Varken Facebookskepsis eller Twitterkramande

Annat var det förr, som det brukar heta. Dubbelt så många människor röstade i borgmästarvalet 1961, detta trots att staden då bara var knappt hälften så stor. Men då var också fler engagerade i politiska partier.

Jämfört med guldåldern på 1960-talet har medlemstalen i de politiska partierna minskat avsevärt. Eftersom de flesta värvningsaktiviteter misslyckats med att bryta trenden annat än kortsiktigt, har utvecklingen ofta tolkats som ett tecken på ett minskat intresse för samhällsengagemang hos allmänheten.

När Robert Putnam 2001 släppte sin inflytelserika bok Den ensamme bowlaren kom den att utgöra den empiriska grund som så många saknat. Han kunde visa att samma utveckling också fanns dokumenterad hos bland annat fackförbund, välgörenhetsorganisationer och bowlingklubbar, där allt färre uttryckte intresse för att delta i organiserat bowlande utan hellre ville utöva sin sport, eller hobby, utan föreningens inblandning. Slutsatsen i boken blev därför att civilsamhället är på tillbakagång och att det medborgerliga engagemanget har avmattats.

Putnam, och många efter honom, pekade på teknikens destruktiva konsekvenser i och med att den gör den fysiska interaktionen människor emellan mindre nödvändig. Det innebär i sin tur att det fysiska torget i stadens centrum tappar sin position som allmän samlingsplats och förlorar i betydelse. Boven i sammanhanget är den underhållning på skärm som driver in en kil i samhällets sammanhållning.

Samtidigt har tekniken, och särskilt de sociala medierna (som ju inte existerade när Putnam drog sina slutsatser), på senare tid framhållits som avgörande för organiserandet av demonstrationer på just det där torget mitt i staden, för koordination av kollektiva aktiviteter och skapande av de möten som i sin tur leder till ett socialt engagemang för ett bättre samhälle.

Statsvetarna har därför delats i två läger det senaste decenniet, låt oss kalla dem Facebookskeptiker och Twitterkramare. De förra hävdar att de sociala medierna inte skapar ökat förtroende utan bara förenklar upprätthållandet av ytliga relationer. De senare menar att de sociala medierna bereder väg för en ny intensiv våg av engagemang som är svår för gamlingarna att förstå, liksom den bubblande nya ekonomin runt sekelskiftet var svår att greppa för traditionella ekonomer.

Med sin bok Citizenville placerar sig den kaliforniske politikern Gavin Newsom i mitten av detta spänningsfält, om än med en lätt dragning mot Twitterkramarna, som ju trots allt utgjorde en viktig grupp väljare i hemstaden San Francisco där han tidigare var borgmästare.

Newsom hyllar varken gamla tider eller ny teknik, utan konstaterar bara att många unga idag trots allt verkar vara uppfyllda av idealism och att de kanaliserar denna i en rad olika aktiviteter – alltifrån frivilliga insatser till förmån för hemlösa och diverse ideella organisationer till att hjälpa till i kyrkorna – men att detta engagemang i stort sett är avskilt från den organiserade politiken. Frågan Newsom försöker besvara i boken är hur man ska förmå dessa människor att spela det politiska spelet lika entusiastiskt som de spelar Angry Birds.

Även om man anar att boken är tänkt att ses som ett magnum opus av en man med statsmannaambitioner som sträcker sig högre än till den viceguvernörspost i Kalifornien som han för närvarande bekläder, skriver han varken som statsvetare eller folkrörelsemänniska.

De klassiska antagandena om att ett stort antal medlemmar automatiskt är bra för en organisation, att det vittnar om ett stort engagemang och att antalet korresponderar med organisationens förmåga att uppnå sina mål, lyser därför, befriande nog, med sin frånvaro.

Som politiker uppehåller sig Newsom i princip vid en enda fråga – den om hur medborgarna åter kan engageras i politiken. Fritt från akademiska eller ideologiska tvångströjor formuleras ett orsakssamband utan något behov av att förespråka det ena eller fördöma det andra: det minskade politiska engagemanget hos medborgarna beror, enligt Newsom, på politikernas minskade engagemang i medborgarna.

Boken beskriver hur politikers fäbless för sociala medier begränsas till att man vill använda dem som verktyg för att rekrytera kampanjarbetare och donatorer. Men när valet är över, upphör interaktiviteten. Därför är det inte konstigt om medborgarna då känner sig långt från politikerna, påpekar Newsom.

Det är uppfriskande klarsynt.

Problemets lösning är tydligt influerad av Silicon Valleys orubbliga tro på teknikens möjligheter att lösa problem, men också av grundinställningen att alltid utgå från användarna, i det här fallet medborgarna. För att öka deras engagemang måste förtroendet för lokalpolitiken återupprättas. Då krävs ökad transparens ifråga om hur offentliga medel används och fler möjligheter att få tillgång till och använda offentliga data, skriver Newsom.

Synen på det offentligas roll har förändrats sedan 1960-talet. Ändå är våra statliga institutioner strukturerade på samma sätt som då, som varuautomater. Vi stoppar in skatter och får tjänster: vägar, broar, sjukhus, brandkår, polis. När maskinen inte ger oss det vi vill ha protesterar vi. Genom årtionden har vår uppfattning om politiskt engagemang därmed reducerats till att enbart skaka om automaten när den trilskas med oss.

Genom att släppa stora mängder offentliga data fria, kunde man uppmana människor att själva hacka maskinen och åtgärda eventuella fel. Om en stad släpper data om gatubrottslighet, kan människor skapa mash-ups för att identifiera farliga tider och områden så att antalet poliser på dessa ställen kan öka. Om en stad släpper data om luft och vattenkvalitet, protokoll från hälsoinspektioner på krogar eller uppgifter om sjukhuseffektivitet, kan folk själva fatta beslut som ökar deras livskvalitet.

Newsom skriver om en brasiliansk stad som har givit medborgarna tillgång till data och möjlighet att nätrösta om hur en del av budgeten ska allokeras, vilket har fått intresset för politik att öka. En av Newsoms slutsatser i boken är alltså att transparens och fri tillgång till information är den universalsalva som ska verka vederkvickande på det medborgerliga engagemanget.

Det är inte fullt så klarsynt.

Ty även om Newsom pekar på den ökade nytta som decentraliserad tillgång till data i molnet medfört för stora organisationer, och även om den offentliga sektorn tveklöst också skulle dra fördelar av det, är det inte säkert att minskad byråkrati automatiskt leder till ökat engagemang. Nej, om polisen delegerar till medborgarna att föreslå var brott ska bekämpas, riskerar man nog snarare att minska förtroendet för det offentliga.

På några ställen i boken finns resonemang som det ovan, där man skulle önska att Newsom drog nytta av sin egen examen i statsvetenskap och analyserade effekterna av att de folkvalda delegerar beslutanderätten till folket. Här störs hans kompass av Twitterkramarnas magnetfält. Tanken om den digitala direktdemokrati som ligger i tangentens riktning om det digitala medborgarengagemanget fortsätter att utvecklas som nu presenteras helt utan brasklappar.

Men genom att Newsom på andra ställen delar med sig av hur hans egen vilja att dela så mycket data som möjligt även har skapat realpolitiska problem, ger hans bok sammanfattningsvis flera värdefulla insikter om hur ett politiskt engagemang kan kanaliseras på nya och meningsfulla sätt. Och det utan att hota den roll som institutioner spelar i våra demokratiska samhällen.

För den tröghet som många förknippar med institutionerna är ju också vår garanti för att de består. En av slutsatserna i boken är att om man ska få människor att engagera sig politiskt eller interagera med lokala myndigheter, måste de kunna använda samma verktyg som de använder för att engagera sig och interagera med alla andra delar av samhället. Utmaningen är att låta sig påverkas utan att låta sig styras. Som Newsom skriver på ett annat ställe i boken: ”Teknik är ett bra verktyg för att engagera människor och föra in nya idéer i politiken, men det måste fortfarande finnas någon som kan fatta svåra beslut.”

Det är ju för att ansvara för den typen av beslut vi väljer våra ledare. Och vågar de sedan stå för sina beslut, utan att vackla bara för att en undersökning på Facebook inte gav tillräckligt många tummar upp – ja, då får vi också förtroende för dem.