Jakten som kulturarv

Det var en augustikväll i början av bockjakten. Övning och tålamod hade till slut givit mig möjligheten att klara min överlevnad själv, vilket är kärnan i det mänskliga oberoendet.

Att vara jägare är dock så mycket mer än att alltid nå målet. Naturupplevelsen är tveklöst det viktigaste. Det är en jägares uppgift att ta hand om och vårda naturen, det är självklart att behandla djuren med respekt.

Denna upplevelse har skildrats av lyrikern Herman Sätherberg, författare till bland annat ”Studentsången”, ”Glad såsom fågeln” och ”Vintern rasat ut”. Hans texter beskriver en värld som nästan tvåhundra år senare är precis lika fascinerande att få ta del av. En av hans samlingar heter Jägarens hvila (1838), och i en av dikterna beskriver han en jägares morgonupplevelser:

”Vinden öfver blomstren far;/ Trädet rörs i lunden:/ Helsa, lif och fägring har/ Allt i morgonstunden./ Gryningens purpur i björkarne leker,/ Dufvan sin maka bland eklöfven smeker,/ Andkullen lockar från strändernas rör …/ Hör!”

Den som ingår i ett jaktlag får också en nyttig övning i att samarbeta med andra, vilket är nödvändigt för att jakten ska få ett önskat resultat. Jaktlaget är en ovärderlig mänsklig gemenskap, höjdpunkten är oftast höstens älgjakt.

Inte minst viktigt är umgänget över generationsgränserna, i överförandet av ett kulturarv. Bland jägarna finns en stor spridning i åldrar. För mig har jakten alltid varit en del av familjegemenskapen. Ända sedan jag var liten hade jag fått följa med på jakt. Det kunde vara att passa på rådjur under sensommaren, harjakt en kall januaridag eller att gå i drevet under älgjakten. Några av de första minnena består av dessa tillfällen ute i naturen och hur sedan hela familjen stod i köket och malde köttfärs. Sedan jag blev vuxen nog att själv ta jägarexamen är det framförallt tid för mig och farfar tillsammans.