Rysslands nya medelklass tar form

Oavsett hur man väljer att definiera ”medelklass” har Ryssland aldrig haft något som kan liknas vid en sådan. Förutsättningarna har helt enkelt inte funnits. Fram till 1861 var stora delar av befolkningen livegen. Utan materiella tillgångar fanns ingen bas vare sig för en fri bondeklass eller en stark borgarklass. Inte blev det bättre för arbetarklassen under sovjettiden när landets produktionsmedel helt kontrollerades av staten.

Kommunismens fall 1991 ledde inledningsvis bara till en dränering av ekonomin. En antydan till en rysk medelklass skönjdes måhända i mitten av 1990-talet, men jämnades effektivt med marken i samband med finanskrisen i augusti 1998. Den ryska rubeln förlorade större delen av sitt värde och samma sak skedde med de små besparingar som stoppats undan i den så kallade bankan – en burk med sedlar som gömdes bakom samovaren. Botten nåddes i början av 1999, men sedan dess har återhämtandet gått snabbt.

Råvaruexport har varit den överlägset viktigaste kraften bakom tillväxten, där oljepriset har gått från 20 till 90 dollar per fat under Vladimir Putins tid vid makten. Men långsamt har även andra delar av ekonomin vaknat, vilket har hjälpt till att elda på en inhemsk konsumtionen. Genom att spendera sina stigande löner driver de ryska medborgarna ekonomin framåt.

Det pågår en kraftfull konsumtionsboom som nått långt bortom Moskva. I takt med att Rysslands bruttonationalprodukt skjutit i höjden – 2007 översteg den för första gången 1 000 miljarder dollar (motsvarande 6 500 miljarder kronor, att jämföra med till exempel Sverige, som har knappt 2 500 miljarder kronor i BNP) – har det för första gången någonsin börjat talas om en rysk medelklass.

Den köpkraftsjusterade disponibla inkomsten är beräknad att nå över 60 000 kronor per person under 2008. Med en medelinkomst har det blivit möjligt att unna sig både en ny hallspegel och en sushimiddag, eller till och med en ny tv på avbetalning. Datjan är inte längre det självklara resmålet på semestern när det finns pengar till Turkiet, Cypern eller Stockholm.

I början av 1990-talet var 40 procent av ryssarna riktigt fattiga och bara en procent rika. I dag har denna rikemansprocent visserligen blivit än rikare, men andelen fattiga har samtidigt mer än halverats till under 20 procent. Dessutom har det uppkommit vad som måste kallas för en medelklass däremellan.

Det konstaterar bland andra Erik Berglöf, chefekonom vid Europeiska utvecklingsbanken (EBRD). Vid konferensen The Russia Forum i Moskva i januari presenterade Berglöf en undersökning, som baseras på månadsinkomst, yrke, utbildning och materiella faktorer som bil- och datorägande, samt tillgång till internet. Berglöf konstaterar att två av tio ryssar i dag tillhör medelklassen, vilket är i linje med Central- och Östeuropa.

Ministeriet för ekonomisk utveckling satte 2006 en undre gräns, 20 000 rubel (5 200 kronor) per person och månad i inkomst, för att tillhöra den ryska medelklassen. Resultatet blir detsamma; ungefär 20 procent av befolkningen kvalar in. Ministeriet har vidare meddelat att ambitionen är att andelen av befolkningen som hör hit ska öka till 30 procent till 2010. Frågar man ryssarna själva är det redan betydligt fler än så som kallar sig för medelklass.

Den ryska ekonomins berg-och-dalbana har skapat över 50 dollarmiljardärer och nästan 120 000 dollarmiljonärer. Men tvärtemot vad många tror har inkomstskillnaderna i Ryssland faktiskt minskat under 2000-talet, och det är genom den inhemska efterfrågan i befintliga och nya sektorer som pengarna skapas. En sjunkande arbetslöshet som i dag ligger kring sju procent har fått reallönerna att stiga i höjden. I dag flödar kapital in i Ryssland och de utländska direktinvesteringarna uppgick enligt den ryska investmentbanken Troika Dialog till över 250 miljarder kronor för 2007, vilket är tio gånger mer än för bara fem år sedan.

Satsningarna inom ryskt företagsliv gjuter liv i den ryska arbetsmarknaden. Fjärran är de grumliga karriärmöjligheter som stod till buds under sovjettiden. Då hade alla framstående positioner i samhället någon form av koppling till kommunistpartiet. I dag slåss de konkurrensutsatta företagen om de nyutexaminerade talangerna så snart de lämnar universitetet. Det sägs till och med vara svårt att rekrytera folk till McDonalds i Moskva. Konsumtionsboomen skapar många nya jobb inom tjänstesektorn, samtidigt som helt nya branscher, som media och reklam, har växt fram de senaste tjugo åren. Orosmolnen för arbetsmarknaden gäller i stället den traditionella tillverkningsindustrin.

Oavsett vad man anser om den politiska utvecklingen kan ingen förneka det växande välståndet. Men under 2007 började inomstskillnaderna återigen att öka, och
enligt det ryska forskningsinstituetet CEFIR har den upplevda livskvaliteten i Ryssland och Östeuropa i stort stigit i takt med den ökande BNP. Ändå är det en klar majoritet av ryssarna och andra östeuropéer som anser att de relativt sett inte har fått det lika mycket bättre som övriga i samhället. Till exempel har levnadsstandarden för de äldre konstant försämrats i förhållande till alla andra åldersgrupper. Orsaken är förstås det urvattnade värdet på pensionerna, som inte ens har följt inflationsutvecklingen.

Samhällsforskaren Tatiana Maleva vid Independent Institute of Social Policy i Moskva menar att staten nu måste börja ta ett större ansvar. Det gäller framförallt ett generösare pensionssystem, ett mer tillgängligt boende som fler kan ha råd med och en seriösare ansats för att bekämpa landets korruption.

Med statskassan full tillåts steg i rätt riktning, om än i måttfull omfattning. Den färska treårsbudgeten för 2008-2010 var den första i sitt slag och innebar en ökning av statens utgifter med 25 procent över tre år. Hälso- och sjukvårdsutgifterna har mer än fördubblats de senaste tre.

Den nya medelklassen är först och främst viktig eftersom den innebär att en utsatt del av den ryska befolkningen lyfts ur fattigdom. Men den är också en förutsättning för att Ryssland till slut ska kunna påbörja en demokratiutveckling. Med en växande medelklass följer förhoppningsvis högre krav på minskad statlig inblandning i alla delar av samhället. Internationella undersökningar har visat att med ökad inkomst stärks demokratiska värderingar.

Men den förbättrade ekonomin har hittills bara bidragit till ett ökat nationellt självförtroende vilket märks på den internationella arenan, medan presidenten i princip har en generalfullmakt på hemmaplan, så länge tillväxten tuffar på. Det är inte omöjligt att det krävs en vikande konjunktur för att få fart på medelklassens politiska engagemang.

Utan upprättandet av en rättsstat kommer en demokrati aldrig att komma inom räckhåll. Utvecklingen går åt fel håll och korruptionen är ett växande problem. Det återstår därför att se om det växande välståndet i Ryssland kan ge upphov till alla de positiva effekter som är möjliga.