Ställ skolan mitt i byn

Centralt på det sätt som pensionsfrågan var under 1950-talet. Som energiförsörjningen var under 1970-talet. Eller som löntagarfonder och ägande var under 1970- och 80-talen. För att inte tala om den långdragna frågan om vilken ekonomisk modell som skulle tillämpas – normer eller Keynes – under 1980-talet.

På dessa fält kunde man göra sig ett namn, ingå i programskrivargrupper, bli talesperson och avancera upp i partihierarkin. Och till slut bli en tung politiker.

Men idag ser jag inget sådant område – om inte färdigheter på sociala medier ska räknas. Däremot vet jag vad som borde sysselsätta dem, de med seriösa politikerdrömmar: SKOLAN. Just det, skrivet med stora bokstäver.

Skolan var en gång det verkliga prestigeområdet. För hundra år sedan ville både liberaler och socialdemokrater reformera och bygga ut skolväsendet. Fridtjuv Berg och Arthur Engberg är två namn med tyngd och respekt. Skolans betydelse kan ses i de byggnader som då uppfördes – stora, tegelborgar med imponerande trapphus à la palats. Och dess ryggrad var lärarna, en grupp som hade både prestige och politiskt inflytande.

Efter 1945 skulle de stora skolreformerna genomföras. Fast då hade ett nytt uppdrag lagts till det gamla, det som gällde kunskaper och färdigheter: skolan skulle fostra demokrater. Inget fel på det. Fel blev det först när entusiasmen för skolan övergick i utopism. Det var ingen hejd på förväntningarna, skolan byggdes på med de bästa stämningarnas längtan. Så högt blev bygget att det kapsejsade.

Och i spillrorna av det bygget står elever och lärare idag. Och bredvid dem står en allt högljuddare föräldrahop som kräver allt åt just den egna telningen. Det är något av timme noll för den svenska skolan.

Tyvärr har detta mest gjort politikerna nervösa. Och så tillgriper de sina standardmetod: mer pengar.

Svensk skola 2014 behöver inte mer pengar. Den behöver mer tankeverksamhet. Och mer ödmjukhet.

Vad vill vi med skolan? Den grundläggande frågan behöver ställas igen som för hundra år sedan.

Jag föreställer mig att just en sådan stor och vid fråga borde locka den som har ambitionen att sätta avtryck i politiken. Den som tar sig an skolfrågan behöver vara slagtålig och osentimental men framförallt ha en tydlig politisk vision, ett mål att sträva efter.

Det kan formuleras storslaget: att ställa skolan mitt i byn. Det vill säga att återge skolan auktoritet.

Själv skulle jag formulera målet: att varje ny generation kan mer och presterar bättre än den föregående. Om det sedan mäts i Pisa eller med inhemska provtagningar må vara. Vår egen erfarenhet är också en mätsticka. Nu säger den ledsamt nog att det går åt fel håll.

Lika ledsamt är att behöva konstatera att det faktiskt var bättre förr.

För den fingerfärdige går det dessutom att föra in dagens modeord – jobben – i skolvisionen. För fler jobb och fler anställda förutsätter att människor kan något, att de både har faktakunskaper och klarar att lösa problem. Att de helt enkelt kan bli lönsamma i hård konkurrens.

Sveriges ekonomiska framtid beror i hög grad på SKOLAN.