Så porträtterade bolsjevikerna sig själva

Piggy Foxy and the Sword of Revolution
Bolshevik Self-Portraits
Alexander Vatlin & Larisa Malashenko (eds).
Foreword by Simon Sebag ­Montefiore
Yale University Press 2006 

The History of the Gulag
From Collectivization to the Great Terror
Oleg V. Khlevnyuk
Yale University Press 2004

Voices of Revolution, 1917
Mark D. Steinberg
Yale University Press 2001

PIGGY FOXY and the Sword of Revolution, en bok med bolsjevikers självporträtt, är den artonde volymen i Yale-universitetets projekt Annals of Communism. Projektet är ett samarbete mellan amerikanska och ryska historiker, vilket startade i samband med Sovjetunionens försvinnande år 1991. Källorna är material ur sovjetiska arkiv som på kommersiell bas blev tillgängligt för Yale när Sovjetunionen själv gick till historien. Dokumentutgåvorna är försedda med analyser och källkritiska kommentarer av redaktörerna.

Det framvällande nya arkivmaterialet fördjupar och nyanserar bilden av Sovjetunionens politiska och sociala historia. Veteranen bland forskarna om terrorn, Robert Conquest, konstaterade när det nya materialet blev tillgängligt att han visserligen inte behövde ifrågasätta sina resultat från Den stora terrorn (1968). Men många avfärdade på sin tid Conquests resultat och ville eller kunde inte tro att det var fråga om massiv terror i Stalins rike. De tvingas nu erkänna faktum. De sovjetiska författarna Vasilij Grossmans och Aleksandr Solzjenitsyns romaner om sovjetterrorn (Liv och öde respektive En dag i Ivan Denisovitjs liv och Den första kretsen) visar sig vara diktverk som ligger mycket nära den faktiska historien.

Simon Sebag Montefiore har i sina två böcker om Josef Stalin visat att sadism, våld och blod inte bara hörde till det kommunistiska hantverket utan också genomsyrade bolsjevikernas tankevärld och känsloliv. Denna berättelse möter man i själva källmaterialet i den här aktuella Piggy Foxy. Sebag Montefiores Stalinböcker, som man som läsare kunde finna sensationalistiska och överdrivna med sin fixering vid våld, sadism och sex framstår efter konfrontationen med Piggy Foxy i ett annat ljus.

Den historia som skrivs med de bolsjevikiska porträtten som källor får en kuslig stämning genom att läsaren vet att flertalet av de karikerade kom att mördas. Av de femtiotvå bolsjevikledare som porträtteras i Piggy Foxy dog tjugonio genom nackskott eller försvann i Gulag. Tjugoen dog en naturlig död, medan en själv tog livet av sig och den siste – Leningrads partichef Sergej Kirov – förvisso mördades 1934, men kanske inte på direkt order av Stalin. Sebag Montefiore anmärker torrt att de som till sist blev offer dessförinnan själva hört till bödlarnas skara.

TITELN TILL PORTRÄTTSAMLINGEN är tagen från ett självporträtt av Nikolaj Bucharin. I sin egen anteckning på porträttarket karaktäriserade konstnären sig som ”grisaktig, rävaktig”. Sebag Montefiore menar att karikatyren är betydligt mera rävlik än lik en gris. Men han påpekar också att Bucharin blev sannspådd i hela karaktäristiken. När Bucharin stod anklagad år 1938, i den tredje av skådeprocesserna, röt åklagaren Vysjinskij att han var en ondskefull blandning av räv och gris.

Man misstänker att Vysjinksi hade sett offrets självpor trätt och nu gav uttryck för den speciella kommunistiska humorn. Berija, som fick kontroll över säkerhetstjänsten 1938, gav generöst bort avrättade kamraters självporträtt till dem som överlevde. Sådant väckte skratt och munterhet i Stalins krets. Och porträtten slapp dela sina upphovsmäns öde att försvinna. De bevarades tack vare Berijas omsorger till eftervärlden.

Bolsjevikernas värld var männens. De enda undantagen bland de avbildade är Lenins änka Krupskaja samt ytterligare en kvinna, Klavdija Nikolajeva, som var fackföreningssekreterare. Sebag Montefiore påpekar att när kvinnor får synas är det bara som städerskor eller sekreterare.

Förutom genom flera självporträtt är Bucharin representerad även genom porträtt som han gjorde av kamraterna. Tjekans grundare Felix Dzerzjinskij avbildade han tillsammans med säkerhetstjänstens symbol, skarprättarsvärdet. ”Järnfelix” skrev själv en kommentar på arket: ”Man saknar på bilden Bucharin, Kalinin och Sokolnikov som med sina filar gör svärdet slöare.” Den kommunistiska humorn förnekar sig inte.

DET MEST EXTREMA exemplet på skämtlynne står föga oväntat Stalin själv för. Det handlar om en kommunistisk variant av häxprocessernas vattenprov. Den flitigaste tecknaren i Piggy Foxy är Valerij Mezjlauk, som var chef för Gosplan, den statliga planeringskommittén, innan han blev offer för utrensningarna 1937 och skjuten 1938. På en teckning från 1930 ställer han finanskommissarien Brjuchanov till ansvar för problemen i ekonomin. Brjuchanov tvingades avgå, men han kom att skjutas först 1938. På Mezjlauks tuschteckning ser man Brjuchanov naken upphängd i testiklarna. I en tillfogad kommentar skriver Stalin: ”Till politbyråns medlemmar. För alla hans begångna och kommande synder, häng Brjuchanov i testiklarna. Om de håller, är han frikänd. Om de inte håller, dränk honom i floden”.

År 1928 dristade sig en tecknare i Leningradtidskriften Kanonen att göra sig lustig över att Bucharin hade valts in i vetenskapsakademin. Bucharin blev rasande och krävde att tecknaren skulle arresteras. Om han händelsevis var partimedlem måste han åtminstone rannsakas av partiet. Några månader senare rapporterade Ordzjonikidze att problemet hade lösts: ”Tidskriften har lagts ner, redaktören avskedats och tecknaren arresterats”.

KOMMUNISTLEDARNA KUNDE SKÄMTA innanför stängda dörrar. För den som offentligt drev med dem gick det illa. Detta motsvarande den uppfattning om villkoren för yttrande- och tryckfrihet som började etableras bland allmänheten i Ryssland redan under den provisoriska regeringens tid, februari/mars-oktober/november 1917. Detta lyser fram ur de brev och petitioner från rikets olika hörn som är innehållet i Voices of Revolution, en bok som inneburit ett genombrott för den språkliga vändningen inom sovjetforskningen.

Tsarens störtande följdes av ymnig, frispråkig publicistik från alla politiska läger. De folkliga protestyttringarna mot den provisoriska regeringens politik gick ofta ut på att tiden var mogen för att göra slut på de besuttna klassernas välde och förbjuda den borgerliga pressen. Arbetarna på en fabrik i Petrograd antog i april en resolution med kravet att regeringen skulle stänga alla borgerliga tidningar som ”förföljde” arbetar- och bonderåden och överlämna dessa tidningars tekniska utrustning till arbetarpressen.

Ordet ”socialism” blev mer populärt än ”demokrati”, och socialism förstods som upprättande av en stark regering som stödde sig på och endast var ansvarig inför folkets stora massa.

Mark Steinberg framhåller i sina kommentarer till de sammanlagt 132 dokumenten i volymen – brev till tidningar som Izvestija och Pravda, det vill säga Petrogradsovjetens respektive bolsjevikpartiets organ, resolutioner från arméförband och dikter av arbetare och bönder – att känslor spelade en mycket stor roll för människornas ställningstagande och krav det omvälvande året 1917.

LÄSAREN MÖTER HÄR kvarlevor från ett stämningsläge, som också möter åskådaren av Sergej Eisensteins filmer Potemkin, som handlar om revolutionen 1905, och Oktober – Tio dagar som skakade världen, även om filmerna gjordes ett decennium senare. Eisensteins berömda montageteknik ger uttryck för och återskapar känslorna i klasshatet under den ryska revolutionen. Steinbergs dokumentsamling ger stöd åt den socialhistoriska forskningens bild av händelserna: det omfattande våldet under de ryska revolutionerna 1905 och 1917 var i stor utsträckning uttryck för känslor, för kollektiv upphetsning.

Störtandet av tsarväldets reaktionära stöttepelare och angreppet på den nya ryska bourgeoisien var en social revolution. Bolsjevikernas maktövertagande i oktober/november var en statskupp. De gav inte makten åt ”folket”. De tog den från det.

DET SOM GAV bolsjevikerna övertaget hösten 1917 och till sist segern i inbördeskriget 1920-1921 – matrosernas revolt i flottbasen Kronstadt 1921 var det sista allvarliga motståndet – var kombinationen av konspiratorisk organisationsförmåga, hänsynslöshet och brutalitet. Men de kunde också utnyttja det genuina hat mot den gamla ordningen som fanns hos dem som utgjorde folket, narod: inte bara industriarbetare och bönder utan även de miljoner människor ur dessas led som var soldater.

En stor del av den ryska befolkningen hade militariserats under världskriget. Resultatet av denna socialisering slår emot en när man läser dokumenten i Voices of Revolution. Man hör stämmorna från den tiden och inser att den ryska revolutionen, ”Den stora oktober”, var ett våldsamt, kollektivt känsloutbrott.

Energin från detta skulle det bli Stalin förunnat att tio år senare utnyttja i nästa stora ryska revolution, den som han själv har fått ge namn åt i många böcker om Sovjetunionens historia. Men detta skede är känt även under akronymen Gulag.

Med början under julhelgen 1973 och fortsättning året därpå utgavs i västvärlden bokverket Gulagarkipelagen. Med denna samlingstitel på sina berättelser om de sovjetiska fånglägren lyfte Aleksandr Solzjenitsyn så tydligt fram denna företeelse att akronymen Gulag kom att fungera som ett slagord om den sovjetiska terrorn. När man diskuterar likheter och skillnader mellan Hitlers och Stalins terror sker det ofta i termer av ”Auschwitz” och ”Gulag”. Alla vet att ”Auschwitz” står för förintelsen och många historiker och journalister som identifierar sig med ”vänstern” som ett honnörsord blir förbannade över att begr e pp et ”Gulag” kommit att stå för sovjetsystemet.

Volymen om Gulag i Annals of Communism är författad av den ryske historikern Oleg Chlevnjuk. Boken, som har blivit ett standardverk i ämnet, har undertiteln ”Från kollektiviseringen till den stora terrorn” och är försedd med ett förord av Robert Conquest. Conquest var bannlyst i Sovjetunionen och det är därför ett mått på hans slutgiltiga framgång som sovjetforskare att han efter sin långa rad böcker om terrorn, där ett andra storverk är Harvest of Sorrow (”Sorgeskörd”) om just kollektiviseringen 1932-1933, får introducera den främste ryske specialisten på forskningsområdet Gulag för en bred publik.

LÄSARE SOM FÅTT en introduktion till Gulag tack vare Solzjenitsyns och Conquests böcker samt Anne Applebaums bok Gulag, får i Chlevnjuks bok möta det förflutna ansikte mot ansikte genom 103 dokument från Gulag och femton foton på funktionärerna med säkerhetscheferna Jagoda, Jezjov och Berija i spetsen. Eftersom härskarna över Gulag inte fotograferade lika flitigt som nazisterna gjorde på dödens fält i det ockuperade Polen och västra Sovjetunionen, är jämförelsevis få foton bevarade.

Chelvnjuk återger tretton stycken: inte många, men talande. Ett visar ett tågsätt där ångloket är försett med ett porträtt av Stalin och devisen ”partiet leder”. Fångarna hade inte tillfälle att ta foton, men teckningar utförda av fångar finns bevarade. Sju möter läsaren av Gulag: ett porträtt av en utmärglad fånge, ett annat av en döende fånge, två ordinära porträtt och tre illustrationer ur lägerlivet. I Chlevnjuks bok återfinns däremot inte några karikatyrer av offren. Det är tänkvärt att flera av dem man ser som självporträtt i Piggy Foxy också hör till det statistiska materialet över fångar i Gulag.

STATISTIKEN ÖVER ANTALET döda i hungersnöden 1932-1933 och antalet dödsoffer under Den stora terrorn 1936-1938 och i Gulag är den största tvistefrågan i historieskrivningen om Sovjetunionen. Den tidigare forskningen redovisade siffror byggda på uppskattningar utifrån enskilda vittnesbörd och slumpmässigt tillgängliga arkiv, främst Smolensk-arkivet som tyskarna tog 1941 och som efter kriget hamnade i USA. 

Den revisionistiska skolan inom sovjetforskningen i USA, Australien och Storbritannien under sjuttio- och åttiotalen tillämpade källkritik enligt regeln att det som det inte finns dokument tillgängliga om inte har inträffat. Följaktligen presenterade historiker som J. Arch Getty och Stephen Wheatcroft siffror som låg långt under Conquests eller för den delen Solzjenitsyns beräkningar. Oleg Chlevnjuk visar att det är omöjligt att någonsin fastställa antalet offer.

Mot slutet av sin skildring konstaterar han att de sovjetiska arkiven inte innehåller fullständig information om antalet fångar och offer för Gulag. Stora arkivbestånd gick förlorade under kriget, andra är inlåsta hos den nya ryska säkerhetspolisen FSB. Många händelser bokfördes aldrig. Därmed framstår räknandet av offer som ett sidoordnat tema. Uppmärksamheten fokuseras på Gulagsystemet och terrorn som historiskt faktum.

Grundidén bakom projektet Annals o f Communism är att både utge de nu tillgängliga dokumenten och vetenskapliga analyser av dem. Volymerna är inte dokumentsamlingar i inskränkt mening. Böckerna har fylliga, förklarande texter som sätter in de publicerade arkivalierna i sitt tidssammanhang. Redaktörerna placerar dessutom in den bild som dokumenten ger i den aktuella forskningsfronten. Den tidigare kunskapen har berikats med belysande detaljer, och de nya fakta sätts in i stora berättelser om bolsjevikernas skämtlynne, folkmassornas upplevelse av de omvälvande händelserna 1917 och livet i Gulag.

Publikationerna innehåller en mängd information om enskilda individer och platser där händelser ägt rum. Man måste läsa dem på ett sätt som påminner om när man vandrar genom en stor utställning. Först skaffar man sig med hjälp av det redaktionella materialet en snabb överblick över de dramatiska skeendena 1917, innanför Kremls murar under tjugo- och trettiotalen och i arbetsläger­arkipelagen under Stalintiden. Därefter läser man texterna och skärskådar fotona och teckningarna och får närkontakt med en brutal verklighet.

Det faktum att de gamla sovjetiska arkiven öppnades har lett till att vi nu har en fyllig och detaljerad bild av den tidigare dolda historien.

Faktauppgifterna i de frisläppta dokumenten ger nya dimensioner åt de bilder av bolsjevikledarnas sinnesförfattning som möter i Arthur Koestlers roman Natt klockan tolv på dagen och åt de analyser av den sociala revolutionen år 1917 som finns hos moderna historievetenskapliga klassiker som amerikanen Alexander Rabinowitch (The Bolsheviks Come to Power, 1978) och britten Orlando Figes (A People’s Tragedy, 1996).  Utgivningen och analysen av de nytillkomna dokumenten gör att kunskapen nu är säkrare.  Samma år som Chlevnjuks bok kom ut antydde en av de främsta revisionisterna, Sheila Fitzpatrick, att det var dags att avblåsa striden om karaktären på den sovjetiska totalitarismen. Båda sidor, totalitarismteoretiker och revisionister, hade till hälften rätt. (Se Fitzpatrick, ”The Rise and Fall of the Baggy-Trousered Barbarians”, London Review of Books, vol. 20, nr. 16, 19.08.2004.)

Den sovjetiska terrorstaten skapades både uppifrån och nerifrån.  Denna kunskap är det bestående resultatet av projektet Annals of Communism.

Kristian Gerner är professor i historia vid Lunds universitet.