Inspel

 Det är då, mot slutet av sitt liv, som han förmår att förnyas och utvecklas. Han tar oerhörda risker och missförstås naturligtvis av sin samtid. Utställningen ”Late Turner ”på Tate Britain i London gör alldeles klart att han var långt före den. Ungefär ett drygt sekel.

Jag tänker på Turner ett par dagar senare när jag ser den magnifika Kate Bush. I framförandet av ”The Painter’s Link” låter hon en målare uppträda på scenen. Inte bara den bländande koreografin och den fantastiska rösten tar andan ur mig. Jag grips också av texten:

The Painter:It’s rainingWhat has become of my paintingAll the colours are runningThe chorus:So all the colours runSo all the colours runSee what they’ve becomeA wonderful sunset

Framför mig strålar med ens Turners underbara solnedgångar, tillkomna mot stora odds och så illa sedda av den offentliga smaken. Men konstnärskapet triumferar.

Och det är förstås samtidigt Kate Bushs konstnärliga triumf som jag bevittnar i London. Ingenting hade kunnat vara enklare än att köra de gamla låtarna några dagar inför en jättepublik. Men 35 år efter det att hon senast stod på scen gör hon det istället svårt för sig inför några tusen som följer varje rörelse och nyansskiftning. Hon tar risker. Hon vågar utvecklas.

Man hade förstås önskat att Turner till skillnad från Kate Bush redan under sin levnad hade fått det erkännande som han rätteligen förtjänade. Men jag vill gärna tro att han kände sitt värde. Att måla som han – att komponera och sjunga som Kate Bush – går inte utan en inre kraft som bortser från alla invändningar och svårigheter.

I detta ligger någonting mycket förtröstansfullt.