Om sanningen ska fram

Den 25 augusti 1835 publicerade New York Sun en artikel om astronomen Jon Herschel som byggt ett nytt teleskop på Godahoppsudden med vilket han kunde se till månen. Tidningen beskrev i vetenskapliga termer vad Herschel upptäckt: stora sjöar, kanjoner, röda berg och månträd. Men framförallt människor – med vingar – som var ”fyra fot höga, täckta med kort, glänsande, kopparfärgat hår”. Lägg till det upptäckten av enhörningar och flygande män med kraftig sexualdrift och succén var ett faktum.

På några veckor sålde upplagan slut och många läsare väntade utanför tidningens redaktion för att få nästa uppdatering. Upplagan nådde snabbt 19 360 exemplar – den största tidningen inte bara i New York utan i världen!

Konkurrenterna blev förtvivlade och gjorde rewrites på New York Suns avslöjande och många tidningar i USA och i världen hjälpte till att göra storyn viral. Även om långt ifrån alla trodde att den var sann blev månvarelserna ett popkulturellt fenomen som alla behövde förhålla sig till. Konkurrenten New York Herald kunde bevisa att artiklarna var påhittade och till en början gick New York Sun till motattack. Men efter sex artiklar under hösten nödgades de skriva hur det stora teleskopet förstörts i en enorm brand när solens strålar vänts mot det.

New York Suns upplaga på 19 360 exemplar då? Jo trots bluffen behöll tidningen alla sina läsare och fortsatte under många år att vara USA:s största dagstidning med god marginal.

I takt med massmediernas allt större spridning ökade också tidningarnas politiska inflytande. Många av världens tidningar startades, liksom New York Sun av kommersiella skäl, men blev med tiden alltmer politiskt viktiga. Inte minst den svenska mediehistorien har formats av tidningar av män med politiska ambitioner – som Lars Johan Hiertas Aftonbladet.

Med större politisk makt blev medierna en måltavla för politiska angrepp. ”Lugenpresse”, skanderade de konservativa katolikerna på 1880-talet som tyckte tidningarna hade en liberal agenda. ”Lugenpresse”var även Joseph Goebbels invektiv – och under nazismens årtionde förbjöds många tidningar. Goebbels styrde över propagandatidningarna Völkischer Beobachter och Der Angriff, och utvecklade radion, det massmedium som blev nazisternas främsta redskap. Med den rekordbilliga radioapparaten Volksempfänger ökade radioapparater i Tyskland från 4,5 till 16 miljoner mellan 1933 och 1942. Volksempfänger innebar att den nazistiska regimen snabbt fick en direktkanal till det tyska folket och deras uppmärksamhet. Det var hart när omöjligt att få in andra radiostationer än regimens egna.

Anklagelser om att medier ljuger eller vinklar på fel sätt har sedan dess alltid förekommit och från både vänster och högeraktivister. och har framförallt handlat om enskilda sakfrågor och publiceringar. Men det var först under 2016 års presidentval som begreppet fick nya vingar. Till en början användes begreppet fake news av traditionella medier för att förklara vissa falska nyheter om Donald Trump – som att påven stödde hans kandidatur. Men snart triangulerade Trump begreppet och använde det mot Trumpkritiska artiklar i CNN, New York Times och andra etablerade medier.

Fake news har sedan dess fått fäste och blivit ett allmänt uttryck för en tidstypisk, negativ medieutveckling. Det har intresserat många medieforskare, men som begrepp – inte för att mäta antalet felaktigheter i publiceringar. Medieforskare studerar framförallt hur fake news används. Forskningsfältet har forskats på sedan mitten av nollnolltalet men har exploderat de senaste åren. Grovt uttryckt kan fake news användas om såväl parodier och satir som manipulationer, fabriceringar och propaganda. I grova drag är medieforskare överens om att begreppets användande är djupt problematiskt eftersom det är oprecist och ofta säger mest om den som framför anklagelsen.

Den som läser in sig på forskningsläget måste också vara vaksam på att många forskare med rätta känner sig hotade av en utveckling där forskning nedvärderas till förmån för tyckande och åsikter. Begreppet ”truthiness” som myntades av satirikern Steven Colbert 2005 handlar om inställningen att sanning och fakta är vad som ”känns sant”. Forskarna är alltså oroliga över att fakta och forskning tappar mark för ett slags truthiness. Något som i sin tur får som följd att fake news-forskningen ibland glider över till något annat: om vad som är desinformation och propaganda.

Som term är därför fake news dödsdömd, åtminstone i det kvalitativa samtalet. Det duger utmärkt som politiskt slagträ och för att underminera en debatt. Men de som anklagas för fake news har i många fall olika tolkningar av verkligheten, som svenska medier som anklagas för fake news när de skriver att brottsligheten går ned. Fords inställda outsourcing till Mexiko – stoppades den av Trump? Eller drevs den fram av Trump? Många gånger låter sig inte en mångfasetterad verklighet sorteras in i ett fake-fack. Och vem ska bestämma vad som är falskt eller ej?

Det sista kan låta som en retorisk fråga men det är det inte. Eftersom fake news framförallt är ett politiskt slagträ har politiker till höger och vänster över hela Europa börjat använda det. I vissa fall vill man att staten ska gripa in, i andra fall att Facebook ska ta mer ansvar.

I italien har polisen satt upp en anmälningsfunktion där allmänheten kan anmäla falska nyheter. Polisen ska därefter själva utreda om det finns källor som verifierar nyheten. Det är utan tvekan ett underkännande till de italienska medierna, som de senaste åren också publicerat många nyheter utan källkontroll. Mest uppmärksammad är kanske nyheten om Laura Boldrini, som leder det italienska underhuset i parlamentet. Flera tidningar rapporterade om hennes nevö Luca som fått regeringsjobb med 80 000 kronor i månadslön – trots att varken Luca eller jobbet existerade.

I Tyskland har man gått den andra vägen och lagstadgat om att Facebook inom 24 timmar måste avpublicera inlägg och nyheter som handlar om hets mot folkgrupp, ärekränkning och uppmaning till våld – annars väntar vite på uppemot 50 miljoner euro. Det ställer hårda krav på Facebook att bli en rättssäker domare i realtid.

Facebook betraktade sig länge som en neutral plattform men har blivit den enskilt viktigaste nyhetskanalenn för amerikaner och många påståenden som spreds på Facebook under presidentvalskampanjen var osanna. Facebook har tvingats erkänna att de har ansvar för hur nyheter sprids via deras plattform: man har till exempel lyft fram inlägg med många klick, vilket premierat sensationsmaterial. 1835 års enhörningar och flygande män med kraftig sexualdrift hade gjort succé i Facebooks algoritmer.

Utvecklingen är problematisk. Det finns många exempel på hur vi är på väg mot ett system där stater och teknikföretag får större inflytande över vad som är sant och inte. Som många gånger är vägen dit kantad av goda föresatser – vem vill ha ett medielandskap fyllt med fabrikationer och propaganda? Men en stats regering kan bytas ut och förändra förutsättningarna om dess fingrar är långa. Och även om avsikten är god och de flesta företag gagnas av ett faktabaserat samhälle har ett teknikföretag ägare och vinst som främsta körkarl. Inte minst visar Facebooks och Googles många dikeskörningar att deras agnostiska relation till fakta inte är något för samhället att hålla sig till när det blåser.

Här går forskningen och politiken i otakt med tekniken. Politiker förfasas över att deras spelplan nu innehåller inte bara påhopp utan även påhitt, propaganda och andra tolkningar av fakta. Medieforskningen är överens om begreppet fake news är ett trubbigt begrepp som används för att brännmärka alla sorters åsikter man själv ogillar. Teknikföretagen vill helst inte ta i begrepp som sanning och fakta med tång utan vara en neutral arena. Ansvaret bollas runt.

Men mycket tyder på att fake news-oron är överdriven. En färsk studie från Reuters Institute vid Oxford University har studerat genomslaget för sajter med mindre nogräknat förhållande till sanningen. Slutsatsen är tydlig: de sajter som kan klassas som oseriösa når i snitt bara 1 procent av befolkningen – att jämföra med Le Figaro som når 22 procent. Dessa alternativa sajter läses inte lika länge och delas inte lika ofta. När Reuters gjorde samma studie i Italien var resultatet detsamma: de traditionella medierna med sin journalistiska metod och källkritik var fortfarande långt mer lästa än de som slirar på sanningen. Även om mycket nyheter med tvivelaktig sanningshalt förekommer tycks dess spridning vara minimal. Det saknas helt enkelt belägg i forskning för att dessa företeelser skulle vara omfattande och påverka samhället i någon högre grad, trots allt prat om fake news, faktaresistens och alternativa fakta.

Den som höjer blicken ser att det handlar om något annat: makten över medielandskapet. I den gamla medielogiken var de etablerade medierna det enda publika sättet för en politiker, ekonom eller konstnär att vara med att forma ”vad som är möjligt att framföra som politisk idé” för att citera SvD:s tidigare chefredaktör Hans L Zetterberg som kallar detta ”den centrala zonen”. Till det nya medielandskapet har vem som helst tillgång med sociala medier, bloggar, Youtubekanaler och Twitterkonton. Ska då också vem som helst få vara med att forma det offentliga samtalet? Att döma ut något som fabricerat, fejkat och falskt är ett välbeprövat sätt att utestänga röster från den centrala zonen.

Det nya medielandskapet är så fragmentiserat och polariserat att man inte längre behöver kvalificera sig till någon central zon, det räcker att ta sig till en del av den.

För både seriösa medier och för demokratin kommer kravet på källkritik och journalistisk metod att bli allt viktigare. Flera nya aktörer har under senare år kommit till undsättning och vill ge ekonomiskt stöd till mediernas källkritiska arbete. Intresset är störst hos politiker (svenska Vinnova är medfinansiär till ett svenskt redaktionellt samarbete för faktagranskning) och teknikföretagen (som Google innovationsstöd Digital News Initiative) – för medieföretag gäller det alltså att hålla rågången mot sina finansiärer för att inte dras in i ett politiserat spel om medielandskapet.

I fallet New York Sun handlade de fejkade nyheterna om just påhittade sensationer för att sälja fler lösnummer och därmed förbättra ekonomin för tidningen.

Den sortens flagranta publiceringar lever i allra högsta grad kvar, ta bara exemplet från 2016 med Hillary Clintons påhittade pedofilring på en pizzeria i Washington. Dock är det inte längre bara ekonomiska incitament som är målet med publiceringarna utan att så tvivel, och skada förtroendet för medierna. Fake news, ropade Clintons väljare om pedofilringen. Fake news, ropade Trumpväljare som ansåg att medierna tystade ned historien. Bara 54 procent av Trumpväljarna ansåg att pedofilringsbluffen var påhittad.

Tvivlet om mediernas trovärdighet och centrala position var därmed planterat, precis som de som publicerade lögnen. Om detta borde fake news-debatten handla mer om, inte om vem som har rätt, fel eller bäst fakta.