De mest lämpade

Välj ut de mest begåvade unga svenskarna, som också ska vara i gott skick fysiskt och psykiskt. Vad får du då? Försvarets legendariska tolkskola i Uppsala. Under de första trettiotvå åren 1957–1989 var det tolvhundra unga män som kände sig kallade. 937 av dem klarade tiden ut med den hårda gnuggning i ryska som var huvudämnet, bredvid kortare soldatutbildning. Flickor gjorde inte värnplikten på den tiden, men det är numera belagt att de naturligtvis klarar det lika bra. Vad blev det av tolkskolans första 937 pojkar efter att de muckat? Fyrtiotvå ambassadörer. Etthundratjugo professorer. Trettiofem journalister. 188 doktorer i ekonomi, filosofi, juridik, medicin och teknologi med svensk grad, och dessutom 31 fil dr, disputerade karlar från utländska lärosäten.

Här återfinns förstås en hel del från professorskolumnen. Vad vill skolljus och andra begåvade pojkar här i landet bli när de blir stora? Jodå, 184 blev civilekonomer och 104 blev civilingenjörer. Bland tolkveteranerna finns en före detta vd i Nobelstiftelsen, en medlem av Svenska Akademien och två före detta statsråd, Erik Åsbrink och Gunnar Lund. Den senare finns också med i ambassadörskolumnen.

om man botaniserar i de 37 årgångarna hittar följande välkända personer: Hans Björkegren, författare, utrikeschef på TT, belönad med Sveriges högsta utmärkelse för översättare: Elsa Thulins översättarpris; Lars Erik Blomqvist, översättare, Elsa Thulin-pristagare; Malcolm Dixelus, tv-journalist och producent; Klas Eklund, ekonomiguru; Horace Engdahl; Stig Fredrikson, journalistlegend; Sven Hirdman, Moskvaambassadör (tio år), statssekreterare, krigsmaterielinspektör; Håkan Holmberg, chefredaktör på UNT, riksdagsman (fp); Göran Lambertz, JO, justitieråd; Peter Landelius, ambassadör, översättare, Elsa Thulin-pristagare; Lars Lönnroth, professor, Sveriges svar på Harold Bloom; Magnus Ljunggren, professor, världsauktoritet på författaren Andrej Belyj; Joakim Palme, professor; Svante Pääbo,molekylärbiolog, professor vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig; Magnus Röhl, litteraturprofessor; Otto Sjöberg, tidigare chefredaktör på Expressen; Mats Staffansson, ambassadör i Montenegro, kan alla kända slaviska språk och några till; Olle Stenholm, alltför tidigt avliden journalistlegend; Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco, en av de få maoisterna på Tolkskolan, uppmärksammad skribent i samhällspolitiska ämnen; Svante Weyler, förläggare; Johannes Åman, DN:s ledarredaktion; Anders Åslund, professor, internationell auktoritet på sovjetisk och rysk ekonomi. En riksspelman, en operasångare och en pastor i pingströrelsen finns bland de många originella öden som tusen begåvningar också alstrar. En busschaufför.

trots motstånd från Försvarsmaktens UndSäk och kammarrätten i Stockholm har några av de gamla tolkarna lyckats göra vad som i facksammanhang kallas en ”elitundersökning” och alltså hittat alla de första trettiotvå årgångarna. En av de kontaktade gamla militärtolkarna svarade helt glatt apropå myndigheternas vägran: ”Vänd er i stället till ryska ambassaden, de har naturligtvis en fullständig förteckning!” Nästan fyrtio av tolkarna i den här omgången är inte längre i livet. Och 2004 gick den i tolkarnas krets legendariske läraren vid Tolkskolan Sigvard Lindqvist bort.

De trettiotvå åren 1957–1989 som redovisats i ”elitundersökningen” är helt enkelt de år som han ledde undervisningen. Han var både mångätare av olika språk, inklusive albanska när behov uppstod, och reservofficer. Han myntade själv uttrycket att den ryska som talades på Tolkskolan talades ingen annanstans i världen och hans eget ryska uttal lär ha varit mycket om man så säger ”personligt”. Slavister i hans generation hade ju inte möjligt den vistelse i den studerade språkmiljön som är nödvändig. När man läser om honom inser man att det är åter en av dessa stora personligheter som man måste ha upplevt i verkligheten för att uppskatta de skriftliga dokumentationerna. Hans undervisning var stimulerande och effektiv – men det var nog inte roligt att bli hackkyckling, när de hårda krav som han ställde blev överväldigande. Och han var ingen dålig skribent! Under åren 1959–1974 publicerade han 64 artiklar Under strecket i Svenska Dagbladet, och den som finns återgiven i boken om honom och Tolkskolan ger en aning om hans personliga charm. Den aktuella boken heter Sigge och hans 1 000 elever.Tolkskolan i Uppsala 1957–1989 där Sigge upptar sextio sidor och hundrasextio är ”elitunderökningen”.

boken är sammanställd av en av Sveriges främsta ekonomijournalister, Sven-Ivan Sundqvist (tidigare på DN) och juristen Frank Orton, skandalomsusad på ett sätt som lundensare brukar ta som en merit.

När man bläddrar igenom namnlistorna rycker man till här eller där: jaså, var han på Tolkskolan, det hade jag ingen aning om. Många är kanske generade över att de glömt ryskan. Begåvningar på den här nivån kastar sällan bort sitt liv på något så otacksamt som att fortsätta med ryska. Fast det finns undantag.

Johan Molander av den kända teatersläkten fyllde under sina år som ambassadör i Moskva sina landsmän med stolthet över hans bländande ryska. Det har jag bevittnat både i ryska landsorten och i Moskva. Men med den typen av undantag var idén med Tolkskolan sådan att man undrade hur de höga militärerna föreställt sig det.

Inte nog med att nästan alla tolkar efter muck försummade att hålla ryskan vid liv. De försvann ju ofta till sådana banor att de i en krigssituation inte skulle vara som militären säger ”gripbara”! Till utbildningen hörde också förhörsteknik, och i stället för att fördjupa sig i detta känsliga ämne vill jag återge Michael Sohlmans eleganta svar:

– På Tolkskolan fick vi lära oss att bryta ned allt motstånd hos de eventuella ryska krigsfångarna genom att diskutera Dostojevskijs romaner med dem. Några andra påtryckningsmedel mot fångarna var det inte tal om. Det har också utbildats i ryska på andra håll i försvaret. Den prestige som själva Tolkskolan haft kan man spåra i Peter Bratts memoarer. Han tillhörde ett ”detachement” för ”fonistutbildning” på F 8 i Barkarby med lika hård utbildning i ryska, men han påstår att han var ”på Tolkskolan”. Det var han inte alls, och om det kan jag ge besked, ty jag var med. Men vi var ingen dålig andrasortering: bland andra Håkan Isacson, den som verkligen avslöjade IB, Anders Bodegård, elitöversättare och Elsa Thulinpristagare, och så Bratt själv.

Jag var med i fyra månader men hade redan betyg i ryska och tog mig över till FRA, utbildning på somrarna så att jag slapp ligga kvar i Barkarby på vintern. På den här tiden var allt så hemligt, men det var då det. På nätet kan man läsa militärtolkarnas hemsida, http://www.militartolkar.org . För några år sedan höll jag föredrag hos dem och kunde glädja mig åt många bekanta ansikten.

idag utbildas man på Tolkskolan också i andra språk. Och med värnpliktens avskaffande har det blivit svårare med rekryteringen. Ifjol var det tolv sökande som klarat den svåra gallringen. De båda språk som för närvarande studeras, av olika individer, förstås, är arabiska och ryska. Utbildningen är tre terminer lång och tolkarna anställs därefter i försvarsmakten som specialistofficerare med två års tjänstgöring. Det krävdes förstås att kvinnor kom med för att vi ska få en saklig beskrivning av hur det är att göra värnplikten där.

– Det var stenhårt plugg, 300 nya ord i veckan med skriftliga prov, grammatik, ordval och så vidare. Var fjärde vecka kunde man åka ut om man inte klarade proven, berättade Nanna Lingegård häromåret för Upsala Nya Tidning. Fem av fjorton åkte ut. Kadett Lingegård sammanfattade:

– Jag kommer aldrig att få en så unik möjlighet att studera. Man får mat, kläderna tvättade och behöver inte tänka på någonting annat än studierna.

boken om tolkskolan 1957–1989 går inte att köpa. Den finns på KB och två av universitetsbiblioteken. Nej, jag har inte fått låna mitt exemplar från ryska ambassaden.