Främmande för maten

Märkningen är till stor nytta för den som oroar sig för att exempelvis få i sig bakterien listeria, men har också kritiserats för att öka mängden matsvinn och bidra till sopberget. Man beräknar att varje svensk slänger nästan ett kilo mat i veckan, ett slöseri som på senare tid bland annat uppmärksammats i artiklar i Svenska Dagbladet.

På Livsmedelsverkets hemsida förklarar man noggrant – och med hjälp av pedagogiska bilder – att datummärkningen inte är huggen i sten. Det går i de flesta fall bra att äta livsmedlet några dagar till, en kvalitetsförsämring till trots. Livsmedelsverket uppmuntrar konsumenten att använda sina sinnen, att titta, lukta och smaka för att avgöra om varan fortfarande är ätbar.

Historiskt sett är det lite lustigt att denna information faktiskt behöver ges till vuxna människor. I början av förra seklet såg hanteringen av våra livsmedel helt annorlunda ut. Kylskåp existerade inte, så att förvara kött och mejeriprodukter var svårare – dock inte omöjligt. Men man hade en helt annan relation till maten man köpte och åt. Skulle du köpa bröd gick du till bagaren som stått och bakat från den arla morgontimman. Skulle du köpa kött gick du direkt till slaktaren och såg noga till att få en fin bit.

På 1940-talet slogs dörrarna upp till det första snabbköpet i Stockholm. I samma veva började kylskåp att synas i många hem. Människors relation till sina livsmedel förändrades. Allt inhandlades samtidigt, plastat och färdigförpackat. Eftersom man kunde ställa in förpackningen i kylskåpet behövde man inte ens öppna den samma dag. Vilket ledde till att man kunde handla för flera dagar framåt och behövde avsätta mindre tid för inköp.

Allt detta sammantaget gjorde det svårare för oss att bedöma livsmedlets kvalitet. Den aktuella diskussionen om datummärkningen och matsvinnet säger något om hur långt kompetenssänkningen har gått. Hur långt vi har fjärmat oss från det vi äter.