En journalistik utan normer

I oktober ringde Storbritanniens högst betalde teveprogramledare och en komiker berömd för sina obsceniteter upp en välkänd men åldrad skådespelare för ett radioprogram på BBC Radio 2 där de båda medverkade. Skådespelaren, Andrew Sachs, var inte hemma: de bestämde sig för att tala med hans telefonsvarare. I detta envägssamtal påstod den gästande programledaren – Jonathan Ross – att komikern – Russell Brand – haft sex med ett barnbarn till Andrew Sachs. Brand bekräftade att så var fallet och nämnde barnbarnet vid namn. De två talade om att Sachs kanske skulle bli så upprörd att han begick självmord – och så fortsatte samtalet en stund. Programmet, som spelades in, godkändes och sändes i mitten av oktober. BBC fick in två klagomål. Några dagar efter sändningen gick tabloiden Mail on Sunday ut och ”avslöjade” programmet. Nästa dag tog systertidningen Daily Mail också upp historien, tillsammans med andra tidningar. Antalet klagomål började plötsligt växa – upp till närmare 5000, i skrivande stund. Barnbarnet, som heter Georgina Baillie, är dansare gruppen Satanic Sluts, och hon hade legat med Brand, sa hon, men hon invände starkt mot att han sagt det offentligt och mot att han och Ross trakasserat hennes morfar. Händelsen fanns på förstasidorna och högst upp på nyhetsbulletinerna (även hos BBC) i nästan en vecka. BBC:s generaldirektör Mark Thompson tvingades avbryta sin semester i Italien för att hantera ärendet; Brand sa upp sig från programmet; Ross stängdes av i sex veckor utan lön (vilket innebar att han förlorade 16 000 pund om dagen, mer än många lågavlönade tjänar på ett år); och chefen för Radio 2 avgick. Bland de intellektuella fanns en allmän känsla av att detta var en storm i en ankdamm: mer än så, eftersom de intellektuella klasserna lutar åt vänster, att detta var underblåst av högertidningar (både Mail on Sunday och Daily Mail är högerinriktade) för att försätta offentligägda BBC i en pinsam situation. Det låg något i det: Mail, både Sunday och Daily, är specialiserade på skandaler. Men historien var så fascinerande eftersom den handlade om saker som är viktiga. Dit hör: gränserna för offentlig anständighet (och oanständighet); ett public service-företags roll när det gäller att etablera normer; i vilken utsträckning en del av publiken ska tolerera smaken – även om den är chockerande för majoriteten – hos en annan del av publiken. Men det finns en annan faktor: de senaste 20-30 årens förändring av vad teve, även public service-teve, gör. I en mening har teveutbudet blivit uppenbart fördummat: genom sina frågesporter (ofta på en rätt låg nivå), sin omfattande sportbevakning, särskilt fotboll, sitt kändisberoende och framför allt alla sina dokusåpor. Teve har utropat en ny era – en era för vanligt folk, människor som betraktar intellektuella intressen och alla normer uppställda av en elit som i bästa fall irrelevanta, och oftare kränkande. Någon idé om att teve bör göras av människor med högre utbildning för att undervisa och bilda människor med lägre utbildning finns knappast; istället har vi nu kanaler där högre utbildade människor gör program för människor som är som dem, medan masspublikens behov tillgodoses genom att högutbildade tar reda på vad lägre utbildade människor vill ha, och ger dem det. Det är från denna värld som Brand/Ross-incidenten kommer: en värld där obsceniteter, förolämpningar och sexuella avslöjanden är humorns och kändisskapets verktyg. Och detta innebär att public service-företag som BBC och SVT håller på att förlora sin uppgift – utan att uttryckligen kunna säga det. Eftersom de finansieras med offentliga medel måste de fortfarande göra anspråk på att i någon mening representera landets ledande institutioner – framför allt dess demokratiska institutioner. Men eftersom de måste konkurrera på marknaden för att behålla sin publik, måste de också anpassa sig till många olika smaker. Den svenske medieforskaren Tomas Lindbom formulerade problemet träffande när han i nättidningen Open Democracy för några år sedan skrev, med syftning på SVT: ”för oss tittare håller det på att bli alltmer uppenbart att public service-teve har blivit konservativt … Det är ett medium för nationen, inte för nätverkssamhället. Public service-teve grundar sin legitimitet på att vara mer seriöst, mer samhällsorienterat och mer allomfattande än kommersiella företag. Men ett teveföretag måste vara engagerat och i takt med tiden inte bara i sitt val av ämnen utan också i sin infallsvinkel, sina frågor och sin ton. När yngre människor instinktivt känner att vissa institutioner är förlegade, har man ett allvarligt problem … varje ny generation definierar sitt eget kvalitetsbegrepp, i linje med en ny tid och dess nya förhållanden … det kommer att krävas en inre förvandling om public service-teve ska kunna överleva i denna nya ekologi.” Yngre människors smak betraktas nu som helt avgörande: och enligt de vuxna (och även enligt en del yngre människor) är denna smak ofta dålig – lika dålig som hos Brand och Ross. Samtidigt tittar de – liksom stora skaror äldre tittare – snart inte längre alls på nyheter, samhällsaktualiteter och andra ”seriösa” program. Smaken hos masspubliken, som vill ha ”reality”, kändisar och slagkraftig underhållning, håller nu på att tränga undan idén om allmännytta inom offentligt finansierad radio och teve – och samtidigt skapa en journalistisk kris. Hoten mot journalistiken i demokratiska länder är inte desamma som förr. Censur, förtryck, fängslande av redaktörer hör – för det mesta – till det förflutna. Det som nu i stället sägs hota journalistiken är inte makten, utan likgiltigheten. Våra fiender är inte främst den politiska makten, utan snarare marknadens makt; inte försöket att få alla att tala med en röst, utan det oändliga antalet röster att välja mellan; inte en publik förbjuden att läsa, se eller lyssna till vad vi har att säga, utan ovillig att ta någon som helst del av det. Problemet har många aspekter. Hit hör: internet som producerar information i väldiga mängder utan några investeringskostnader; bloggare som levererar gratis åsikter; satellit- och kabelteknologi som starkt ökar utbudet av tevekanaler; gratistidningar som undergräver marknaden för andra tidningar; annonsörer som inte är beredda att stötta tidningar och nyhetsprogram i teve; medborgare, särskilt unga medborgare, som inte bryr sig om politik och utrikesnyheter; konsumenter som håller på att vänja sig vid gratisnyheter; företag som skär ner nyhetsredaktionerna, koncentrerar ägandet och tränger ut familjeföretag som vill upprätthålla höga normer för nyhetsbevakningen; redaktörer som allt mindre ofta låter reportrar arbeta med att skaffa fram egna nyheter, göra analyser och bedriva undersökande journalistik; reportrar som föredrar kändisskvaller framför rapportering från kommunhuset; producenter som låter reportrar gå ut i sändning så fort de kommit till platsen för en nyhetshändelse. Som man kan se är de flesta av dessa aspekter relaterade, på ett eller annat sätt, till en särskild makt: konsumentmakten. När nu möjligheten att välja har blivit given, har läsare, lyssnare och tittare valt att överge nyheterna: eller åtminstone – och det är en viktig distinktion – att överge ett sätt att få nyheter till förmån för flera olika, av vilka många ännu har oklara konturer. Den pessimism man numera ofta möter inom journalistiken är svår att överskatta. Den sammanfattades väl av John Carroll, före detta redaktör vid Los Angeles Times, i ett tal i Seattle förra året. Han beklagade att ”tidningarnas sociala syftning försvagats” och sa att det ”med nuvarande ägare sannolikt är omöjligt att återupprätta balansen mellan ekonomisk lönsamhet och ansvaret mot allmänheten”. Journalisternas uppgift nu var ”att rädda journalismen själv … att långsiktigt säkra existensen av en omfattande, oberoende, principfast, ifrågasättande, djupt grävande journalistkår i USA, vad som än händer med våra tidningar”. I Storbritannien höll en välkänd programledare, Jeremy Paxman på Newsnight, den årliga föreläsningen vid Edinburgh TV Festival förra månaden – och upprepade Carrolls salva mot tidningsägarna, men med tillämpning på cheferna inom hans eget medium, teve. Han sa: ”Folket i toppen intresserar sig mindre för innehållet än för ekonomin. Det finns alltför många människor i branschen som på frågan ’vad är teve till för?’ svarar ’för att tjäna pengar’.” Det är inte så att nyhetsutbudet har minskat: i själva verket har det ökat. I sin föreläsning nämnde Paxman att antalet nyhetstimmar som BBC sänder hade mer än fördubblats under tioårsperioden mellan 1995 och 2005, från 5270 till 12485 timmar per år. Men samtidigt skar man hela tiden ner på budgeten och tiden för analytiska program (som hans eget). Nyheterna strömmar ut i korta bitar, exempelvis i dygnet runt-sändningar eller ekonominyheter; och i allt högre grad nischade för dem som hela tiden vill hålla sig uppdaterade eller ha nyheter på ett visst område. I sådana nischer kan man klara sig bra ekonomiskt och skapa god journalistik: Economist är ett av världens mest framgångsrika nyhetsmagasin, och Financial Times är unikt i brittisk nyhetspress genom att öka sin upplaga det senaste året. Upptagna och engagerade människor kommer i allt högre grad att kunna skräddarsy sina nyheter efter sina särskilda behov, så att de får ständiga uppdateringar på de områden de vill hålla sig informerade om. Människor som inte hela tiden vill ha en massa information om samhällsaktualiteter, ekonomi eller utrikesnyheter får också sitt – gratis. De utgör naturligtvis ett stort hot mot den etablerade pressen – särskilt de stora kvällstidningar som finns kvar. Försäljningssiffrorna för Evening Standard, Londons långlivade och (innan gratistidningarna kom) enda kvällstidning, har minskat med nästan hälften det senaste året. Den verkliga förlusten tycks ligga i det man sett som allmänna nyheter, riktade till en bred, landsomfattande publik. Sådana nyheter har, av dem som gjort och skrivit dem, betraktats som ett sätt att föra nationen samman runt en gemensam dagordning. Sin höjdpunkt fick de först i radions och sedan teves nyhetsprogram, med (den i viss mån sanna) bilden av en nation som samlas runt radio eller teve för att höra och se vad som hänt under dagen. Men även tidningarna hade sin del i detta – även om deras åsikter kunde gå starkt isär, var de vanligen eniga om vilka som var de viktigaste nyheterna. Nu är de för det mesta inte det. Domedagslistan kunde göras längre. Men det är ingen poäng att göra det här. Den vidare frågan är den som lyftes fram av John Carroll: att uppgiften nu, för journalister som är oroade över dessa tendenser, är att se till att en journalistik överlever som är ”omfattande, oberoende, principfast, ifrågasättande, djupgrävande”. Nyheter levereras inte längre fixa och färdiga, utan utgör ett material som ska formas av konsumenten, av läsaren och tittaren. Delvis handlar det om vad jag kallade nischade nyheter, delvis om den förkärlek för underhållning, kändisar och nöjen som driver de breda medierna; och till allt större del handlar det om människor som engagerar sig i den praktiskt taget oändliga resurs som internet utgör – människor som lägger ut sina liv på YouTube och MySpace, utmanar vedertagna uppfattningar i bloggar och skapar vedertagna uppfattningar på Wikipedia. Här måste den seriösa journalistiken finna sina egna nischer. Jag använder pluralformen, för självklart kommer det att finnas mer än en. Redan nu görs en hel del innovativa dokumentärer för nätet – ofta förberedda vid universitet och betalda av icke vinstdrivande organisationer. Tidningar utvecklar webbsajter som täcker det journalistiska material som görs för pappersversionen, men i allt högre grad också journalistik direkt för nätet. Och framför allt kan människor sätta samman sitt eget nyhetsuniversum utifrån de omfattande bibliotek av material som finns tillgängliga på några sekunder. Men det stora utbudet är naturligtvis förvirrande: under överskådlig framtid kommer samhället att behöva denna yrkesgrupp som kallas journalister, vilka får betalt för att tolka händelserna. Om något decennium kommer den seriösa journalistiken att se ut ungefär på följande sätt: Magasin med seriös journalistik, essäer, undersökningar och analyser kommer att överleva: Die Zeit, Economist och New Yorker kommer alla fortfarande att finnas kvar, och andra har kanske tillkommit. Vissa av dessa kommer inte att gå med vinst: den brittiska månadstidskriften Prospect, ett av de bästa nya seriösa magasinen från det senaste decenniet, kommer kanske fortfarande att behöva finansiering från privata investerare – liksom US Atlantic och den italienska MegaMedia. Vissa, som Economist, kommer att vara mycket lönsamma. Nya nischmagasin lär fortsätta att dyka upp, liksom tidigare – även om vissa av dem kanske också finns på nätet, medan andra är samlingssajter, som Signandsite och Arts and Letters Daily – båda två fantastiskt användbara referenspunkter. Nyhetstidningar kan tänkas överleva som globala produkter, som Financial Times, Wall Street Journal och Herald Tribune, eller som lokala anslagstavlor och gratistidningar. Man har svårt att se att behovet av en daglig nyhetssammanfattning att hålla i handen skulle försvinna: men om man lyckas marknadsföra en bärbar ”scroll” på vilken tidningar kan laddas ner så kanske papperstidningen mer eller mindre försvinner. De stora tidningarna kommer att överleva – om de möter framtiden intelligent – som elektroniska produkter, genom att utveckla den blandning av professionell journalistik och amatörbidrag som beskrevs ovan, och skapa webbsajter som publicerar denna journalistik och utvidgar den genom att sammanställa material i samma ämne, så att läsaren kan gå in djupare på områden som han eller hon vill lära känna grundligt. Radio är ett ofta bortglömt journalistiskt medium, trots att det är idealt lämpat för analytisk journalistik och många kanaler – som BBC Radio 4 – utmärker sig i detta avseende. Både den statligt understödda public service-modellen och kanaler finansierade genom abonnemang eller frivilliga bidrag, som amerikanska National Public Radio, kommer att överleva – och den senare formen kan rentav tänkas expandera, som den gjort i USA de senaste åren. Teve kommer i det närmaste helt att sluta göra seriösa samhällsprogram som ett självklart inslag i de breda kanalerna. Dessa kommer att flytta till nischkanaler, så som redan också skett: Discovery Channel har tagit över det gamla programmet 60 Minutes och håller på att utveckla det för sin internationella publik. Eller så övergår man till att producera sådana program för nätet: mycket dokumentärt och undersökande material är numera tillgängligt online – alltifrån amatörers analyser och undersökningar på YouTube till utrikesrapportering understödd av ideella organisationer och/eller universitetens institutioner för journalistik. Nätet kommer att fortsätta utvecklas starkt, och vara den starkaste drivkraften och förnyaren inom seriös journalistik. När teve- och datorskärmen smälter samman – som snart kommer att ske – och det moderna hemmet har skärmar som fungerar inte bara som passiva mottagare av program, utan också som aktiva plattformar för upptäckande och skapande av nytt material, kommer skiljelinjen mellan producenter och konsumenter av media att bli allt mindre skarp. Teknologin håller på att skapa en ny samtid och förebådar en ny framtid för nyhetsmedierna. Det finns all anledning att se denna framtid an med vissa farhågor: vi har förlorat värdefulla aspekter av journalistiken – till exempel välgjorda aktualitetsprogram eller de rikstäckande tidningarnas täta nätverk av utrikeskorrespondenter – och vi kan förlora mer. Men till slut, om vi ska lyckas bevara den seriösa journalistiken, måste vi lita till att de som hittills utgjort dess publik – läsarna, lyssnarna och tittarna – är beredda att bli dess medskapare och därigenom inleda ett nytt kapitel. Därmed kommer journalister inte längre, oavsett medium, att kunna få sista ordet: det blir omöjligt att säga som Walter Cronkite, nyhetsankare på CBS: ”And that’s the way it is”. Det finns inte längre plats för sådana slutgiltiga konstateranden: det finns aldrig ett sista ord. Om nätet kan göra detta till verklighet – och än mer, göra det till ett sätt att bedriva journalistik – så kommer det att bli en välsignelse, inte en förbannelse. JOHN LLOYD förestår Reuters Institute i Oxford och är medarbetande redaktör för Financial Times och kolumnist i La Repubblica. Till hans böcker hör What the Media Is Doing To Our Politics (2004). Översättning: Jim Jakobsson