Dörren stängs mot väst

I Vilnius hoppar jag på Moskvatåget mot Kaliningrad. Väl framme på Südbahnhof – stationen byggdes på Königsbergstiden och påminner om Hamburgs centralstation – ställer jag om klockan till den tid som visas på perrongen: en timme framåt, trots att jag rest västerut.

Väl ute på gatan inser jag misstaget. Tiden på stationen var Moskvatid, inte Kaliningradtid. Symboliken är lättfångad: Moskva håller så krampaktigt fast i sin exklav 35 mil bort att man låter huvudstadstiden gälla ända fram till perrongen.

Efter några dagar i denna lilla utpost till det ryska riket – här bor knappt miljonen invånare – inser jag att Moskvas långa armar inte bara når klockorna på stationen: de når också långt in i människors tänkande.

Putins parti Enade Ryssland har förvisso genom åren fått något mindre stöd i Kaliningrads län, och i synnerhet själva staden Kaliningrad, än i övriga Ryssland. Men den nationalistiska yran har utan tvekan nått även hit. I den senaste mätningen stödjs Putin av 79 procent av länets invånare, bara något lägre än de 84 procent som gäller i hela landet. Mätmetoderna bör ifrågasättas, men inriktningen är klar: en majoritet i denna exklav, som är omgiven av EU-länder, tar ställning för Ryssland i konflikten med EU.

Den lilla minoritet som höjer rösten mot Rysslands angrepp på Ukraina har det inte lätt. En demonstration med ett 30-tal personer, som ägde rum ett par dagar före mitt besök, stoppades av huliganer som troligen var anlitade av säkerhetstjänsten. En annan uppmärksammad protest skedde kort efter annekteringen av Krim: tre unga män gav Moskva en historisk passning genom att resa en tysk flagga nära den ryska säkerhetstjänstens lokaler (i en byggnad från Königsbergstiden!). De riskerar sju års fängelse.

Medan kritiker av Kreml blir nedtystade är det desto lättare att hitta anhängare av den ryska ockupationspolitiken. Under mitt besök kunde balanserade och kunniga personer plötsligt uttala åsikter som fick mig att kippa efter andan. En statlig tjänsteman med erfarenheter från svenska universitet – en man som talade initierat och självkritiskt om exklavens ekonomiska utveckling – tillade när jag just skulle gå:

– Förresten förstår jag mig inte på EU. Varför bryr ni er så mycket om Ukraina? Vi lägger oss inte i hur Spanien hanterar Kataloniens framtid.

De som också följer västliga medier har en mer balanserad bild. Studenten Katya Tsybulko på Immanuel Kant-universitetet har studerat svenska i fem år:

– Jag lyssnar på Sveriges Radio och inser att vi matas med propaganda. Men i slutänden har jag ändå svårt att förstå vad som är riktigt sant. Det enda jag vet är att utvecklingen går åt helt fel håll nu.

Hon har insett att kunskaper i svenska inte räcker för att få jobb, därför läser hon vidare till sjuksköterska.

– Jag skulle gärna vilja arbeta i Sverige i framtiden. Men konflikten mellan EU och Ryssland gör allt så osäkert, suckar hon. Kanske stängs dörrarna för mig.

En annan som har märkt en känsla av ökande isolering är Alexandra Koroleva vid miljöorganisationen Ecodefense som just stämplats av regimen som ”utländsk agent”. En av orsakerna är att organisationen genom åren tagit emot bidrag från andra länder, däribland Sverige.

– Jag märker hur våra utländska partners avvaktar med att dra igång nya projekt med oss. En polsk organisation sade nyligen nej till ett gemensamt trädprojekt. Det hade inte hänt för ett år sedan.

Den bilden bekräftas av en diplomat på plats: intresset för nya samarbeten med Kaliningrad minskar, inom allt från miljö till näringsliv och kulturella frågor. Och det finns tveksamhet bland ryska oberoende organisationer att söka samverkan med västliga motparter, av rädsla att råka illa ut.

För ett tiotal år sedan fanns uppåt femton svenska företag på plats i Kaliningrad, idag finns mindre än en handfull kvar. Finanskrisen skrämde iväg en del, andra tröttnade på ständiga förändringar av förutsättningarna för den ”speciella ekonomiska zonen” som etablerades i Kaliningrad på 1990-talet. Ytterligare några blev vansinniga på krånglande tullmyndigheter och annan tidskrävande byråkrati.

Problemet är att Moskva aldrig riktigt kunnat bestämma vad man velat med Kaliningrad efter Sovjets fall – mer än att fortsätta ha en stor och hemlig flottbas längst i väster i Baltijsk. På 1990-talet funderade man på att skapa ett Hongkong vid Östersjöns strand, men av detta blev intet. Och tidigare talade Putin om intensifierade kontakter med EU genom Kaliningrad. Men det var under en annan tidsepok.

Sverige hade ett generalkonsulat i Kaliningrad – med större bemanning – men det avvecklades 2009 i samband med UD:s nedskärningar. Nedmonteringen av Sveriges kontor i den del av Ryssland som ligger blott 30 mil från Karlskrona kan också ha bidragit till att färre nya svenska företag hittade dit.

I år har förstås attacken på Ukraina och påföljande sanktioner inte direkt gynnat nya näringslivskontakter. Företag hatar politisk instabilitet.

Kaliningrad tillhör de regioner i landet som drabbats värst av Kremls expansionspolitik. Dels gör regeringens fokus på Krim att resurser och uppmärksamhet framöver kommer att riktas dit – och mindre tankemöda kommer att ägnas det lilla området i väster. Dels har regeringens beslut om importförbud av livsmedel från EU drabbat Kaliningrad i särskilt hög grad eftersom regionen är starkt beroende av importvaror.

Tillgången på kött har minskat och priserna har stigit med över 50 procent, mer än i någon annan del av Ryssland. Polska tomater har ersatts med inhemska för dramatiskt uppskörtade priser. Vitryska leverantörer utnyttjar situationen och har höjt sina priser med upp till 100 procent på varor som tidigare ratades till förmån för polska och litauiska av bättre kvalitet. En handlare på marknaden erkände motvilligt för en bekant att några av hans fiskar hade målats (!) för att de skulle likna den populära norska stören som inte längre får säljas.

Ett växande antal invånare åker nu till Polen och köper varor som får tas in för personligt bruk. En bilateral överenskommelse har sedan länge gjort det lätt och billigt att få sådana tillstånd att åka över till de gränsnära regionerna utan visum.

Ett värre problem har företagen – både utländska och inhemska – som är beroende av råvaror från EU för sin produktion. Flera fabriker har helt fått upphöra med sin verksamhet. Ett tyskt företag till exempel, som tillverkar pasta, är beroende av säd från Italien eftersom den ryska säden inte fungerar i deras maskiner.

Det finns en stursk opposition mot EU när effekterna av sanktionerna kommer på tal. Visst, vi har mindre frukt och grönsaker att välja på. Och visst, priserna har gått upp. ”Men vi slipper i alla fall de trista polska äpplena”, hörde jag från flera personer.

Konflikten med EU har också drabbat turismen, en näringsgren som man hoppats mycket på. Uppe vid kusten, i kurorten Svetlagorsk, kliver jag in i det enda hotellet vid stranden, femstjärniga Grand Palace.

– Antalet utländska gäster minskade i somras, berättar en receptionist som samtidigt frågar sig varför ”alla tycks ogilla oss ryssar nuförtiden”.

Platsen ger ett något bedagat intryck. Ett ensamt ryskt par flanerar utmed strandpromenaden i den bleka septembersolen. En ung kille i träningsoverall sätter upp turistprylar på ett bord, till synes utan utsikter att sälja så värst mycket. Ett tiotal människor plockar bärnsten i den ilandflutna tången.

Min guide och taxichaufför Eduard Kunigelis klagar på sämre tider. På 1990-talet lärde han sig tyska för att kunna serva det växande antalet tyskar som kom för att besöka sin barndoms stränder. Men den strömmen har förstås avtagit med tiden.

– Varken i Moskva eller i Kaliningrad har makthavarna gjort tillräckligt för att stötta turismen här, säger Eduard medan vi kör fram på stundtals skumpiga vägar.

Tillbaka i Kaliningrad, på den regionala förvaltningen, träffar jag Alla Ivanova som är minister för regionens relationer med grannländerna. Hon avfärdar allt tal om att grannkontakterna skulle ha minskat sedan Ukrainakrisen. Men hon håller med om att mer borde göras för att stötta turismen. Förra året kom cirka en halv miljon turister till Kaliningrad, varav knappt 100 000 utlänningar.

– Vår potential är mycket större! För några år sedan lät vi konsultfirman McKinsey undersöka saken och de kom fram till att vi borde kunna locka fem miljoner turister per år.

Är det sannolikt i dagens läge?

– Varför inte? Vi behöver bara skapa fler attraktioner. Jag skulle gärna se ett Disneyland här. Ja, det vore väldigt roligt, jag har själv aldrig besökt ett Disneyland.