Tyskarna lurade till eurosamarbetet

Efter flera års forskning om regionerna i Europa delade jag meningen att en stegvis ökad politisk integration borde föregå etablerandet av en valutaunion.

Medan de sydeuropeiska befolkningarna med förtjusning såg fram emot samma pengar som det ”ekonomiska lokomotivet” Tyskland var tyskarna skeptiska. För dem var det svårt att skiljas från D-marken med dess positiva symbolvärde – efterkrigstidens framgångsrika ekonomiska utveckling och politiska normalisering och återförenandet av de två tyska staterna.

En av de mest stridbara ekonomerna, professor Max Otte, förutspådde redan 1998 att euron skulle leda till en legitimationskris inom EU. Men istället för att lyssna på skaran av kritiska finansexperter däribland chefen för tyska Bundesbank, Karl Otto Pöhl, som avskrev valutaunionen som en ”befängd idé”, drev de europeiska politikerna på det vanskliga projektet med stöd av stora delar av näringslivet. Den oroliga tyska befolkningen som till 70 procent var emot den gemensamma valutan lugnades med löfte om fortsatt ekonomisk stabilitet.

Idag då eurokrisen är ett faktum söker man en lösning, bland annat genom att analysera motiven bakom införandet av den gemensamma valutan. Böcker av ansedda ekonomer har titlar som Euro-katastrofen, Euro-illusionen, Eurons sista dagar, Euro-fiaskot och Den kommande euro-katastrofen. Den mest uttömmande analysen hittar jag i den tyske nationalekonomen Philipp Bagus bok Die Tragödie des Euro. Ein System zerstört sich selbst (Euro-tragedin. Ett system förstör sig självt). Bagus som är professor vid universitetet i Madrid uppehåller sig vid frågan varför euron alls infördes. Ty det fanns inte något som helst behov av en gemensam valuta. Euron var ett alltigenom politiskt projekt.

D-marken (DM) var Europas starkaste valuta. För i synnerhet Frankrike framstod detta som en ständig förödmjukelse; man ville bli av med den ”hatade D-marken”. Inför återföreningen av de tyska staterna kunde man äntligen ställa villkor. Offrandet av DM var priset som Tyskland måste betala. År 1988 hade president Mitterrand yttrat att Tyskland kompenserade sin diplomatiska svaghet med sin ekonomiska styrka: ”Den tyska marken är Tysklands atommakt.” Och Mitterrands rådgivare Jacques Attali bekräftade att Maastrichtfördragets egentliga syfte var avskaffandet av DM.

Även Giscard d’Estaing, som grundat en lobbygrupp för euron, förklarade 1992 att grundandet av Europeiska centralbanken innebar att den tyska dominansen äntligen kunde brytas. Samma år jämfördes Maastrichtfördraget i franska Figaro med de tyska krigsskadestånden efter första världskriget: ”Tyskland måste betala sade människorna på 1920-talet. Och idag betalar de. Maastricht är Versaillesfördraget utan krig.” Också brittiska Times var tydlig. Då beslutet om valutaunionen undertecknades 1997 hänvisades till att ”Maastrichtfördraget efter Versailles och Potsdam innebar Tysklands tredje kapitulation gentemot Frankrike på hundra år”.

Den franska och sydeuropeiska aversionen mot DM berodde på skillnaden i finanskulturer mellan de nord- och sydeuropeiska länderna. Medan man sparade och investerade i norr så levde man på kredit i söder. Utan tvivel var de tyska politikerna medvetna om vilket riskabelt spel de gav sig in på. Efter Danmarks nej till valutaunionen trappades den tyska annonskampanjen upp från 5 till 17 miljoner DM. Tyska politiker framhöll att valutaunionen var ett sätt att stärka freden och försökte inbilla befolkningen att Tyskland utgjorde en fara för sig själv och andra. I det militärt underlägsna Tyskland med utländska trupper stationerade i landet var sådana argument lika absurda som förolämpande.

Bakom offentlighetens kulisser sökte tyska politiker in i det sista att rädda vad som räddas kunde. Anförda av finansminister Theo Waigel ville förhandlarna införa en tvingande nationell skuldbroms för samtliga euroländer. Men han blev nedröstad av de andra presumtiva euroländernas delegationer.

Så var valutaunionen redan från början belastad med ett allvarligt fel som är den huvudsakliga orsaken till krisen idag. Frånvaron av en skuldbroms har lett till ”ett system av organiserad ansvarslöshet”. Med Tyskland som pålitlig ekonomisk garant för låga räntor inleddes en hejdlös lånekarusell i olika delar av Europa – sus och dus i Grekland, byggbubblan i Spanien och felinvesteringarna i Irland. Bagus slutsats är att valutaunionen möjliggjort ett system som tillåter en omfördelning där de länder gynnas som har högre skulder och snabbare inflationsprocesser.

En av de mest aktiva debattörerna idag är professor Max Otte. Jämte sin verksamhet vid universitet i Graz är han aktiv i finansvärlden som investeringsexpert. Sina analyser har han presenterat i flera böcker, senast den smala Stoppt das Euro-Desaster (Stoppa eurokatastrofen). Där bekräftar han sin profetia från 1998 att euron inte bidragit till att ena utan till att splittra Europa. Redan 2006 varnade Otte för den kommande finans- och skuldkrisen.

Ottes syfte med sina böcker är att upplysa de tyska skattebetalarna. Likt Bagus visar Otte att de tyska skattebetalarna och konsumenterna förlorat på euron. Medan grekiska statsanställda levt livets glada dagar med 14 månadslöner och höga pensioner så är Tyskland det enda EU-land där löntagarna haft en reell lönesänkning på minus 2 procent sedan euron infördes. Det måste ses som en underlig situation att många tyska läkare och andra högutbildade inte bara utvandrat till Skandinavien utan även till länder som Portugal och Spanien de senaste åren i protest mot att tyska professorer står på samma lönenivå som sina kolleger i Nigeria. I de sydeuropeiska länderna fick de högre löner och mer forskningspengar.

Alltsedan eurokrisen blivit ett faktum har förbundskansler Angela Merkels agerande stått i centrum för omvärldens intresse. Otte erinrar om att Merkel pläderade för en ordnad insolvens i Grekland redan i maj 2010. Men trängd av bland andra Nicolas Sarkozy, José Manuel Barroso och Jean-Claude Juncker övergav hon sitt kloka förslag. Såväl Otte som Bagus menar att räddningspaketen till Grekland var fel. Likaså framhåller Otte att det inte finns något som hindrar att de sydeuropeiska länderna går ur valutaunionen och återgår till sina egna valutor tills de kvalificerat sig för ett återinträde.

Påfallande i eurokrisen är att Angela Merkel vid några tillfällen lämnat sin ursprungliga instinktiva övertygelse bakom sig. Frågan är varför. I sökandet efter svaret kan vi lämna det rent ekonomiska resonemanget, eftersom eurokrisen handlar om politik, och även om identitet, historia och traditioner. Dessa avgörande omständigheter glöms inte sällan bort i debatten.

Svaret på frågan varför Merkel plötsligt gör en helomvändning finner vi varken hos Bagus eller Otte utan hos den amerikanske finansjournalisten Michael Lewis i hans Boomerang. Travels in the New Third World. Boken, som har funnits på New York Times bästsäljarlista, består av fartfyllda reportage dels genom de europeiska konkursstaterna Island, Irland och Grekland, dels genom Tyskland. Lewis träffande men något ytliga observationer bygger på hans insikt om de olika nationella identiteternas och kulturernas betydelse.

Så exempelvis frågar han sig varför de disciplinerade och produktiva men lätttrogna tyskarna i flera år betalat för de sydeuropeiska extravaganserna av ett slag som de själva aldrig skulle drömma om. Svaret är naturligtvis det förgångna: Hitler, nationalsocialismen och Förintelsen. Av tyskarna krävs att de skall vara mer europeiska än alla andra.

Lewis bok ger inget svar på frågan hur eurokrisen kan lösas. Beslutet bakom det tysk-franska initiativet om en ny stabilitetspakt innebär att skuldländerna måste bli mer disciplinerat tyska. Men vill de det? Frågan är öppen. Att döma av presidentvalet i Frankrike och valet i Grekland avvisas sparåtgärderna. Men stabilitetspakten som har röstats fram av 25 EU-länder kan inte göras ogiltig. Däremot kan den kompletteras med åtgärder för tillväxt enligt nyvalde president Hollandes förslag. Inte heller är det tabu bland europeiska politiker att pressa Grekland till ett utträde ur valutaunionen.

De övriga böckerna presenterar olika alternativ. Otte hör till en växande skara som pläderar för en starkare euro i de ekonomiskt starka länderna, medan sydländerna antingen återgår till sina egna valutor eller enas om en svagare sydeuro.

Bagus tror inte att stabilitetspakten kommer att hålla i längden. Inte heller tror han att en transferunion där Tyskland ständigt betalar kommer att hålla. Möjligt är att Tyskland kommer att lämna valutaunionen och återgå till DM. Det är folkets vilja. Att upplösningen av valutaunionen skulle få negativa konsekvenser för EU avvisar både Bagus och Otte. Tvärtom. Det gäller att komma ur den onda cirkeln som valutaunionen fört med sig.