Det sista kapitlet

Insikten om att vara i färd med att göra något för allra sista gången drabbade mig i läsfåtöljen. Känslan var inte så mycket bitterljuv som vemodig. Efter John le Carrés senaste roman är det slut.

Silverview är kanske inte en storartad final på ett fantastiskt författarskap, men den håller stilen. le Carré, avslöjar hans son i en epilog, hade låtit det fullt färdiga manuset ligga i flera år medan andra böcker publicerades. Så varför denna tövan? Silverview ges ut nästan ett år efter John le Carrés död.

Sonen, Nick Cornwell, spekulerar – och det låter rimligt – att le Carré drog sig för att låta ridån gå ner över den värld som han så länge vistats i: fiktivt och professionellt. Det fanns alltid, trots de regelmässiga utfallen och bittra anklagelserna, en kärna av lojalitet mot en underrättelsetjänst som han tjänade under några år fram till det stora genombrottet, Spionen som kom in från kylan. Han förmådde inte bryta förhållandet och säga som det var: att det inte längre var någon mening med denna så brittiska institution.

Det vill säga, den hade förlorat sin själ och därmed sitt existensberättigande. Nick Cornwell konstaterar: ”I think he couldn’t bring himself to say that out loud.” Det hade varit oåterkalleligt och kanske även ett förräderi mot en verksamhet som danat honom.

Å andra sidan hade han i realiteten varit på väg att vända det hela ryggen under ­flera år. Brexit blev ett hårt och kanske avgörande slag, något som denne germanist och europé tog så personligt att han ansökte om – och till sin stora glädje fick – irländskt medborgarskap.

Silverview är på det hela taget en stillsam historia med välbekanta teman om lojaliteter, storpolitik och personliga tillkortakommanden. På knappa 200 sidor finns heller inte plats för brett upplagda samtidsskildringar som i mästerverken från förr. Det följer också mönstret från de senaste romanerna: tillbakablickande och bokslut.

Är han fortfarande relevant? Är hans värld ändå inte ett avslutat kapitel? Fullt befogade frågor, men ja och nej. Här finns ett patos och en humanitet (och stil!) som bara de stora författarskapen förmår bära upp. Kalla kriget är över, kommunismen förpassad till historiens skräpkammare och Berlinmuren riven, men den mänskliga faktorn består. John le Carrés sista bok är skriven, men slutläst blir det aldrig.