Bildning som motståndsrörelse

ildningen har faktiskt en chans idag. Det menar kulturredaktören på Der Spiegel, Matthias Matussek.
Han hävdar rentav att det bildade borgerskapet fått en renässans i Tyskland, vilket han också skrev om i sin bästsäljare Wir Deutschen (Vi tyskar) från förra året. Ordet Bildungsbürger är unikt för tyskan, genom att det syftar på en klassisk tysk bildningstradition alltifrån Goethes, Schillers och lärdomstitanen Wilhelm von Humboldts dagar.

Tecknen på det bildade borgerskapets återkomst har bara blivit fler sen boken kom ut, som Matthias Matussek ser det. Ett av dessa tecken är det stora intresset och alla frågor han fått kring fenomenet Bildungsbürger i tv-intervjuer och när han hållit föredrag om boken. När jag samtalar med honom på telefon från redaktionen i Hamburg, talar han rentav om ett pågående ”paradigmskifte”.

ATT BIOGRAFIER OM Schiller blir bestsellers, liksom diktsamlingar med tysk poesi, hör till bilden. Liksom att man sitter och tittar på tio timmar Schiller på teatern. Liksom unge Daniel Kehlmanns bildningsroman Vermessung der Welt (Världens mått, på svenska i höst). Men man kan också påpeka framväxten av en modern motsvarighet till forna dagars litterära salong: avspänt kultiverat umgänge i gamla Berlin-våningar.

Dagens Bildungsbürger är ingen snobb, utan världstillvänd och mänskovänlig. Allt enligt Wir Deutschen.

Enligt en tysk affärstidning är den moderna Bildungsbürgern postmaterialist, miljömedveten, och handlar ekologiskt. Som Matthias Matussek säger: det här handlar inte om pengar, prylar eller prakt utan om inre rikedom. Själens adel. Den bildade borgaren är medborgare i ett inre, andligt och mentalt rike. Och Matussek räknar sig själv till skaran.

– Bildning, det hör till livet såsom bröd. Utan denna själsliga färdkost blir vi nyttoidioter.

Matthias Matussek gör en kort resumé över Bildungsbürgerns historia. Vid tiden kring första världskriget började dödsryckningarna bland denna sorts kulturbärare, och i och med den moraliska och mänskliga katastrofen under naziåren i Tyskland försvann de helt från arenan.

DET ÄR DEN mångåriga tyska självrannsakan och det ihärdiga sysslandet med frågan om vilka vi är, som nu lett fram till en vändpunkt i tysk självsyn: der Bildungsbürger har fötts på nytt ur den debatten, menar Matthias Matussek. Folk har börjat få syn på ”vilka vi var” – före den där barbariska tiden. Ja, Bildungsbürgerei handlar om minne; om återblick på den kultur och den kulturnation som en gång var. Men de ”ny-bildade” kan vara lika roade av att gå på pop-konsert som på premiären av Rövarna. Klassiker och populärkultur, det ena utesluter inte det andra. Men kulturarvet måste vara grunden;. Matthias Matussek anser förstås att kulturell kanon är en nödvändighet.

– Det är vägen in i framtiden. Utan kanon är vi idioter. Blinda. Vi kan heller inte förstå framtiden utan den.

Goethes Faust, Büchners Lenz och Leonce och Lena, Mozarts Trollflöjten och Beethovens nia ingår i det han tycker är oundgängligt – och som han vill att hans son ska känna till.

BILDNING HAR INTE nödvändigtvis med utbildning att göra. Inte heller med nytta och ingenjörskonst. ”Lyxkunskaper” ropar några, och det har höjts kritiska röster om ”kulturelitism” i debatten om klassiska bildningsideal i Tyskland, precis som här hemma.

Vissa talar om att kollektiv bildning är irrelevant i informationssamhället, men Matthias Matussek tror att der Bildungsbürger är tillbaka för att stanna. Eller rättare sagt: han är både optimistisk och oroad över ny-bildningens framtid.

– Det finns ju mycket starka tecken på förfall, också. Ungdomar som inte läser böcker, surfar på internet i timmar, tror att det inte finns mer än Spiderman, lyxbilar och att bli rik.

Här kommer deras föräldrar in: den generationen har nu också börjat återupptäcka det klassiska tyska arvet. Det som –68-generationen dömde ut. Den kulturkonservative Matthias Matussek var för den delen själv maoist, under tonåren i början av 70-talet. – Bildning tar tid. Det kräver ansträngning. Men den här själsliga provianten ger också vila, näring. Och den är en motkraft mot vulgariseringen – och mot den allt aggressivare kapitalistiska marknaden.

Ylva Herholz är journalist.