Fotboll borde förbjudas

Idrott är, generellt sätt, den största enskilda orsaken till skador i västvärlden. En liten artikel i British Medical Journal för några år sedan konstaterade att enbart i Storbritannien orsakar idrotten 18 000 000 skador per år, skador som sträcker sig från det obetydliga till det dödliga.

Vilken annan aktivitet skulle inte bara tillåtas utan aktivt uppmuntras om den orsakade så många skador? Om till exempel filatelister ådrog sig bara en bråkdel så många skador till följd av sin hobby, skulle vi kanske få höra krav på att förbjuda frimärkssamlandet som en fara för folkhälsan och skadligt för ekonomin (räknat i förlorade arbetsdagar)? Varför då denna tolerans mot idrotten?

Ingen skall komma och säga att det finns hälsovinster med idrott som inte kan uppnås utan sådana risker. Utan idrotten skulle våra sjukhus vara betydligt mindre kostsamma. En rask promenad – så länge man håller sig inom räckvidd för mobilnätet, för den händelse man behöver hjälp – är lika bra för kroppen som någon idrott och inte alls lika farligt. Det är hälsosammare även för sinnet eftersom det främjar lugn reflexion snarare än febrig upphetsning.

Av alla sporter är fotboll förstås den värsta, för den skadar inte bara spelarna utan även åskådarna och dem som intresserar sig för den. Om fotboll hade förbjudits, som man förvisso borde ha gjort, skulle åtminstone sjuttiotre personer i Egypten som nu är döda fortfarande vara i livet. Publikens uppträdande i Port Said visar tydligt att det är skadligt för hjärnan att titta på fotboll och att det hindrar människor från att tänka och bete sig ordentligt.

PROFESSIONELL SPORT OCH IDROTT är särskilt upprörande; de har de värsta tänkbara moraliska och kulturella effekter på de relativt fattiga i rika samhällen. I Storbritannien till exempel, där den allmänna kultur- och bildningsnivån förvisso är den lägsta i västvärlden, tror unga män från de mest utsatta områdena att ordet talang är tillämpligt på endast två aktiviteter: popmusik och fotboll.

Det är förstås sant att fotbollsproffs i England blir miljonärer, nästan över en natt och så att säga i kraft av sitt ämbete. Även de som spelar för mindre lag får förbluffande mycket betalt. Därför verkar proffsfotboll erbjuda unga män en väg ut ur deras relativa fattigdom och upp till det smaklösa slöseriets solbelysta höjder.

Men inte ens i England, vars proffsliga är förhållandevis stor, kan särskilt många proffs rekryteras varje år, på sin höjd några hundra. Dessutom konkurrerar unga engelsmän med all världens unga män. De vill också bli miljonärer över en natt och ofta är de mer beslutsamma än unga britter, antingen för att de är fattigare eller för att kulturen i de länder de kommer från är bättre på att ingjuta den självdisciplin som krävs för att bli en skicklig fotbollsspelare.

De statistiska chanserna för en ung man i England att bli fotbollsproffs är alltså inte mycket större än att vinna på lotteri. Samma reflexion gäller förstås chanserna att bli framgångsrik inom popmusiken. När unga män som tror att ordet talang bara är tillämpligt på fotboll eller popmusik inser att de inte kommer att bli vare sig fotbollsspelare eller popstjärnor ger de därför upp alla ansträngningar för att förbättra sin situation och hemfaller åt slapphet på alla fronter.

Fotbollen orsakar alltså inte bara fysiska skador. Den är också socialt, kulturellt och ekonomiskt skadlig. Dags att kriminalisera den.