Varen icke förskräckta

Frihet är krävande: rätten att välja kan lätt bli till en tyngande plikt, särskilt i ekonomiskt svåra tider då många prioriterar säkerhet och ordning framför friheter och möjligheter, med det ansvar och de risker som följer med dessa. Våra dagars infekterade diskussioner om islam, islamism och islamofobi är till stora delar ett spel på och med vår fruktan. Sakerna rörs gärna ihop, distinktionen mellan islam som religion och islamism som politisk rörelse utmanas ideligen av såväl muslimhatare som islamister, samt av okunniga journalister och politiker. Islamofobibegreppet är ofta ett verktyg i en ideologisk debatt där muslimer mest förekommer som symboler och slagträn.

När Martha Nussbaum i sin nya bok, The New Religious Intolerance, angriper denna problematik använder hon ordet ”islamofobi” en enda gång på 260 sidor: ”I do not want my discussions here to be read as mere allegories of contemporary Islamophobia.” Nej, och så gör hon också väldigt mycket mer av sitt ämne och pekar ut en framkomlig utväg som leder mot ett fungerande samtal och en tryggare gemensam existens, baserad på respekt och tolerans för alla.

Nussbaum skriver med föredömlig klarhet. Hennes avsikt är att tydliggöra problematiken för att sedan kunna ta itu med den. Hon skriver om religion och religionsfrihet, om fruktan som politiskt vapen, om vikten av respekt för allas samvetsfrihet, samt hur vi kan komma över the Politics of Fear. Fruktan är, skriver hon, en primitiv känsla, rent fysiologiskt förbunden med de äldsta delarna av hjärnan. Visst finns det ibland goda skäl att känna fruktan, men det är en narcissistisk känsla: den erkänner inte till fullo andras verklighet, till skillnad från exempelvis sorg och sympati. Fruktan är besläktad med äckel, och är definitionsmässigt frånstötande. På detta bygger man inte en hållbar politik.

Nussbaum fokuserar på ”kaskaden”: när människor plötsligt rusar åt samma håll, som sillar i ett stim. En uppfattning sprids som en löpeld i en befolkning, ger upphov till nya attityder och beteendemönster. Etnifieringen av sociala och ekonomiska frågor, som eldar på hatet mot vissa grupper, kan spridas på detta sätt. Ett exempel är förhållandet mellan hinduer och muslimer i Indien, som länge har varit tämligen fredligt, men som under senare decennier har präglats av en ömsesidig misstänksamhet som vid flera tillfällen har utmynnat i våld, frammanipulerat av religiösa och politiska ledare. Kaskader uppstår när var och en väljer att följa gruppens majoritet oavsett sakskäl, helt enkelt därför att det är värre att bli utesluten ur gemenskapen än att ha fel tillsammans i ett kollektiv.

Några av bokens viktigaste avsnitt i hennes bok behandlar respekt och tolerans i praktiken. Nussbaum skriver om George Washington, som kopplade tolerans till hierarkisk överordning och underordning, och som istället förespråkade ”equal inherent natural rights”. Hon tar vidare upp den fascinerande Roger Williams (1603–1683), som grundade kolonin i Providence, liksom den första baptistförsamlingen i Amerika. Han var den som i praktiken tog initiativ till den separation mellan stat och kyrka som kännetecknar USA. Han var också den första att studera indianernas språk. Hans introduktion till narragansettindianernas språk trycktes i England 1643. Nussbaum lyfter fram de ord och fraser han väljer att inleda med, nämligen hälsningsfraser och uttryck för vänskap och respekt.

Nussbaums bok skiljer sig starkt från svenska böcker i detta ämne. Där Mattias Gardell och Andreas Malm skapar kataloger över islam- och muslimhat, vars syfte mer tycks vara att peka ut syndare än att lösa motsättningar, och på så sätt bidrar till ytterligare polarisering och mer av fruktans politik, analyserar Nussbaum den ömsesidiga fruktan som råder, understryker hur orimlig den är – filosofiskt, mänskligt och, inte minst, politiskt – och erbjuder en framkomlig utväg.

Själv tror jag att talet om islamofobi i vårt land är betydligt överdrivet. Jag tror inte att de flesta svenskar bryr sig särskilt mycket om hur andra lever, vad de äter eller tror på, och egentligen inte heller hur de klär sig, så länge man uppfattar att de drar sitt strå till stacken. Men när det gäller det där sista är man snar att fördöma. Det är därför det är så lätt att få med sig folk mot såväl konstnärer som sägs leva på bidrag som överdådiga festande myndigheter. Däremot är det få som tycker illa om den framgångsrike konstnären som blir miljonär eller den som festar upp egna tillgångar, det viktiga är att man jobbar för sitt uppehälle och bidrar till det gemensamma.

Vilket de flesta muslimer givetvis gör. Om slöjan sticker i ögonen på folk, handlar det nog inte så mycket om befarat kvinnoförtryck, utan snarare om att man uppfattar slöjan som en signal på att kvinnan ifråga inte arbetar. Vi tycker oss ha rätt att kritisera dem som – kanske – överutnyttjar offentliga resurser: rökare som blir sjuka, överviktiga, familjer med många barn, människor som verkar ställa sig utanför arbetsmarknaden. Om man i USA får klara sig bäst man kan, får man i gengäld också bli salig på egen fason och i större utsträckning klä sig som man vill. Svensk avoghet mot avvikare är en bieffekt av vår starka offentliga sektor.

Det talas ofta om att barn bland minoriteter far illa. Och visst är det olyckligt om småflickor förpackas i heltäckande slöjor och förbjuds att delta i lagstadgad utbildning. Samtidigt är det problematiskt att skilja barn från föräldrar, att tvinga dem att bryta med kultur och släktgemenskap. Att somliga småflickor gör andra erfarenheter än majoriteten av småflickor borde gå att hantera.

Bara något år efter terrordådet i New York 2001 landade jag på flygplatsen i Philadelphia och ställde mig i den långa kön för att få mina skor röntgade. Döm om min häpnad när apparaturen sköttes av en kvinna i hijab. Då begrep jag att det där landet är lite annorlunda och att det vi i Sverige får läsa om USA bör tas med några nypor salt.

När jag nu läser Martha Nussbaums lysande essä om hur religiös intolerans och fruktans politik har ätit sig in i våra västerländska samhällen slås jag återigen av hur olika Europa och USA är. Idén att lagreglera folks klädsel finns inte ens på den politiska agendan i Amerika. Samvetsfrihet och religionsfrihet är där något allvarligt, styrt av principer; i Europa är steget från principer till godtycke och ett diffust hänvisande till allmänna meningen farligt kort.

Boken sysslar främst med fördomar och hat mot islam, men dess principiella överväganden går mycket djupare än så. Det är en av de mest fullödiga böcker som skrivits om det moderna kolporterandet av hat och fruktan, och hur detta missbrukas politiskt. Det handlar om hur vi bör bemöta vår nästa och lära oss att leva med olikheter, hur vi även bör respektera sådant vi kanske inte gillar. Nussbaum understryker just detta: att respekten inte är kopplad till gillande eller godkännande. Man kan och bör respektera enskilda människor även om man intensivt ogillar många saker som många människor gör.