Viktoriansk realism

Så när tidningen skulle påstå att sekreteraren till den konservative partiordföranden hade en affär med parlamentsledamoten Marcus Fox, formulerades det som att Miss Keyes ”helt nyligen kommit tillbaka efter att ha utforskat Ugandas djungler” med Mr Fox.

Premiärminister Thatcher försågs med klippet av sin medarbetare Robin Butler, och när ämnet kom upp på ett möte med ministrar senare samma dag viftade hon med tidningen och förklarade för regeringskolleger som lär ha haft svårt att hålla sig för skratt: ”Robin har visat mig det här. Jag vet att det är osanning. Marcus säger att han aldrig har varit i Afrika!” Det föll på den arme Butler att upplysa sin chef.

Margaret Thatcher var inte utan humor, men ironi, absurditeter och populärkultur var inte hennes forte. Hon tycks däremot ha varit genuint intresserad av opera, skulptur och framför allt poesi, men det utgjorde ingen förmildrande omständighet i kulturetablissemangets ögon.

I andra bandet av sin auktoriserade Margaret Thatcher-biografi ägnar Charles Moore ett kapitel åt hennes roll som djävulsgestalt för 1980-talets låtskrivare, dramatiker och författare, och hans inventering visar tydligt och mer än så att det inte var någon hejd på de ursinniga tillmälena och drömmarna om att få dansa på hennes grav.

Många intelligenta människor skrev och sjöng sådant som förhoppningsvis får dem att rodna idag. Samtidigt innebar allt detta hatande att det som skedde i samhället blev obegripligt för dem. De kom inte längre än till sin avsky. De uppfattade inte det breda missnöjet med korporatism och fackföreningsvälde och med uppgivenheten och håglösheten hos det gamla etablissemanget. De lade inte märke till att en ny medelklass växte fram, en grupp som med glädje tog vara på chanserna som ”thatcherismen” bidrog till att öppna. De tog inte hotet från Sovjetunionen på allvar. Följaktligen stod de också fullständigt oförstående inför att TBW – ThatBloodyWoman – inte bara blev vald utan två gånger omvald med robusta majoriteter. De var outof touch med djupa strömningar bland britterna, och det gjorde dem förvirrade, frustrerade och förbannade.

Självklart fanns undantag. Inte minst författare som flytt från kommunistdiktaturerna höll henne högt, och poeten Philip Larkin sade gillande: ”Hennes stora dygd är att hon säger att två plus två blir fyra, vilket är lika impopulärt idag som det alltid har varit.”

Här slog Larkin huvudet på spiken. Här gick den stora ravinen mellan sympatisörer och vedersakare. Ja, Mrs Thatcher var en övertygelsepolitiker, fast förvissad om att det skulle gå att skapa ett starkare och mer blomstrande Storbritannien. Men hon var också övertygad om att man inte kunde nå dit genom fromma förhoppningar eller storslagna politiska projekt. Politiken måste präglas av verklighetssinne och insikt om att politik kan öppna möjligheter men att dessa i sin tur måste tas till vara av enskilda människor under vägledning av jordnära moral. När hon talade varmt om ”viktorianska värden”, såg hennes indignerade fiender lungsiktiga barnarbetare för sin inre syn; vad hon i själva verket syftade på var ”respekt för individen, sparsamhet, initiativkraft, personlig ansvarskänsla, respekt för andra och deras egendom och alla de andra värdena som kännetecknade det bästa av den viktorianska tiden”.

Man måste gräva där man står, spela bollen där den ligger, agera utifrån de förhållanden som faktiskt råder. Tankar av typen ”fantasin till makten” var henne fullkomligt främmande. I en berömd diskussion om den barmhärtiga samariten konstaterade hon att denne inte hade kunnat vara till mycket hjälp om han inte hade haft några materiella resurser att bidra med. Den nya medelklassen förstod precis vad hon menade. Den gamla kultur- (och för den delen över-) klassen tyckte att det var höjden av vulgaritet.

När första delen av Moores biografi publicerades skrev jag (Axess 6/2013) att det handlade om ett unikt arbete som ”tornar upp sig över alla de andra [biografierna]. Vad som återstår innan omdömet kan bli definitivt är band nummer två.” Sedan dess har Moore ställt till det för mig genom att utvidga projektet från två till tre volymer, men jag törs stå vid mitt ord med tredje bandet obesett. Han har ett enastående grepp om sitt ämne och skriver med lätt och säker hand.

Undertiteln denna gång är ”Everything she wants”, som Moore lånar från en hit med 1980-talsbandet Wham!, och boken handlar mycket riktigt om åren då Mrs Thatcher stod på topp politiskt: från segern i Falklandskriget sommaren 1982 till och med parlamentsvalet 1987, där de konservativa säkrade en ny betryggande majoritet. På ett sätt lär det bli trilogins stramaste och minst överraskande volym. Mrs Thatcher är premiärminister från första till sista sidan. Händelseförloppen är genomlysta förut, även om Moore har arkivfynd och intervjuuttalanden att komplettera med. Här finns ingen gömd kista med ungdomsbrev, vilket förgyllde del ett, och vi är inte framme vid de stora motgångarna, den dramatiska sortin och den långa och på ett nytt sätt prövande tiden efter åren som regeringschef. Vad som däremot finns i del två är politik i praktiken: inrikes och utrikes, initiativ och intriger, personer och policy, debatt och kampanj.

Moore visar övertygande att det inte var generella ekonomiska läror som låg till grund för hennes gärning, utan att hon i första hand drevs av en historiskt rotad föreställning om att ett nationellt förfall skulle vändas i framgång. Tankefiguren var restaurering snarare än revolution. Men att ha en stark drivkraft och en nykter syn på politikens möjligheter är ingen garanti för att ha en fungerande strategi eller ens en användbar taktik, och man får en nyttig tankeställare av att ta del av Moores detaljerade beskrivningar av politiska processer. Ingenting är enkelt. Det går sällan från A till B till C i god ordning, utan det handlar om att skapa öppningar, utnämna rätt personer, skapa allianser, överleva motgångar, vänta, avstå och fånga tillfällen i flykten. Privatiseringarna, som blev en av de främsta symbolerna för thatcherismen, var till exempel ingen huvudsak inledningsvis, utan de kom igång på grund av att de kunde ge välbehövliga intäkter.

Det blir också tydligt hur mycket av en politisk ledares energi som kan konsumeras på de inre linjerna. Långa stunder försvinner Labour fullständigt ur blickfånget medan all kraft koncentreras på att hantera åsiktsskillnader och revirstrider bland de egna. Projektet att hitta nya ägare till helikoptertillverkaren Westland ledde till sådana konflikter, prestigestrider, läckor och juridiska tvister ministerier emellan att försvarsministern Michael Heseltine fick avgå, och det var ett tag osäkert om Mrs Thatcher själv skulle klara sig. Så här i backspegeln ter det sig helt absurt, i stridens hetta är det betydligt svårare att anlägga det bredare perspektivet.

Moore har en välvillig grundinställning till Mrs Thatchers gärning, men han är inte ute efter att måla helgonporträtt utan tar upp både dygder och brister. Hon hade inget tålamod med ”teologin” i Europasamarbetets alla protokoll, direktiv och måldokument och tyckte att abstrakta formuleringar inte var värda att kriga om, vilket fick henne att missa det politiska momentum som jargongen byggde upp. Det var på hennes vakt som EG-centralismen började få upp farten. Kanske hade hon inget val.

Hon körde skoningslöst och omdömeslöst med sina ministrar, vilket ledde till att få stod upp för henne när det till sist brände till, men hon var samtidigt konfliktskygg på tu man hand. Hon talade hellre än hörde på. I frågor där hon inte kunde dominera genom att vara mest påläst, kunde hon bli djupt osäker och agiterad bortom det rimligas gräns. En del interiörer från valkampanjen 1987 är riktigt otäck läsning.

Det var å andra sidan inte konstigt att det brast ibland. Arbetsbördan var enorm. Utöver hela den laddade inrikespolitiken med nya vägval på många fronter, djärva privatiseringar och en stor och oförsonlig konflikt med det vänsterextremistiska gruvarbetarfacket fanns en diger utrikespolitisk agenda. Hongkong skulle återbördas till Kina under så anständiga former som möjligt. Samväldet skulle hållas ihop. Toppmöten i EG skulle uthärdas. Men överst på dagordningen stod Sovjet.

Mrs Thatcher såg tidigt potentialen hos Michail Gorbatjov (men rök förstås ihop med honom i ett intensivt politiskt gräl första gången de träffades) och fick till stånd en stram men konstruktiv dialog, som var till gagn även för de amerikansk-sovjetiska nedrustningsförhandlingarna. Där var hennes stora skräck att Ronald Reagan skulle nå framgång med sin idé om en kärnvapenfri värld, vilket hon menade skulle lämna Europa skyddslöst mot de konventionella sovjetiska stridskrafterna. Reagan och Thatcher var på många sätt ett radarpar, men här krockade kaliforniska drömmar med viktoriansk realism.