadenta sidor.

Revolutionsåret 1905 med den blodiga söndagen och den efterföljande repressionen gav upphov till psykiska och moraliska kriser som gjorde neurosläran viktig för intelligentians självförståelse, menar Ljunggren. Med ortodoxin hade denna generation dessutom ärvt en vision om att överbrygga klyftan mellan öst- och västkulturen, mellan rationalism och andlighet. Detta var en motsättning som också rymdes inom den enskilda individen och i sin olösta form var den enligt symbolisterna orsaken till Gogols sjukdom och sinande kreativitet. Psykoanalysen och antroposofin förefaller därför i Ryssland ha stigit in på beredd mark.

Men påverkan gick också i den andra riktningen. Som Ljunggren visar tillkom såväl Freuds som Jungs och Adlers teorier under inflytande av den ryska litteraturen. Adler hade Dostojevskij som favoritförfattare och intresserade sig även för Gogol. Freud använde Dostojevskij och Merezjkovskij i sin analys av Vargmannen Pankejev, vilken själv menade att hans släkt hade Karamazovska drag. Genom sin klient filosofen Iljin – som helt har förbigåtts i Freudbiografierna – fick Freud under arbetet med Pankejev också direktrapporter från livet i de ryska symbolistkretsarna, vilket troligen formade hans uppfattning av sjukdomssymtomen. Iljins förhållande till de ledande symbolisterna var i sig kluvet och närmast hatiskt. Enligt honom kunde de bara förstås genom och räddas av freudianismen. I sin Dostojevskijstudie använde sig sedan Freud av sina kliniska erfarenheter av just Pankejev och Iljin för att beskriva vad han såg som ryssarnas emotionella dubbelhet, den ryska ”nationella bipolaritet” i vilken han anade ett mänskligt urtrauma.

Ett annat exempel på denna ömsesidiga påverkan mellan den ryska litteraturen och den tyskspråkiga psykiatriska praktiken var Medtners terapisessioner hos Jung 1912. Under analyssamtalen kom båda att utveckla och fördjupa sin syn på kreativiteten och det mänskliga psyket. Medtner läste Jungs mytstudie medan Jung läste Belyjs Silverduvan och det är uppenbart att de båda fann intressanta beröringspunkter mellan Belyjs och Jungs symboluppfattning.

Kan man då säga att den ryska litteraturen har format Jungs typlära och Freuds förståelse av vad som då kallades den ryska nationalkaraktären? Eller är det helt enkelt så att den ryska 1800-talslitteraturen genom sin breda naturalistiska fåra i kombination med sekelskiftets symbolistiska rörelse bättre än någon annan nationell litteratur beskrivit de fenomen som psykiatrin ville förstå och behandla? Ljunggren rör sig kring frågan men går inte djupare in i den. Tydligt är åtminstone att de ömsesidiga projektionerna kom att förstärka varandra.

Allt hade gått i kvav efter revolutionsåret 1905, skriver Ljunggren, därför vände man sig till Steiner som en väg ut ur våndan. Men det berodde framförallt på att han liknade Vladimir Solovjov, vilken i sin tur hade lånat drag åt flera av Dostojevskijs gestalter och med tiden låtit sig inspireras av Bröderna Karamazov. Steiner drevs själv av en messianism som påminde om slavofilernas och vände sig till Ryssland som en intressant gränskultur mellan öst och väst vars folksjäl han genom antroposofin menade sig kunna hela.

Kring Steiner stod sedan den strid som slutligen splittrade rörelsen. Medan Belyj förblev en trogen lärjunge varnade religionsfilosofen Bulgakov för tysk rationalism och Medtner för filosofisk förflackning. Existentialisten Berdjajev var skeptisk och förvånades över Steiners dragningskraft på landsmännen, men vände sig ändå till honom under senare år. Gemensamt hade de, i likhet med 1840-talets slavofiler och västvänner, en önskan om att rädda och förstå Ryssland under ett avgörande och kritiskt skede.

Den ryska tragedin, den symbolistiska separationssmärtan och kluvenheten som Ljunggren skriver om – handlar den inte om ett ovanligt plågsamt politiskt och kulturellt paradigmskifte liknande det som i Sverige genererade den så kallade Strindbergsfejden? Tanken ligger nära till hands när man läser att Heidenstams Endymion hyllades av Marietta Sjaginjan medan Alexander Blok i Strindberg såg ett exempel på den nya människan. Här som där klöv diskussionerna en generation mitt itu och kom att påverka både vänskaps- och kärleksrelationer och i förlängningen också människors psykiska hälsa. Ytterst rörde det sig ju om förändringar som berörde det mest privata. Det är också här som den individuella och nationella erfarenheten blir exempel på någonting mer allmängiltigt. Enligt Belyj kunde bara ryssarna förstå Nietzsche eftersom de brottades på liv och död med hans problem.

Oavsett dekadens och sjukdomstecken: för litteraturens del var det en fruktbar tid i Ryssland. Ur symbolismen och tiotalets kris föddes författarskap som Achmatovas, Mandelstams, Nabokovs, Pasternaks och Tsvetajevas. Bland symbolisterna framstår Andrej Belyj alltjämt som den intressantaste. Som Ljunggren påpekar hade han en förmåga att genom sitt skrivande hitta en ironisk distans också till de mest uppslitande konflikter, våldsamma drifter och apokalyptiska föraningar och på så sätt skjuta upp sitt eget sammanbrott. Den berömda ryska kluvenheten gör därmed Belyj till en av seklets intressantaste och mest produktiva författare.

Ljunggrens blick riktas mot historiens vita fläckar – mot personer, företeelser och biografiska samband som av någon anledning blivit osynliga i de större berättelserna. Och ständigt bekräftas forskarens misstanke om att de utövat långt större inflytande än man kunnat ana. Då som nu handlar det om att göra ett kulturarv synligt och tillgängligt: den rika ryska sekelskifteskultur som hamnade i skuggan av två världskrig och som till stora delar aktivt förnekades och förträngdes under femårsplanernas socialistisk-realistiska diktat. För den som vill läsa originaltexterna är det därför glädjande att förlaget Murbräckan under senare år givit ut flera av den ryska symbolismens centrala verk på svenska. Uppenbarligen vågar man lita på att det fortfarande är angelägen litteratur. Av Belyj har utöver Petersburg hittills utkommit Moskva, 2:a symfonin, Silverduvan och Masker. I Ryssland gräver man ännu i arkiven, bland annat för att publicera hans omfattande brevväxling. Med ett av symbolismens visionära uttryck kan man absolut påstå att Belyj ännu tillhör det kommande.

För den som vill sätta sig in i det sammanhang som författarskapet föddes ur är Ljunggrens bok oundgänglig läsning.