Partipolitik har ingen plats i svenska kyrkan

Under lång tid har de flesta svenska politiska partier bekänt sig till principen om armlängds avstånd till kulturen. ”Den konstnärliga friheten är en förutsättning för den kreativa processen och att garantera denna frihet är politikens viktigaste uppgift”, kan man läsa på Socialdemokraternas hemsida. Centern vill inte vara sämre: ”Kulturen ska vara fri från politiker som vill styra vad den ska handla om.” Och när Sverigedemokraterna hävdade att politiker måste få ha synpunkter på skattefinansierad konst och kultur kritiserades detta från såväl intresseorganisationer som politiker till höger och vänster. Stödet för armlängdsprincipen tycks helt enkelt vara kompakt. Kulturen måste stå fri från politisk styrning. Den måste ha rätt att utmana och provocera.

När det gäller relationen till religionen är inställningen dock den motsatta. I synnerhet i fråga om Svenska kyrkan, 25 år efter kyrka/stat-separationen – vad som officiellt benämndes som en ”relationsförändring”. Då hoppades många på mindre politisk styrning men resultatet har snarare blivit det motsatta. Vikten av armlängds avstånd talas det sällan om från de politiska partiernas sida.

Regeringen utser förvisso inte längre ärkebiskop (den siste var K G Hammar år 1997 under Göran Perssons tid som statsminister), men knappast någon annan luthersk kyrka är så starkt präglad av partipolitik. Svenska kyrkan är den enda episkopala kyrka i världen vars biskopar inte har rösträtt i det egna kyrkomötet. Där återfinns istället representanter för mer eller mindre partipolitiska nomineringsgrupper.

Bland grupperingarna med direkt partipolitisk koppling återfinns Socialdemo­kraterna – som även är den överlägset största nomineringsgruppen – följt av Centern och Sverigedemokraterna.

På många sätt fungerar dessa nomineringsgrupper som partiernas förlängda arm, eftersom de lyder under sina re­spektive partiorganisationer.  Samtidigt framstår det som motsägelsefullt att de kvarvarande riksdagspartierna i Svenska kyrkan å ena sidan tar ställning för specifikt kristna övertygelser i kyrkovalet, å andra sidan gör anspråk på att vara sekulära partier i riksdagen som vill representera väljare oavsett religiös övertygelse.

Lika lite som en kyrka bör kunna styra staten genom religiösa påbud i ett öppet och fritt samhälle, bör staten, regeringen eller politiska partier kunna styra en kyrka. Trots detta tyder lite på att de kvarvarande partierna skulle vara intresserade av armlängds avstånd. Så sent som 2017 sa Stefan Löfven (S), som då var Sveriges statsminister, till Kyrkans tidning: ”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Och i våras, i samband med Socialdemokraternas kyrkovalsupptakt under partiets kongress, dammades SSU:s kampanj från 2013 med budskapet ”Jesus var sosse” av. ”Självklart, Jesus var sosse”, upprepade partisekreterare Tobias Baudin och liknade dagens riskkapitalister vid månglarna i templet.

I partiets kyrkovalmanifest fanns dock inget utrymme för snickarsonen från Nasaret. Han nämns inte alls. Däremot talades det i allmänna ordalag om tro, hopp och kärlek. Samtidigt är man föredömligt specifik i hur Svenska kyrkan ska ställa sig till upphandlingskrav, klimat, jämställdhet och den svenska modellen. Andra nomineringsgrupper anklagas i sin tur för att enbart vilja hjälpa kristna och ställa grupp mot grupp. I Dagen beskriver Lena Hallengren, partiets gruppledare i riksdagen, Socialdemokraterna som garanten för att kyrkan inte ska kapas av fundamentalistiska och intoleranta krafter. Som om partierna måste rädda Svenska kyrkan från sina anställda och aktiva medlemmar.

Svenska kyrkan är givetvis mer än politik. Den är även mer än biskopspåbud om bön och klockringning för offren i Gaza – men utan att inkludera den israeliska gisslan. Eller för den delen Twitterinlägg om att Svenska kyrkan ”alltid varit woke”. Den är gudstjänster och församlings­utveckling, dop och begravning, kultur­historia, diakoni och så vidare. Som det står i början av kyrkoordningen, Svenska kyrkans regelverk:

”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.”

Samtidigt är det värt att fundera över vilka andra från staten oberoende organisationer som har en så stark partipolitisk närvaro och prägel. Inte minst när en tidigare regeringschef anser att vad som var statskyrkan ännu är en ”intressant arena” för att driva politisk ideologi. Hur ska man ens förstå relationsförändringen från millennieskiftet?

Därför är det intressant att läsa hur Sveriges största parti själva beskriver utvecklingen i Svenska kyrkan. I Reformismens väg – om socialdemokratin och kyrkan (2020) beskriver författaren och journalisten Jesper Bengtsson för den social­demokratiska tankesmedjan Tidens räkning hur det socialdemokratiska ”partiet har varit med och steg för steg flyttat kyrkans värderingar i progressiv riktning”. Uppskattande beskriver Bengtsson de politiska idéernas betydelse för Svenska kyrkans avgöranden:

”Som reformprojekt betraktat är förändringen av kyrkan nästan unik i sin uthållighet och sin långsamma men grundliga process. Det har fått ta tid. Varje steg har föregåtts av utredningar, diskussioner, remisser, nya utredningar och till slut även beslut. Ibland har kyrkan ändå inte varit redo, som i frågan om kvinnliga präster. Då har staten gripit in och pressat kyrkan framför sig […] Steg för steg har kyrkan klivit in i modern tid”[min kursivering].

Istället för att låta kyrkan vägledas av egna teologiska ställningstaganden, har det alltså varit viktigt för partiet att pressa kyrkan framför sig. Klas Hansson, tidigare direktor vid ärkebiskopskansliet (1994–2000), instämmer. I Kyrkomöte och partipolitik (2019) skriver han att det finns en ”partipolitisk påverkan på ett övergripande, idémässigt plan” i kyrkomötet. Eftersom ett antal nomineringsgrupper företräder riksdagspartier innebär det att ”det är en partistyrelse i ett sekulärt politiskt parti som fastställer agendan för hur en kyrka, formellt fri från staten, ska formas för framtiden”.

Hur har de politiska idéernas betydelse uttryckts? När tidningen Dagen år 2023 gick igenom de krav som Svenska kyrkan ställt på riksdagspolitiken under de gångna åren framträdde ett mönster. Det kunde handla om att stoppa krav på språktest för medborgarskap, behålla reduktionsplikten, återställa enprocentsmålet i biståndet, tillåta konfessionella friskolor, stoppa planerna på en gruva i Kallak, och att utreda om Israel gör sig skyldig till apartheid. Utifrån dessa krav formulerade tidningen 20 olika påståenden som skickades till riksdagspartierna varpå man fick ett tydligt svar.

Mest stöd fick Svenska kyrkan av V och MP. I hela 17 av 20 frågor skrev de under på Svenska kyrkans hållning. Och i andra änden fanns SD som tyckte likadant som Svenska kyrkan i endast två frågor. Bland övriga partier instämde L med i nio, C i åtta, S i sju, M i sex och KD i fem.

Noterbart är alltså att Svenska kyrkans hållning i många fall var än mer progressiv än Socialdemokraternas. Samt att den vann mest gehör hos det tidigare anti­klerikala Vänsterpartiet. Ärkebiskop
Martin Modéus var dock kritisk till granskningen då den fokuserade på politiska krav, inte på de mer inomkyrkliga frågorna.

”Det är dock viktigt att Svenska kyrkan inte smalnar av så att människor upplever att man behöver tycka lika. Vi är en folkkyrka, och det ska finnas rum för en bredd av åsikter inom samhällsfrågor. Vi måste ta kritik på allvar och ständigt vara varsamma och respektfulla i våra uttalanden”, sade han.

Frågan är om ledamöterna i kyrkorådet kommer att hörsamma ärkebiskopens råd eller om det är partiboken som talar högst när man möts under hösten efter kyrkovalet.