På spaning efter Stalins offer

Dybovka är en by belägen 35 kilometer från centrala Voronezj, längs järnvägen mot Moskva. Strax intill ligger en annan by – ­Somovo – och floden Usmanka. Mellan floden och Dubovka sträcker sig några smala åkertegar, en frodig tallskog och en sandremsa invid floden.

Skogen ligger nära Voronezjbornas datjor men i samma område ligger också massgravar där kropparna efter de avrättade under den stora terrorn kastades ner åren 1937–38. Idag heter platsen Memorials kyrkogård i Dybovka efter organisationen Memorial som har samlat in dokument och berättelser om de kommunistiska förbrytelserna. Flera ”minnesböcker” har publicerats över dömda.

När jag besöker Dybovka pekar min ciceron Vjateslav Bitovskij Ilija på en skylt där det står ”Oskyldigt dödade människor”.

Det kan finnas upp till 8 000 personer begravda i området. Av dem har Memo­rial grävt upp kvarlevor av 2 500 och begravt dem under mer värdiga former. Detta är den enda massgraven från Stalins utrensningar som idag är föremål för utgrävning.

Specialister som har undersökt platsen konstaterar att gravarna kunde gå tre meter djupt. När Memorial försöker lokalisera massgravarna går de omkring med ett långt, tunt spröt, som de pressar genom terrängen där en grävningsgrop kan finnas. Människoben som kommer i kontakt med spröt låter på ett speciellt sätt.

S Petrovskij (1893–1980), citeras i Memorials minnesbok om den ”politiska repressionen” i Voronezj:

Nästan varje natt hörde vi ljud av lastbilar, människor släpades utomhus till ”Kylskåpet” – en magasinsbyggnad– för avrättning. Och skriken ”Vart för ni oss? Jag vill leva!”.

Och chauffören vid säkerhetstjänsten UNKVD, Evgennij Aleksandrovitj Moltjanov, berättar även han:

– I Voronezj skedde avrättningarna i källaren inne i fängelset. Liken forslades iväg i skydd av mörkret. I Dybovka sköts det aldrig, där bodde cheferna i sina sommarbostäder.

Massmördandet kan sägas ha inletts officiellt den 2 juli 1937 genom politbyråns dekret om att bekämpa ”antisovjetiska element”. Lokala och regionala partiorganisationer manas hålla ögonen på frigivna ”före detta kulaker och kriminella som deporterats” och som nu återvänt hem. De pekas ut som de ”huvudsakliga orosstiftarna till alla tänkbara förbrytelser mot sovjetisk lag” som sabotage med mera.

En minutiös klappjakt inleddes där bara två straffsatser förekom: arkebusering eller förvisning till Gulag. Domarna grundades på bekännelser under tortyr. Centralt i Moskva fastställdes på förhand antalet som skulle arresteras och skjutas. Regio­nerna får även en kvot som ska fyllas med oskyldiga. 1937 arresterades 936 750 personer, året därefter 638 509. Antalet dödsdomar 1937 var 353 073 och 1938 328 618. Den överväldigande delen som greps och dömdes var enkla människor: arbetare, bönder, expediter, skräddare och skomakare.

Maxim, Valerij och Varonin har under dagen grävt upp en massgrav med 24 likdelar från lika många personer. Flera kranier visas upp, hylsor, klädrester, mynt, kulor med mera. Varje person sköts som regel med en kula.

Grävarna är frivilliga i 40-årsåldern, vältränade och ofta akademiker. De betalas lokalt. Under ett uppehåll i grävandet bjuds det på korv och kall öl.

– Jag kan inte äta, säger jag.

Under fem års tid har utgrävningarna pågått. Finns det fler avrättningsplatser i regionen? De i Dybkova upptäcktes tack vare att vittnen som tillfälligt befann sig i området när NKVD grävde gravar nattetid kunde berätta om deras lokalisering. Det är svårt att säga, säger Ilja Vjateslav Bitovskij, eftersom ingen talar. Och snart kan heller ingen berätta. Klart är dock att liknande ”avrättningsgömmor” fanns i varje större stad (och ibland inte ens en särskilt stor) i före detta Sovjetunionen. Men hur hittar man dessa massgravar? Det är utomordentligt svårt? Inga arkiv nämner deras existens.

Därmed inte sagt att information ­inte längre skulle finnas tillgänglig. Någonstans, förborgad i ryska arkiv, finns en akt över V M Blochin, kommendant för NKVD och ansvarig för avrättningarna under den stora terrorn. Blochin var inte bara ansvarig för domarnas verkställighet utan även för begravningarna. Denne resande i död, som alltid bar ett heltäckande läderförkläde med läderhandskar och manschetter över armbågarna, genomförde tiotusentals avrättningar på en mängd platser i Ryssland.

Men det lär ta lång tid innan akten över Blochin görs tillgänglig. Rehabiliteringsprocessen är visserligen långtifrån avslutad men många ärenden kommer med myndigheternas goda minne inte upp till prövning. I praktiken finns inte en rak linje till Stalins politik. Någon uppgörelse med den eller hans skräckvälde är heller inte i sikte.