Miljarder i rullning

Statliga och lokala förvaltningar i nästan alla länder äger betydligt större förmögenheter än de själva vet om eller har bemödat sig att ta reda på och redovisa. Så är det också i Sverige. Riksrevisionen har nyligen anmärkt på att olika myndigheter publicerar mycket olika uppskattningar av statens nettoförmögenhet, och har därför krävt större klarhet i statens finanser.

Enbart statens kommersiella tillgångar är värda mer än statsskulden nästan överallt, till och med i krisländer som Grekland eller Ukraina. För det mesta förvaltas dessa tillgångar dåligt och inte sällan med förlust. Enligt vår kalkyl skulle en rimlig avkastning på världens kommersiella statliga tillgångar ge ett tillskott som är större än hela världens årliga investeringar i infrastruktur för transport, vatten, energi och telekommunikation.

Även demokratin undergrävs. De statliga bolagen missbrukas för att driva politik utan att det blir tydligt vad det kostar. Bolagens resurser används för att blidka väljargrupper. Värst är den korruptionsfrämjande effekten. Enligt OECD är chefer för statliga bolag den absolut vanligaste mottagaren av mutor. För varje muta som Telia eventuellt har betalat finns någon chef för ett statligt bolag eller en politiker som mottagare.

I Sverige reformerades de statliga bolagen och fastighetsförvaltningen under 1990-talet. De gjordes mer självständiga och kommersiella. Professionella ledningar rekryterades, och rapporteringen närmade sig börsstandard. Värdet på den statliga bolagsportföljen ökade då mer än dubbelt så mycket som börsindex.

Nu är det tvärtom. Sedan 2009 har värdet av företagen på Stockholmsbörsen mer än fördubblats, medan den statliga bolagsportföljen inte presterat någon värdeökning alls. Om den statliga portföljen hade haft samma värdetillväxt som börsindex hade vi varit ungefär 500 miljarder kronor rikare.

Väl fungerande bolag kräver en god ägarstyrning, med professionella ägare som formulerar en klar målsättning och håller ett vakande öga på strategin och företagsledningen, men samtidigt undviker att lägga sig i detaljer.

Vår offentliga förmögenhet förvaltas däremot i en märklig gråzon som pendlar mellan ointresse, detaljstyrning och tvivelaktiga motiv. Statliga bolag kan uppträda ägarlösa med vidlyftiga investeringar i hela världen. Telias förvärv i östländer långt bortom deras kompetensområde som ett tidigare monopol, kantas nu av mutanklagelser och förluster. Slutnotan för Vattenfalls förvärv av det nederländska energiföretaget Nuon kommer att bli betydligt större än de 52 miljarder kronorna i avskrivningar hittills. Staten kräver inte heller att Vattenfall redovisar hur det egentligen går för Nuon. Att dölja problemhärdar kan misstänkas ligga i regeringars intresse.

Istället för att dra lärdom av departementens fadäser trampade politikerna än mer fel. Finansdepartementet lyckades under alliansregeringen övertala de fem partierna i Pensionsgruppen att departementet mer borde styra AP-fonderna. Den rödgröna regeringen vill också ha fingrarna i syltburken. Klimat- och miljöminister Åsa Romson och närings- och innovationsminister Mikael Damberg har skickat brev till de statliga bolagen med instruktioner att styra mer resurser till miljöåtgärder. Det skedde kort efter att finansdepartementet avslöjat att man vill dränera bolagen med en hastigt påkommen extrautdelning på nio miljarder kronor.

Dessvärre är det lika illa när det gäller icke-kommersiella tillgångar i form av infrastrukturinvesteringar. De stora kostnaderna för fördröjningen av Förbifart Stockholm och turerna runt Bromma flygplats är enbart toppen av ett isberg. Regeringen har skyndsamt utlovat stora summor till samhällsekonomiskt djupt olönsamma infrastrukturprojekt. Nya studier visar att svenska regeringar, oavsett politisk färg, ofta kör över samhällsekonomiska värderingar av infrastrukturinvesteringar för att tillfredsställa någon politisk målgrupp.

Istället behövs tydligare och mer politiskt oberoende ägarstyrning genom ett statligt förvaltningsbolag på armslängds avstånd från regeringen. Två statliga utredningar har tidigare kommit fram till samma slutsats och i vår bok The Public Wealth of Nations. How Management of Public Assets Can Boost or Bust Economic Growth (2015) visar vi att ett antal länder med framgång har infört en sådan ordning sedan lång tid.

Det öppnar också en väg till att professionalisera infrastrukturinvesteringarna. Förvaltningsbolaget för statligt ägande bör kunna skifta tillgångar till nybildade infrastrukturprojekt och bolag. Därmed skulle flera hundra miljarder kronor till infrastrukturinvesteringar kunna frigöras.

Ett viktigt krav är dock att både förvaltningsbolaget och dess infrastrukturbolag agerar helt kommersiellt. De skall ta betalt för att tillhandahålla funktionen som en väg eller räls skall ge. Det skiftar nämligen politikens fokus från hur investeringar skall utformas till frågan vilken funktioner landet behöver.

Trafikverket, kommuner och andra skulle då årligen betala för funktionen. Betalningen kan variera beroende på hur väl den fungerar, till exempel i miljöhänseende. En sådan betalningsmodell har använts framgångsrikt i Norge, Finland och åtskilliga andra länder.

Att de nybildade infrastrukturbolagen agerar helt kommersiellt har dessutom en viktig demokratisk poäng. Det blir nämligen mer transparent hur mycket en regering spenderar för politiskt motiverade satsningar. Till exempel skulle det framgå mycket tydligt att regeringen vill betala fyra gånger mer per personkilometer transport längs Norrbottniabanan än för tågtransporter som är samhällsekonomiskt lönsamma. Med förbättrad transparens får väljare se vad extravaganser och röstköp kostar.

Diskussionen om statens tillgångar har ofta fastnat i en privatiseringsdebatt. Oavsett vad man tycker i den frågan borde de flesta önska en mer professionell och transparent ägarstyrning av våra förmögenheter. I slutänden skapar det också en sundare demokrati.