Systerskap överstyr

Det finns kitsch som bara är sötsliskig och så finns det kitsch som är rent kväljande. Greta Gerwigs filmatisering av Louisa May Alcotts Unga kvinnor är kväljande.

Jo March bor med tre systrar och en mamma i New England – pappan är borta och strider på rätt sida av amerikanska inbördeskriget. Men det är inte bara far som alltid gör det rätta: mor Marmee hjälper sina fattiga grannar, och alla döttrarna är så osjälviska och älskar varandra så innerligt att de ter sig som en enda enhet.

Det är tur då att de har olika intressen, så att man kan skilja dem åt: Jo skriver, Amy målar, Meg dansar och gifter sig. Beth är pianovirtuos och så helgonalik att hon dör i scharlakansfeber. Förhållandet mellan hushållets fem kvinnor kan sammanfattas i en enda scen (som Gerwig tycker om att upprepa): vid brasan i vardagsrummet sitter de och skojar och skrattar, huller om buller och med huvudet i varandras knän, ett charmigt ostyrigt virrvarr av svallande hår och kjoltyg. En enda gång bråkar de, när Amy blir sur för att Jo inte låter henne följa med ut, och som hämnd bränner upp Jos alla manuskript. Men denna konflikt tjänar bara som bakgrund till deras rörande försoning, när Jo räddar Amy både från att drunkna och från att frysa ihjäl i en vak.

Jo ska föreställa en rebell: hon önskar att hon fötts till pojke och går klädd i Emil-i-Lönneberga-mysse; hon vill bli författare och inte gifta sig. Antagligen var det för att 1800-talets läsare skulle acceptera denna excentricitet som Alcott samtidigt gjorde henne till en sån duktig flicka, på samma sätt som Harriet Beecher Stowe gjorde den svarta huvudpersonen Onkel Tom så snäll och totalt ofarlig att den vita läsaren skulle öppna sitt hjärta för honom. I själva verket får Jo dubbla poäng, särskilt i våra dagar. Vad var inte coolare när Gerwigs (och min) generation växte upp än att ha pojkaktiga intressen och vara en av grabbarna? I alla fall så länge man var söt – och Saorsie Ronan som tolkar Jo, visst är hon söt!

Familjen Marchs stora lycka står alltså på stadig moralisk grund: de förtjänar den var dag genom sina dygder. Så långt handlar det om en relativt ofarlig kitsch. Det som gör den elakartad är framställningen av förhållandet mellan flickor. Idealet som Alcott presenterar i boken och som Gerwig brassar på är ett ideal som hänger över verkliga förhållanden mellan kvinnor – i alla fall upp till den ålder då man är gift och har barn, och dessa nya band ges prioritet. Pojkars vänskap kretsar kring aktiviteter: man spelar fotboll eller musik eller dataspel tillsammans. Flickors vänskap när sig ofta helt på samtal, alltså bygger den på starka själsliga band och innebär långt större förpliktelser. Det räcker inte att man har kul ihop, man måste dela med sig av alla sina innersta tankar; man måste hålla med om vem av klasskamraterna som hade rätt och fel i den eller den dispyten. Ständigt måste man akta sig för att trampa den andra på tårna; ständigt uppstår friktion som måste lättas innan den blossar upp till konflikt. Om man stöter på något problem i vänskapen så är detta i sig ett problem, ett meta-problem; det kan inte accepteras som en naturlig del av förhållandet utan upplevs som ett misslyckande. Den kvinnliga vänskapens inneboende telos är en fullkomligt harmonisk enhet, ett enda nystan av hår och kjolar där individualiteter löses upp; dess drivkraft är konformism.

Att man ständigt förväntas hålla varandra uppdaterade om allt som pågår i ens liv, allt vad man känner och tänker – bara det tjänar till att kuva individen. När man berättar om sig själv måste man översätta sig själv till ett gemensamt språk och placera sig någonstans inom åhörarens världsbild och värderingar. Men detta är en växelverkan. Man hör själv vad man säger, och sättet på vilket man uttryckt och begreppsliggjort en tanke eller en erfarenhet påverkar hur den senare kommer att framstå för en själv. Detta är visserligen en följd av all samvaro och grunden till allt samarbete: att individer anammar ett kollektivt språk och en gemensam världsbild och medelst dessa formar sin självuppfattning. Men att dela med sig av sitt inre i en sådan extrem utsträckning som flickor ofta gör medför lätt att man blir främmande inför sig själv, eller också kväver det där inuti en själv som man inte kan göra förståeligt för andra.

”Att vilja behålla något för sig själv är att
hävda en självständighet som undergräver vänskapen och nedvärderar väninnan.”

Naturligtvis har all denna förtrolighet också ett värde: behaglig närhet, moraliskt stöd och känslomässig utveckling. Men den är också ett uttryck för social kontroll. Att vilja behålla något för sig själv är att hävda en självständighet som undergräver vänskapen och nedvärderar väninnan. Det väcker avundsjuka, för det bryter mot jantelagen. Och det väcker misstanke: Vad är det för skatt hon har att dölja?

Det sägs att män inte kan hantera kvinnor med bestämda åsikter, att ”manssamhället” dömer ut den jag-starka kvinnan som ”bitch”. Men i själva verket är det främst när man har att göra med andra kvinnor som man riskerar att framstå som bitch. Män har mycket lättare att ta kritik från kvinnor än vad kvinnor har. Rösten och åsikterna mjuknar när man samtalar med sina väninnor; det känns olustigt när man inte håller med varandra, man tar lättare illa upp.

Samma dynamik återspeglas i kvinnorörelsen där det ofta finns en förväntning att man ska dela inte bara en politisk ståndpunkt utan ha samma uppfattning om vad det är att vara en verkligt frigjord kvinna, och visa detta i handling och klädsel och livsstil. Systerskapet borrar sig in överallt. När kändisar tillfrågas i intervjuer om de anser sig själva vara feminister är detta en helt annan fråga än ”Röstar du höger eller vänster?”. Den senare frågan ställs av intresse; den förra är ett krav på att man bekänner färg och därigenom förkunnar sin lojalitet – eller erkänner sitt förräderi – gentemot klanen.

USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright gav detta grupptryck dess mest minnesvärda slogan när hon sa att ”det finns en särskilt plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor”. Att vara en individ som inte identifierar sig starkt med ”sin” grupp och inte känner sig manad till solidaritet med en särskild grupp är ett privilegium förbehållet de redan privilegierade. Förvisso finns det i många grupper som på något sätt är marginaliserade i samhället en förtrytelse mot dem som ”svikit” gruppen och mött framgång utanför den. Men i Albrights devis hörs en återklang av den avund, jantelag och sociala kontroll som kännetecknar unga kvinnors vänskapsförhållanden, och av det ideal av absolut harmoni som Gerwig i sin film återupplivar med sådan entusiasm.