Omvänd apartheid är också apartheid

Apartheids tid var ute, raspolitiken skulle aldrig få komma åter. Det första fria valet hade hållits. Inga polishelikoptrar hängde längre i luften över Soweto, inga sökarljus spelade över hus och gator. Vi satt på muren mot gatan utanför Nozipos hus och talade om hur det skulle bli i det nya Sydafrika när någon kom in på blandäktenskap.

– Det är omöjligt, sade Lindi och till min förvåning mumlade de flesta instämmande.

– Omgivningen skulle inte acceptera det, fortsatte Lindi och jag antog att hon menade den vita.

– Nej, nej, sade hon, det svarta samhället menar jag. Det skulle inte gå. En vit ingift i en svart familj? Aldrig! Tänk på våra seder, våra traditioner och hur vi umgås. Vi har en helt annan kultur än de vita. Den kan man inte ändra och aldrig helt förstå om man inte är född i den. Det är bättre att vita gifter sig med vita och svarta med svarta.

Nästan alla höll med henne. Jag kände mig lätt omtumlad. Jag hade känt det här gänget några år. De här människorna hade hjälpt mig att ta mig fram i Soweto, mellan barrikader, massakrer, polisens pansarbilar och strider mellan Inkathas impis från vidriga hostels och invånarnas självförsvarsgäng. De var födda mitt i upproret mot apartheid, de växte upp i det. Och så satt de här i segerns stund och argumenterade på samma vis som de mest enkelspårigt konservativa boerna.

De var födda mitt i upproret mot apartheid, de växte upp i det. Och så satt de här i segerns stund och argumenterade på samma vis som de mest enkelspårigt konservativa boerna.

När jag var hemma i Sverige på besök berättade jag för några kollegor om samtalet.

– Ja, men det är väl inte så konstigt att de tycker så, sa de. Så som de har blivit behandlade.

Samma reaktion blev det ofta när jag förklarade min upprördhet över hur bisarrt våldsam den huvudsakligen svarta kriminaliteten i Sydafrika blivit.

– Ja, men det är väl inte så underligt? Som de har blivit behandlade i alla år…

Jag tystnade oftast. Den välvilliga förståelsen skrämde mig. Skulle inte respekten för mänskliga rättigheter vara universell? Var den en gång förtryckte självklart och för alltid den gode? Vart ledde i förlängningen den urskuldande attityden?

Rasismen är i vår sinnebild alltid vit. Skuldkänslan över att världen är så orättvis gör oss kanske enögda.

Jag levde och reste i tolv år i en svart värld där fattigdomen var djupare, korruptionen värre och de etniska konflikterna och inbördeskrigen fler än i den övriga världen. Men ansvaret tycktes alltid ligga någon annanstans. Kolonialismen. Slavhandeln. Kalla kriget. Apartheid. Det går aldrig att förklara bort den enorma inverkan de hade på Afrika. En skada som kastar långa skuggor.

Men hur länge kan man ha förståelse för att Afrikas ledare fortsätter att skylla sina egna tillkortakommanden på det? I Sydafrika byttes den vita nationalismen ut mot en svart. Regeringspartiet ANC:s stingsliga sätt att peka ut kritiker som rasister, om de är vita, eller förrädare, om de är svarta, är djupt oroväckande. Samtidigt med en mycket påtaglig positiv attitydförändring hos såväl vita som svarta på gräsrotsnivå använder politikerna rasism både som försvar och tillhygge. Sydafrika har en icke-rasistisk författning. Men alla parter enades tidigt om att införa positiv särbehandling (affirmative action) för att gynna den folkmajoritet som dittills diskriminerats. Svarta, färgade och kvinnor skulle få företräde till jobb om de hade liknande meriter som andra sökanden. En medveten diskriminering för att rätta till den vita rasismens orättvisor.

För en tid sedan slog arbetsminister Membathisi Mdladlana i en debatt fast att positiv särbehandling aldrig kommer att upphävas i Sydafrika. Den omvända rasismen permanentas. Ett utspel som knappast minskar den braindrain landet lider av. Även färgade och indier klagar. De är för vita när de statliga bolagen anställer. I nya ANC-styrda storkommuner som till exempel Tshwana, där Pretoria med omgivningar ingår, är det bara svarta företagare som ska vinna kontrakt i anbudsförfaranden, säger borgmästaren. Ras och politiska kontakter är trumf.

Bland det mest oroande är ANC:s motvilja mot en fri press och hur man från högsta makten medvetet undergräver den svarta majoritetens förtroende för pressen. President Thabo Mbeki anslog tonen redan för tio år sedan när han utmålade tidningsredaktioner som centraler där attacker mot den nya demokratin systematiskt planlades. Styrelsen i SABC, statliga radio och tv, besätts med Mbeki-lojalister och dess ordförande har beslutat lämna South African National Editors Forum för att tidningar ”inte visar respekt för vårt folk”. Utrensningen av opartiskt kritiska och samhällsgranskande journalister på SABC kom redan några år efter första valet, när Nelson Mandelas försonande epok började ebba ut. Politruker som stod i direktkontakt med presidentkansliet och Thabo Mbekis inre krets tillsattes i stället. De vita liberala journalister som en gång tog strid mot apartheid sparkades ut först, de som blundade och lydde då dög även nu.

Också i Zimbabwe var det de vita som var positiva till förändring som först attackerades när det kaos som kallades jordreform bröt ut. Ett laglöst tillstånd som underblåstes av en djupt cynisk president Robert Mugabe som var beredd till allt för att behålla makten.

Det märkliga var även här att så många i västvärlden till att börja med hade förståelse för det som hände, urskuldade den råa cynismen och såg den som rättmätig. David Stevens blev den förste vite farmaren som dödades. Bara ett par dagar innan hade jag besökt hans ockuperade farm, talat med honom och hans svenska fru Maria, lyssnat på den sprakande kommunikationsradion där skräckslagna grannar berättade om hur de och deras barn hotades till livet och hur regeringsstödda uppviglare hetsade mobben medan polisen snabbt drog sig undan. Den etniska rensningen hade börjat.

Det fanns förvisso rasister och råskinn bland Zimbabwes cirka 4 000 vita farmare. Men där fanns också många, som David Stevens, som uppmuntrats till att köpa jord och bli farmare när det rasistiska Rhodesia blev till det nya Zimbabwe. I åratal hade Robert Mugabe medvetet undvikit biståndsgivarnas försök att få till stånd en planerad jordreform. När hans ekonomiska politik började svikta släppte han lös laglösheten. Vita som fötts i landet var inte längre självklart zimbabwier. Snabbt raserades ett självständigt rättsväsende liksom företagsamheten. Zimbabwes kommersiella farmer hade gjort landet till en av Afrikas få kornbodar. De vita farmarna är drivna på flykten, deras gårdar förlänade till partibossar och militäre r eller uppstyckade i lotter för små att föda en familj. I dag är fyra av fem zimbabwier arbetslösa, 80 procent lever under fattigdomsgränsen och den galopperande inflationen är uppe i över 8 000 procent. Oppositionen förföljs och misshandlas. Flera miljoner zimbabwier har flytt till Sydafrika. Men Robert Mugabe lägger fortfarande, efter 27 år vid makten, skulden på de vita och kolonialismen.

I augusti i år möttes södra Afrikas statschefer för en SADC-konferens i Zambias huvudstad Lusaka( SADC = Southern African Development Community). Robert Mugabe välkomnades som en hjälte med stormande jubel av de andra ledarna och deras delegationer. När samma ledare talar med västvärlden och på biståndskonferenser hyllar de demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. Hemma igen dunkar de diktatorn i ryggen och talar om sina gemensamma afrikanska värderingar. En del av dessa är faktiskt oerhört fördomsfulla och rasistiska.

Namibias förre president Sam Nujoma hävdar precis som Robert Mugabe att homosexualitet är oafrikansk. Det är i deras ögon en depraverad sexuell avart som vita fört med sig. Sam Nujoma uppmanade flera gånger Namibias polis att arrestera och deportera alla homosexuella eftersom de är onaturliga. Den ”afrikanism” ledarna i södra Afrika sålunda hänvisar till blir ibland pinsamt fördomsfull.

För en månad sedan blev Sydafrika världsmästare i rugby. En jättestor händelse i Storbritannien, Sydeuropa och i södra hemisfären. Men knappast något som observerats av många i Sverige, så liten som sporten är här. Därför var det heller inte många i Sverige som insåg vad det betydde förra gången Sydafrika blev världsmästare. Det var 1995 och dittills hade Springboks, som det sydafrikanska landslaget kallas, varit ett av världens mest avskydda landslag. Den svarta befolkningen brukade alltid hålla på motståndarna. Med rugby-VM på hemmaplan förändrades det, de svarta började kalla laget för Amabokoboko. När Nelson Mandela gick ner på plan iförd en Springboktröja och firade med spelarna efter finalvinsten så fick hela den sydafrikanska befolkningen den största kicken någonsin av pånyttfödd nationalkänsla. Ekonomiska bojkotter hade i och för sig varit kännbara, men ingenting hade sårat den sydafrikanska själen så som isoleringen från hela idrottsvärlden. VM-segern 1995 blev en av de allra viktigaste händelserna för att skapa samhörighet i regnbågsnationen.

Världsmästartiteln 2007 gladde förstås också. Men den skuggades av det bistra beskedet från sportministern att i fortsättningen måste rugbylandslaget spegla nationens demografiska sammansättning. Alltså ska minst 80 procent av spelarna vara svarta. Vita och färgade ska endast få utgöra ett fåtal. Affirmative action igen. Eller rasistiskt fyrkantiga skrivbordsdekret.

Den svarta befolkningen identifierar sig till allra största delen med fotboll. Jag har aldrig sett barn i Soweto eller andra townships spela rugby på gatorna. Det är fotboll, fotboll och åter fotboll. Känner de sig verkligen rasistiskt förfördelade för att rugbylandslaget inte är etniskt korrekt?

LEIF NORRMAN