Studiemotiverade

Under många år har jag intresserat mig för att jämföra svensk utbildningspolitik med andra länders, och jag har nu gjort en kortare resa till Kina för att se om svensk utbildningsdebatt kan tillföras intressant information genom jämförelser med Kina. Via bekanta med kontakter i en stad i inre Kina dit få utlänningar kommer har jag kunnat besöka skolor på olika nivåer och samtala med lärare. Resan har inte betalts av någon svensk finansiär, och från kinesiskt håll har kontakterna visserligen varit godkända av lokala myndigheter men inte organiserade av dem.

Alla vet att länderna i Sydöstasien har goda Pisa-resultat, och Kina har nu seglat upp som nummer ett genom staden Shanghai. Samtidigt hör vi om stark stress hos elever och till och med självmord. Det talas också om stora klasser och utantillinlärning. Vad lägger man märke till som svensk iakttagare?

Kina är ett auktoritärt land, och den kinesiska kommunismen har ett facit på 65–70 miljoner döda. Den har visat sig vara den mest mordiska av alla de totalitära regimerna under 1900-talet, och kulturrevolutionen 1966–1976 blev en djupt traumatisk tid. När det gäller utbildning hade Kina vid Folkrepublikens grundande 1949 runt 80 procent analfabeter eller halvanalfabeter, men redan år 1986 antogs en lag om obligatorisk nioårig grundskoleutbildning, och idag är skolan på många platser i praktiken tolvårig. Det finns emellertid grupper som inte kommit lika långt exempelvis i sydvästra Kina, Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Andra är migrantarbetare, som flyttar från landsbygden till storstäder men inte har rätt att folkbokföras på den nya adressen.

I en befolkning på 1,3 miljarder har utbildning blivit det främsta sättet att utmärka sig. Den enbarnspolitik som förts sedan 1979 gör att föräldrarna är alldeles speciellt måna om att på alla sätt hjälpa fram sitt enda barn. Alla räknar med att barnet måste anstränga sig, eftersom framgång i utbildning anses komma av ansträngning snarare än begåvning. Kinesiska lärare har mellan 10 och 15 lektioner per vecka och kan ägna mycket tid åt förberedelser och åt rättning av hemuppgifter, men de har grupper på 40–70 elever. Hur klarar de det? Vi ska börja med att besöka en låg- och mellanstadieskola.

Lugnet kan upprätthållas, eftersom eleverna har rejäla raster. Om oro sprider sig i klassrummet, säger lärarna ”vila!”, och då lägger sig alla elever genast framåt över bänken med korslagda armar och huvudet åt samma håll och är tysta. Läraren låter någon minut gå och kan sedan återuppta lektionen. Om någon enskild elev har svårt att sitta still, kan läraren ställa sig bredvid eleven och lägga handen på hans eller hennes axel. Inga elever går ut eller kommer in under lektionen, inte heller kommer andra vuxna in i klassrummet, och inget högtalarutrop stör.

Lärarna påstår att det inte förekommer att elever inte hänger med i inlärningen. Kanske beror det på att det förekommer mycket repetition bland annat i form av läxorna. Vad händer om någon inte gör läxan? Då får han eller hon dubbel läxa i stället. Men om eleven inte heller gör den läxan? I det fallet skulle lärarna meddela föräldrarna, och de skulle se till att barnet gjorde läxan. En annan typ av repetition sker före första lektionen på morgonen. Skolan öppnar klockan 7, och första lektionen börjar klockan 8. Mellan 7 och 8 har en duktig elev i uppgift att leda de andra genom lämpliga övningar. Elever med allvarliga syn-, hörsel- eller funktionshinder går i specialskolor.

Dessutom betalar föräldrarna för extraundervisning. Ett skäl är att det kan vara lättare att lära sig med en lärare än att själv sitta med böckerna. Föräldrarna tycker också om att veta att barnen är skyddade och övervakade. Det finns speciella företag som ger extraundervisning inte bara i skolämnena utan också i piano, dans, kampsport och kalligrafi. De elever jag såg en kall söndag i januari verkade varken pressade eller uttråkade. Lärarna kan vara elevernas vanliga lärare som erbjuder fler övningar på det tema som behandlats i skolan. En femtonåring gick på extra gruppundervisning hemma hos fysikläraren mellan ett och tre en lördagseftermiddag och kom tillbaka glad i hågen. Hon tyckte att läraren berättade med humor, och hon träffade klasskamrater. Samma flicka hade tidigare tagit lektioner i kinesisk cittra, och hon spelade mycket vackert. Nu hade hon emellertid mer att göra i skolan och tog inte längre musiklektioner. Hennes mor, som var engelsklärare på låg- och mellanstadiet, ägnade all sin lediga tid åt dottern.

Betyg ges två gånger om året och baseras på prov som är gemensamma för distriktet, och ingen lärare rättar sina egna elevers prov. Tävling används genomgående som metod för att stimulera till ansträngning, och det delas ut priser vid ceremonier. De duktigaste elevernas namn sätts dessutom upp på plakat vid ingången till skolan.

I kina lades ansvaret för utbildningen 1986 på den lokala administrationen, och precis som i Sverige ledde detta till skillnader mellan olika provinser. De offentliga medlen täcker bara hälften av utbildningskostnaderna, så de lokala myndigheterna tar ut avgifter från föräldrarna. Utbildning är tillsammans med bostad två tunga utgifter för en kinesisk familj. Föräldrar är medvetna om skolkvalitet och är beredda att flytta till en större stad inför högstadiet och gymnasiet för att barnet ska kunna studera vid en bättre skola. Intagningen till högstadiet och gymnasiet bygger på de betyg eleverna får, när de avslutar det tidigare stadiet.

Efter Maos död 1976 öppnades möjligheten till privata skolor, och i många områden är nästan hälften av alla skolor privata. Det förekommer också blandformer av offentligt och privat, och exempelvis kan en offentlig skola med hög intagningspoäng sätta ihop klasser med elever som inte kommit in på betygsintagning men vars föräldrar är villiga att betala en extra hög skolavgift. Privata skolor måste följa offentliga kursplaner men kan lägga till ämnen och kurser.

Ett gymnasium kan ha 70 elever per klass, klassrummen är trånga, och på bänkarna ligger det travar med böcker. Elever från landsbygden bor inte sällan på sin skola, och en skola kan ha hälften av sina 2 000 elever i sovsalar för åtta, där det ryms våningssängar men inte mycket mer. Det kan inte vara lätt för eleverna att under sådana förhållanden koncentrera sig på de åtta dagliga lektionerna. Samtidigt säger rektorn att skolan inte får de bästa eleverna, eftersom de söker till större städer, men de får inte heller elever utan intresse för teoretiska studier, eftersom de söker till andra typer av skolor.

Alla elever arbetar hårt, men det finns också dyra internatskolor som erbjuder alla tänkbara bekvämligheter samt extralektioner. Det alternativet väljs bland annat av frånskilda föräldrar när båda arbetar men de ändå vill ha god utbildning för barnet kombinerat med säker tillsyn. Det som kostar mest är att sikta på en universitetsutbildning i USA. I de fallen måste eleven börja förbereda sig flera år i förväg med extra engelska förutom att uppnå högsta betyg i alla ämnen. Familjen skickar förmodligen barnet till sommarkurser vid universitet i USA och anställer en ”coach” för att hjälpa till med ansökan. Om eleven kommer in, förekommer det att föräldrarna köper en bostad i närheten av det amerikanska universitetet.

Man kan tänka sig utbildningspolitik som en linje, där Kina och Sverige representerar var sin ytterlighetspunkt. Vid ena änden finns Kina, där utbildning är det högsta värdet och elever ägnar en stor del av sin vakna tid åt utbildningsaktiviteter. Vid den andra änden befinner sig Sverige, där politikerna inte bekymrar sig om inlärningen i sig utan ser utbildning som ett medel till jämlikhet. När de får rapporter om bråk och svaga resultat vid vissa skolor, tävlar de om att ge mer pengar till de skolorna. Från kinesisk synpunkt måste svensk utbildningspolitik te sig som obegriplig. I det kommunistiska Kina använder man extern examination och föräldrar betalar gärna för bättre utbildning. I Sverige kallar vänsterpartierna utbildning för ”välfärd” och ser inte utbildning som en ansträngning som eleven gör. I Kina tas elever in till högre stadier på betyg, och det finns problem med föräldrar som försöker muta sig till en plats vid en bra skola för sitt barn. I Sverige är mantrat att alla skolor ska vara lika, elever sätts i viss klass efter ålder, betyg ifrågasätts, och betygsintagning ses som negativt. Så till sist två retoriska frågor: Vilket av de två länderna Sverige och Kina har störst chans att få goda utbildningsresultat och vilket har den mest ”kommunistiska” utbildningspolitiken? Och till sist en retorisk fråga: Av de två länderna Sverige och Kina, vilken har den mest ”kommunistiska” utbildningspolitiken?