Drottningmoderns promenad

I ett avsnitt består en bihandling av att Drottningmodern – så benämnd för att undvika förväxling med dottern, som bär samma namn – planerar att köpa ett slott i Skottland. Adelsmannen som är den nuvarande ägaren noterar direkt att hennes ansikte är bekant, men minns inte var han har sett henne tidigare. Änkedrottningen väljer att inte avslöja sin identitet, eftersom hon verkar finna det uppfriskande att behandlas som en vanlig människa.

Andra gången de ses kommer de överens om ett pris för slottet. Därefter erbjuder sig mannen ridderligt att följa Drottningmodern tillbaka till det slott där hon är gäst, en promenad som vi förstår tar cirka en timme.

Väl framme möts de av ett bud till Drottningmodern, hennes närvaro krävs omedelbart i London. Först då förstår adelsmannen vem han har sålt sitt slott till.

Som nutida tittare kan man inte låta bli att fundera. Vi har två socialt vältränade människor som har vandrat sida vid sida i en timme och samtalat under hela denna tid. Hur kan det då komma sig att adelsmannen inte känner till den andras identitet?

För om vi rannsakar oss själva: Vilka ämnen brukar vi behandla i mötet med andra människor? Vad pratar vi om med kollegerna på fikarasten, med vännerna över ett glas vin, med dejten på en restaurang?

Man pratar om sitt arbete, sin dagliga sysselsättning, sina intressen, sin familj – i förlängningen helt enkelt om sig själv.

Men åter till Drottningmodern och hennes promenad. Hur dolde hon då sin identitet under en timmes intensiv konversation med en intelligent främling?

Jag tänker mig att det kanske en gång i tiden fanns en numera bortglömd konversationskonst som inte utgick från det egna jaget. ”Jag gör, jag tycker, jag har åstadkommit.” Kanske kunde vi prata om något annat, om litteratur, om konst, om musik eller om det vackra landskapet omkring oss.

Kanske har en värld med individen i centrum tagit ifrån oss förmågan att kommunicera utan att utgå från oss själva. Och vem vet hur mycket som därmed har gått förlorat?