Underhållning på hög nivå

Deras svenska motparter presenterade sig själva och sina ämnen kort, och berättade var klassrummen låg. Vissa av dem läste till och med innantill. Kontrasten mellan svenska byråkrater och amerikanska underhållare var slående. Vi som skrivit upp oss på amerikanernas kurser drog en suck av lättnad.

Paul Bloom, professor i psykologi vid University of Toronto, framstår som själva urtypen av den skojige läraren. Bloom undervisade tills nyligen vid Yale, och var där ansvarig för universitetets mest populära grundkurs. Blooms muntra föreläsningar om psykologi lades till och med upp på Youtube, där de drog till sig miljontals tittare. För den som föredrar läsning framför streaming finns professor Blooms kurs nu även att tillgå i bokform, under titeln Psych. The Story of the Human Mind. I boken ger Bloom en bred överblick av den moderna psykologins historia, från Pavlovs dreglande hundar till virtuella studier av implicit ageism och homofobi.

Problemet med populärpsykologi är att den ofta är tendentiöst skriven. För att kunna sälja sina teser måste författarna i allmänhet överbetona vissa vetenskapliga rön, och bortförklara andra. I denna bemärkelse är Paul Blooms Psych ett positivt undantag. Bloom är inte ute efter att pracka på sina läsare någon mirakelkur, och kan därför kosta på sig att vara opartisk och resonlig. Detta gör hans bok behaglig att läsa, men på sätt och vis svår att kritisera och recensera. På 400 sidor upptäckte jag blott ett enda faktafel, av knappt nämnvärd dignitet. Det allra mesta som Bloom har att säga om sitt ämne är högst rimligt, och väl underbyggt.

”Många uppmärksammade forskningsrön har på senare år visat sig svåra eller omöjliga att reproducera. Detta är delvis en följd av något så banalt som fusk.”

Att skriva vetenskapliga bästsäljare är inte enkelt, ens för en expert som Paul Bloom. Anglosfären är trots allt full av välrenommerade akademiker som skriver böcker om psykologi. De flesta nö­jer sig dock med att återanvända samma trötta klichéer och referenser som finns med i var och varannan lärobok. Även Paul Bloom hemfaller stundtals åt denna praktik. Den välbekante järnvägsarbetaren Phineas Gage – han som fick ett järnspett genom sin frontallob – gör ett längre gästspel i Psych. Bloom återger också evolutionsbiologen J B S Haldanes kända svar på frågan om huruvida han skulle ha offrat sitt eget liv för att rädda sin bror. ”Nej”, ska Haldane ha svarat, ”men möjligen för två bröder eller åtta kusiner.” Haldanes kommentar är fyndig, men har citerats så många gånger att den borde ha pensionerats vid det här laget – särskilt med tanke på att Haldane nog aldrig faktiskt yttrade de bevingade orden.

Istort lyckas Paul Bloom dock hålla klichéhalten låg, och många av hans referenser är såväl träffande som originella. I ett kapitel förklarar han att uttalanden som rimmar ofta tas på större allvar än sådana som inte rimmar. Som exempel på detta fenomen hänvisar han till en episod från mordrättegången mot O J Simpson. Ett av de få bevis som talade mot Simpsons skuld var den dåligt sittande handske som hittades vid brottsplatsen. ”If the glove don’t fit, you must acquit”, blev ett slagkraftigt mantra för Simpsons försvarare, som mycket väl kan ha avgjort rättegångens utfall. Utöver kärnfulla exempel som detta är Paul Bloom en utmärkt källa till allsköns kulturell och historisk kuriosa. Visste ni exempelvis att Karl Marx var förtjust i frenologi och hade för vana att klämma på folks huvuden? Eller att Pierce­ Brosnan redan var farfar när han som fyrtiofyraåring spelade James Bond i filmen Världen räcker inte till (The World Is Not Enough)? Detta senare faktum har förvisso inget med psykologi att göra, men är likväl fascinerande.

Paul Bloom gör sina läsare ytterligare en tjänst genom att avstå från politiska brandtal. Konservativa politiker som Donald Trump dyker upp här och var i texten, men aldrig som exempel på psykopatisk ondska. Paul Blooms egna sympatier är ganska uppenbara, och det skulle förvåna mig om han någonsin har röstat på en republikan. I skrift framstår han dock som en person som åtminstone sporadiskt befattar sig med folk som inte delar hans egna åsikter. Bland akademiker i dagens USA eller Kanada gör det honom till en ovanlig fågel.

Paul Bloom skriver också klokt om den så kallade ”replikationskris” som nyligen har drabbat psykologin som vetenskap. Många uppmärksammade forskningsrön har på senare år visat sig svåra eller omöjliga att reproducera. Detta är delvis en följd av något så banalt som fusk. Mediehungriga forskare som holländaren Diederik Stapel förfalskade data för att få fram sensationella resultat. De flesta falska rön har dock sin grund i tvivelaktig metodik – så kallad p-hacking. För att få sina studier publicerade i prestigefyllda tidskrifter behöver forskare i allmänhet uppvisa positiva resultat. Detta har föranlett vissa av dem att analysera sina data på längden och tvären tills de lyckats klämma fram ett signifikant fynd. Bloom är hoppfull om att nya och striktare regelverk för forskare kan rädda psykologins trovärdighet. I detta har han måhända rätt. Sådana reformer kommer dock att begränsa forskarnas möjligheter att generera spännande rön av det slag som säljer böcker och drar in pengar från sponsorer. Framtidens forskare inom psykologi kommer alltså att vara ärligare, men troligen också fattigare.

Det mest slående med Paul Bloom är dock hans talang som underhållare, såväl i skrift som bakom katedern. Denna egenskap hos akademiker diskuteras sällan på allvar, kanske för att den är svår att kvantifiera. Men dess betydelse bör inte underskattas. För några år sedan umgicks jag med en akademiker av kinesisk härkomst. Min vän befann sig i sluttampen på en post-doc vid ett fint, amerikanskt universitet. Han publicerade i ansedda tidskrifter och hade i mina ögon goda utsikter för att få fast anställning som lektor. Själv var han dock pessimistisk, och planerade att återvända till Kina vid terminens slut. Visst, min vän var duktig på att forska, men av elevernas skriftliga utvärderingar att döma var han en tråkig och oinspirerande föreläsare. Sådana personer kommer sällan särskilt långt inom den amerikanska akademin.

Förra året gick Kina för första gången om USA vad gäller antalet vetenskapliga publikationer. Denna utveckling sågs av många som början på slutet för de amerikanska universitetens dominans. Själv ställer jag mig dock tveksam. Av de miljontals forskningsartiklar som trycks varje år är de flesta av minimal betydelse, och läses blott av en handfull personer. Ytterst få människor utanför Kina kan nämna ett kinesiskt lärosäte eller en berömd kinesisk tänkare. Betydligt fler har hört talas om Harvard och Yale, och skulle gärna studera där om de fick möjlighet. Västerländska kändisakademiker som Steven Pinker och Jordan Peterson säljer massvis med böcker och har miljontals fans över hela världen. Så länge de briljerar som estradörer så bryr sig ingen om deras forskning. Jag har själv ingen aning om hur många vetenskapliga artiklar Paul Bloom publicerade i år. Men efter att ha slagit ihop Psych så kan jag med säkerhet säga att han är en kul snubbe, och att jag med största nöje skulle sitta i hans klassrum.

Amerikanska universitet är kanske på nedgång vad gäller forskning, men så länge de bemannas av lärare som Paul Bloom så är de åtminstone världsbäst på underhållning. Och i dagens samhälle är det kanske det som är viktigast.