Ett folk av nejsägare

Deras envishet och ovilja att ta order närmar sig det otillständigas gräns. Men när man väl inser detta faktum blir kulturen, språket, politiken och de sociala koderna betydligt lättare att tränga igenom.

Armstrong raljerade förstås men kommentarsfältet från brittiska läsare fylldes av uppmuntrande och – förstås – humoristiska utrop. Att inte falla till föga inför auktoriteter är en utmärkande del av nationalkaraktären. Något som olyckligtvis brexit bekräftar.

Utställningen ”I object” på British Museum ansluter sig till Armstrongs hypotes. Och dess kurator, Ian Hislop, kan definitivt anses tala i egen sak. För en chefredaktör i Private Eye måste per definition säga emot (utställningens fullständiga namn lyder också ”I object: Ian Hislop’s search for dissent”). Satirtidningen Private Eye sätter en ära i att rycka bort mattan under alla auktoriteter och har i över femtio år drivit med etablissemang och överhet. Den kan också stoltsera med ett antal scoops – och dithörande ärekränknings- och tryckfrihetsmål – som bekräftar positionen som en av landets viktigaste och mest orädda publikationer.

Hislop har gått till British Museums ansenliga samlingar och presenterar hundra objekt: alltifrån graffiti på babyloniska stentavlor till pussyhats. Det är alltså inte fråga om att satir och uppror skulle vara en renodlad brittisk föreställning.

Utpräglat brittisk är däremot toleransen mot det avvikande: sympatin för the underdog. Eller har varit. En bekant berättade om hur han genom några oförsiktiga formuleringar på nolltid lyckades tömma ett helt vardagsrum. En annan om hur en gammal vänskap som sades upp efter en principdiskussion om brexit.

Allt detta är förstås värt att driva med. Förhoppningsvis finns det också några som ser humorn i det hela.