Tankarna bakom terrorn

Terrorgruppen förlorade sitt viktiga basområde i Afghanistan när den USA-ledda koalitionen störtade talibanregimen. Hundratals terroristledare tillfångatogs eller dödades medan de övriga flydde.

I sinom tid lyckades USA också frysa det mesta av al-Qaidas ekonomiska tillgångar, samtidigt som världens regeringar tog kontroll över de muslimska välgörenhetsorganisationer som slussade pengar till organisationen. al-Qaida fick skrinlägga planer på nya terrorattentat i egen regi och leasa ut sitt firmanamn till frilansande grupper runt om i världen.

Vad ville al-Qaidaledarna Usama bin Ladin och Ayman az-Zawahiri uppnå med den spektakulära attacken? Hur såg den strategiska planeringen ut? Varifrån hämtade al-Qaida inspiration?

Ett svar på de frågorna står att finna i den läsvärda boken Decoding Al-Qaeda’sStrategysom nyligen har publicerats. Författaren, den amerikanske Mellanösternexperten Michael W S Ryan, har bland annat gått igenom ett stort antal arabiskspråkiga strategidokument, samt vetenskapliga böcker och artiklar som al-Qaidaanknutna skribenter har publicerat på nätet.

Publikationerna inleds och avslutas med böner och korancitat, konstaterar Ryan. Men det är bara utanverk och propaganda. När den religiösa fraseologin väl har satts på pränt övergår skribenterna till att analysera kommunistiska uppror och olika gerillakrigföringsstrategier som de antikoloniala befrielserörelserna har tillämpat under 1900-talet. De flesta sätter Mao Zedongs militärpolitiska skrifter i fokus tillsammans med verk av den vietnamesiske generalen Giap och Che Guevara. Då och då vidgas cirklarna med referenser till den kinesiske författaren Sun Zi, som levde på 500-talet f Kr, och den preussiske militärstrategen Carl von Clausewitz. Några skribenter analyserar de terrormetoder som tillämpades av nordirländska IRA och den västtyska Baader–Meinhofligan.

En bok som kretsen kring Usama bin Ladin också satte högt var Warof the Flea. Författaren, den amerikanske CBS-reportern Robert Taber, vistades en längre tid bland Fidel Castros revolutionärer i Sierra Maestra och följde med på marschen till Havanna vid årsskiftet 1958/59. I verket, som publicerades 1965, jämför Taber gerillasoldaterna med loppor som oupphörligen angriper en hund. Det stackars djuret kliar sig och river upp sår som snart infekteras. Till slut blir hunden galen, bryter ihop och dör. Warof the Flea uppmärksammades, enligt Ryan, bland annat av FNL i Sydvietnam och av många andra radikala upprorsrörelser under den följande epoken.

I slutet av 1980-talet kollapsade, som bekant, det sovjetiska imperiet. Konflikten i Afghanistan kan beskrivas som kalla krigets sista fas, där USA och Kina tillsammans med ett stort antal muslimska stater stödde de upproriska mujaheddinstyrkorna med pengar och vapen. Sovjetockupationen mobiliserade dessutom cirka 40 000 frivilliga Jihadkrigare från hela världen som hade förklarat heligt krig mot de ogudaktiga kommunisterna. Det var sysslolösa kämpar från dessa internationella brigader som anslöt sig till al-Qaida när Sovjetunionen drog sig ur konflikten 1988 och striden ebbade ut. De flesta var efterlysta brottslingar som hotades av långvariga fängelsestraff i sina hemländer.

Den sovjetiska statskollapsen slog världen med häpnad. Många militanta islamister drabbades, föga förvånande, av eufori och hybris. al-Qaidas propagandamakare tog tillfället i akt och skapade en heroisk myt, skriver Ryan. Västvärldens stöd till mujaheddin sopades under mattan. För bin Ladin och hans hejdukar var det de heliga jihadkrigarna som hade besegrat den högteknologiska ockupationsarmén och utlöst det mäktiga imperiets sammanbrott. Mot den bakgrunden föll det sig naturligt att vända vapnen mot USA, den enda återstående supermakten, och driva bort även de kristna korsfararna från den muslimska världen. Enligt al-Qaida skulle det gå lätt, eftersom amerikaner och européer – till skillnad från de tuffa ryssarna – var förvekligade av lyx, omoral och konsumism.

Beslutet att angripa USA intensifierade intresset för gerillakrig hos al-Qaidas hjärntrust. Men hur skulle man gå till väga? Att starta en intifada i USA var inte att tänka på. De militanta islamisternas upprorsförsök i Egypten på 1980-talet blev ett fiasko, eftersom folkets breda massa slöt upp bakom regimen och tog avstånd från både våldet och terroristernas samhällsvision. Samma bakslag drabbade algeriska GIA (Groupe Islamique Armé) på 1990-talet. Det alternativ som återstod var att locka USA till Afghanistan och låta de amerikanska soldaterna drabbas av samma öde som ryssarna i de oländiga bergen. Attentaten den 11 september var, konstaterar Ryan, en effektiv provokation som ledde till det förutsedda målet. Men resultatet blev inte det allmänna folkuppror mot västvärlden som bin Ladin och Zawahiri hade hoppats på. Vad var det som gick snett?

Många av al-Qaidas strategiexperter har brottats med den frågan. En av de främsta var Abu Mus’ab al-Suri, som i december 2004 lade ut boken The Call to Global IslamicResistancepå nätet. Den högt rankade al-Suri, som greps av pakistanska säkerhetsstyrkor 2005, hade varit verksam som terrorist sedan 1980-talet och bland annat tjänstgjort som lärare i de afghanska träningslägren. I sitt 1 604-sidiga magnum opus presenterade han, precis som flera av sina kolleger, den klassiska maoistiska trestegsmodell som al-Qaida måste tillämpa för att vinna det heliga kriget. I den första fasen skulle små kommandogrupper genomföra hit and run-attacker, lönnmord och spektakulära bombräder mot strategiska mål. En avsikt var naturligtvis att provocera och skada regimen, men det primära målet var att vinna befolkningens stöd. I den andra fasen skulle revolutionärerna bilda en gerillaarmé och upprätta befriade zoner på landsbygden. När det så var dags för den avslutande fasen, skulle al-Qaida gripa makten i landet och upprätta ett emirat.

Prognosen slog dock slint. När al-Suri författade sin bok hade al-Qaida fördrivits från Afghanistan. Ingenstans hade organisationen lyckats nå fas två. Som orsak till debaclet pekade al-Suri på den nya världsordning som USA hade upprättat efter kalla krigets slut och Kuwaitkriget 1991. På grund av den informationsteknologiska revolutionen kunde det amerikanska underrättelseetablissemanget övervaka all opposition och krossa varje potentiell gerillagrupp i dess linda. För att bortförklara al-Qaidas pinsamma oförmåga att vinna den breda allmänhetens stöd skyllde al-Suri först och främst på de västerländska medier som, enligt honom, dominerade utbudet i den muslimska världen. Folk blev helt enkelt hjärntvättade och matades med främmande värderingar.

2000-talets upprorsmakare måste, skrev al-Suri, gå under jorden för att undkomma USA:s allseende ögon. Av det skälet rekommenderade han världens rättrogna muslimer att avveckla alla hierarkiska organisationer för att istället satsa på ”Ledarlös Jihad”. De hemliga cellerna måste bryta förbindelserna med varandra eftersom all digital – och övrig – kommunikation kan spåras. Ensamma terrorister uppmanades att använda sin kreativa förmåga och iscensätta dåd på egen hand. Först i en avlägsen framtid, när den USA-ledda världsordningen börjar krackelera, kan al-Qaida resa sig på nytt och återgå till den maoistiska trestegsmodellen.

Ryans bok kastar ljus över al-Qaidaledarnas strategiska tänkande och organisationens självbild som arvtagare till 1900-talets revolutionära och antikoloniala befrielserörelser. Den romantiska självbilden har dock föga med verkligheten att skaffa. Uppmaningen till Ledarlös Jihad – och händelseförloppet under arabiska våren – bekräftar terrorgruppens tilltagande marginalisering. Sedan 2011 har miljoner fredliga demonstranter, från Marocko i väster till Bahrain och Djibouti, gått man ur huse för att kräva ekonomiska reformer, fler arbetstillfällen och ett demokratiskt samhällsskick av västerländskt snitt. al-Qaidas framtidsvision, ett totalitärt emirat som styrs av benhårda sharialagar, står inte på agendan.