Myten om två skilda världar

Tesen om den ”vida Atlanten” hävdar att det finns fundamentala skillnader mellan Europa och USA. Till kontrasterna hör dessa: USA tror på en ohämmad marknad, Europa accepterar kapitalism men stävjar dess överdrifter. Socialpolitik är något som antingen inte existerar i USA eller är njuggare än i Europa. Utbildning i USA är socialt skiktad och till stor del privatiserad, medan den i Europa är öppen för alla och statsfinansierad. USA:s brist på allmän sjukförsäkring innebär att människor dör i unga år och lever eländiga liv. Eftersom marknaden dominerar åtnjuter USA:s miljö sämre skydd. På grund av att de sociala klyftorna är större i USA, är kriminalitet ett mycket större problem än i Europa. Samtidigt är européer sekulära; amerikaner är mycket mer benägna att tro på Gud och acceptera religionens roll i det offentliga livet. De två samhällena tänks alltså skilja sig åt radikalt: konkurrens kontra samarbete, individualism kontra solidaritet, självständighet kontra sammanhållning.

Allt detta är välbekant. Men är det sant? När Obamas regering drar upp nya riktlinjer, så välkomnar kanske den europeiska vänstern amerikanerna tillbaka till vad de ser som sin fålla. Under tiden menar kanske amerikanska konservativa att deras land har förlorat kursen. Men är kontrasterna verkligen så stora som båda sidor vanligen har trott? Ett sätt att besvara denna fråga är att titta på den kvantifierbara evidensen. Alla skillnader kan förvisso inte fångas i siffror. Men statistiken låter oss åtminstone få en första överblick av terrängen, och ger oss möjlighet till tillförlitliga jämförelser. Det kvantitativa, snäva men bevisbara perspektivet frigör oss från anekdoternas och de tillfälliga intryckens klor och öppnar upp en sfär av fakta och verifierbarhet.

Låt oss jämföra fyra områden: ekonomi, socialpolitik, miljö och, slutligen, det svåraste av allt att kvantifiera: religion och kulturella attityder. Evidensen i vart och ett av dessa fall låter oss dra två slutsatser. För det första är Europa inte en enhetlig eller enad kontinent. Spektrumet av skillnader redan i Västeuropa (som är vad vi ska studera här; att ta med även nykomlingarna vore att vinna argumentet på walkover) är mycket vidare än man normalt förstår. För det andra faller USA, med några få undantag, inom ramen för de flesta kvantifierbara mått. Vi kan därför konstatera att det antingen inte finns någon enhetlig europeisk identitet eller – om det finns en sådan – att USA i lika hög grad är ett europeiskt land som de vanliga kandidaterna. Vi kan omformulera detta mer strikt genom att säga att både Europa och USA i själva verket tillhör en och samma, låt vara stora, grupp – kalla det Västerlandet, den atlantiska gemenskapen eller den utvecklade världen.

Det är en allmän iakttagelse att USA är ett ekonomiskt mer ojämlikt samhälle än Europa, med en tydligare skiktning mellan rika och fattiga. Mycket av detta är sant. Inkomsterna är mer ojämnt fördelade i USA än i Västeuropa. År 1998 tog till exempel den rikaste procentenheten av amerikanerna hem 14 procent av den totala inkomsten, medan siffran i Storbritannien var 12,5 procent och i Sverige bara omkring 6 procent. Koncentrationen av rikedomar är emellertid en annan sak. En procent av amerikanerna ägde omkring 21 procent av alla tillgångar år 2000. Vissa europeiska nationer har högre koncentrationer än så. I Schweiz 1997 ägde den rikaste procentenheten 35 procent, och i Sverige – trots detta lands jämlikhetsrykte – är siffran 21 procent, exakt densamma som för amerikanerna.

 

Och om vi tar hänsyn till den massiva förflyttning av rikedomar utanför landets och bokföringens gränser som svenska skattemyndigheter tillåter, så är den rikaste procentenheten av svenskar dubbelt så välbeställd som sina amerikanska motsvarigheter.

Det är sant att skillnaderna i inkomst och rikedom är stora i USA. Ojämlikhet och fattigdom är emellertid inte samma sak. Innebär en stor spridning i inkomster att många amerikaner är fattiga? Om vi mäter absolut fattigdom som en faktisk summa kontanter motsvarande hälften av medianinkomsten i EU:s ursprungliga sex medlemsländer år 2000, ser vi att många västeuropeiska länder har en högre andel fattiga medborgare än USA – inte bara Medelhavsländerna, utan även Storbritannien och Irland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Finland och Sverige.

Detsamma gäller för dem som är arbetslösa. Arbetslöshetsersättningen i USA, som ofta framställs som närmast löjligt låg i europeiska medier, är i själva verket högre än i många europeiska nationer. Grekland, Storbritannien, Italien och Island spenderar mindre än USA på arbetslösa, mätt per capita. Andelen av lön som ersätts av arbetslöshetsersättningen placerar USA på den lägre delen av den europeiska skalan, på samma nivå som Grekland och Storbritannien och högre än Irland och Italien. Om den mäts som procentandelen av en genomsnittlig industrilön för gifta par, ligger den amerikanska ersättningen i mitten av den europeiska skalan. (En del av förklaringen är att, under många år, proportionerligt färre amerikanska arbetare än européer har varit arbetslösa. Om detta förblir fallet återstår att se.)

Om vi övergår till socialpolitiken, så framställs den amerikanska välfärdsstaten ofta som snål och outvecklad jämfört med Europa. Och det är den, om normen tänks vara Sverige eller Tyskland. Men om vi ser på spännvidden av socialpolitik i Europa, faller USA utan vidare, vad gäller de flesta mått, på den lägre halvan av det som är ett mycket brett europeiskt spektrum.

USA har förstås inget allmänt sjukförsäkringssystem. Michael Moore lär se till att ingen glömmer det. Följden är att femton procent av landets befolkning inte täcks av någon försäkring. Det råder inget tvivel om att det är orättvist och brutalt att vara oförsäkrad, inte heller om att avsaknaden av en allmän sjukförsäkring är det mest pressande problemet i amerikansk inrikespolitik. President Obama verkar fast besluten att inte låta den ekonomiska krisen rubba hans kampanjlöfte att öka tillgången till sjukförsäkring. Den verkliga skamfläcken i den amerikanska sjukvården är att spädbarnsdödligheten är högre än i något europeiskt land.

Men trots den alltför stora andelen oförsäkrade är amerikaner, att döma av de kvantifierbara resultaten vad gäller sjukdomsöverlevnad, relativt friska och får god vård av sitt sjukvårdssystem. För många sjukdomar ligger andelen fall och antalet år som förlorats i sjukdom klart i mitten av det europeiska spektrumet: diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och slaganfall. För många cancerformer är sjukdomstalen höga i USA.

 

Detta kan naturligtvis peka på en skadlig livsstil, men det kan lika gärna tyda på bättre diagnostik. Vilket skälet än är, så är dödligheten i cancer förvånansvärt låg, någonstans i botten av den europeiska skalan. Så har USA till exempel en större andel fall av bröstcancer än någon europeisk nation, men andelen kvinnor som faktiskt dör i sjukdomen ligger på den lägre halvan av det europeiska spektrumet. Och för de fyra cancerformerna med störst dödlighet (ändtarms-, lung-, bröst- och prostatacancer) har samtliga europeiska nationer sämre överlevnadsnivåer än USA. De amerikaner som diagnosticeras för cancer dör antingen av andra, orelaterade orsaker, eller så måste den vård de får vara effektiv.

Om vi också tittar på andra former av socialpolitik, så ser vi att USA i stort sett passar in på den lägre halvan av det europeiska spektrumet. I likhet med arbetslöshetsunderstödet är de amerikanska utgifterna för invaliditetsstöd högre än i Grekland och Portugal per capita och praktiskt taget på samma nivå som i Frankrike, Italien, Irland och Tyskland. (Alla siffror som används i jämförelserna uttrycks i jämförbara termer, vanligen i köpkraftsparitet, det vill säga att de tar hänsyn till skillnader i levnadskostnader.) USA spenderar mer per person på stöd till överlevande (för makan/maken och barnen till den anställde som dör) än alla europeiska länder förutom Italien, Frankrike, Belgien och Luxemburg. De statliga pensionerna i USA faller på den lägre halvan av det europeiska spektrumet. Men om man i stället ser på den totala tillgängliga inkomsten för de pensionerade i USA som en procentandel av vad de ännu yrkesverksamma får, så är det bara i Österrike, Tyskland och Frankrike som de gamla får mer.

Det är allmänt känt att den amerikanska staten inte är särskilt behjälplig med familjeförsörjningen. Föräldraledighet är inte lagstadgad och det finns inga garantier för att kvinnor kan gå tillbaka till sina jobb efter graviditeten. Barnbidrag existerar inte som sådana. Å andra sidan, om man räknar in de resurser som kanaliseras via skattesystemet likaväl som direkta kontantstöd och tjänster, och om man mäter dem som en andel av BNP, så ligger USA högre vad gäller stöd till barnfamiljer än Spanien, Grekland och Italien, och bara marginellt under Schweiz. Offentliga utgifter för barnomsorg (daghem och förskoleutbildning) placerar USA i mitten av det europeiska spektrumet. De totala utgifterna för förskoleomsorg per barn är högre i USA än någonstans i Europa förutom i Norge.

De offentliga sociala utgifterna i USA – det vill säga pengar som kanaliseras via staten – ligger obestridligen i den lägre delen av det europeiska spektrumet. Men andra vägar för omfördelning är lika viktiga: frivilliga bidrag, privata men lagstadgade stöd samt skatter. Om vi slår samman allt detta är den amerikanska välfärdsstaten mer omfattande än man ofta inser: den totala socialpolitiska insats som görs i USA faller precis i mitten av det europeiska spektrumet.

Som andel av den totala ekonomin klarar sig USA:s offentliga sociala utgifter med knapp nöd inom den europeiska normen, där man smyger sig förbi Irland. Men eftersom USA:s BNP är större än de flesta europeiska nationers, är siffrorna för utgifter per capita högre än denna rankning antyder. I termer av hur mycket pengar som betalas ut, i genomsnitt för varje person, hamnar USA i den lägre mitten av det europeiska spektrumet, före de flesta Medelhavsländerna och Island, och i samma liga som Storbritannien, Nederländerna och Finland. I Sverige avsätter man en nästan dubbelt så stor andel av sin BNP som den amerikanska till socialpolitik. Men de faktiska utgifterna per medborgare i USA är bara omkring 30 procent mindre än i Sverige.

Om vi övergår till att fokusera på utbildning, så är kontrasterna över Atlanten snarast de omvända. En högre andel av amerikanerna har tagit en examen efter grundskolan (universitet, gymnasium och motsvarande) än i något europeiskt land. USA:s vuxna är, i denna mening, bättre utbildade än Europas. Och i termer av totala utgifter lägger USA ut mer pengar per barn på alla utbildningsnivåer än något västeuropeiskt land. Européer tror ofta att bra amerikanska skolor är privata och bara står öppna för en elit. Men det amerikanska utbildningssystemet är om något mindre privatiserat än de flesta europeiska system. Offentlig utbildning hörde till de första sociala program som fick en kraftig offentlig finansiering i USA, och så har förblivit fallet sedan dess. Andelen amerikanska studenter som läser vid privata institutioner på alla nivåer ligger i mitten av den europeiska skalan.

Amerikaner behöver inte läsa, menade Simone de Beauvoir, eftersom de inte tänker. Tankeverksamhet är svår att kvantifiera, med läsning är det något lättare. Och läser gör amerikanerna. Andelen amerikanska analfabeter är genomsnittlig med europeiska mått mätt. Det finns fler tidningar per person i USA än någonstans i Europa utanför Skandinavien, Schweiz och Luxemburg. USA:s långa tradition av välfinansierade offentliga bibliotek innebär att den genomsnittlige amerikanske läsaren är bättre försedd med biblioteksböcker än sina motsvarigheter i Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Österrike och samtliga Medelhavsländer. De använder sig också mer av dessa böcker från offentliga bibliotek än de flesta européer. Den genomsnittlige amerikanen lånade 2001 fler biblioteksböcker än sina motsvarigheter i Tyskland, Österrike, Norge, Irland, Luxemburg, Frankrike och överallt i Medelhavsområdet. Amerikanerna nöjer sig inte med att låna, utan köper också fler böcker per person än någon europeisk befolkning som vi har siffror för. Och de skriver fler böcker per person än man gör i de flesta europeiska länder.

Den amerikanska populärkulturen är fascinerad av våld, ungefär som den japanska av självmord. Vare sig det handlar om Gudfadern eller The Wire, sprider USA en bild av sig självt som brottshärjat och våldsamt. Omvärlden har vanligen nöjt sig med att utan vidare godta denna analys. Inte för att den är helt oriktig. Ett förfärande antal mord begås i USA, nästan dubbelt så många per capita som i de närmaste europeiska konkurrenterna, Schweiz, Finland och Sverige. Det står utom fråga. Inte heller råder det något tvivel om att USA låser in en långt högre andel av sin befolkning i fängelse än någon europeisk motsvarighet. Men i de flesta andra avseenden är USA en fredlig och fridfull plats med europeiska mått mätt. Amerikanska inbrottsnivåer ligger ganska högt, men under de danska och brittiska. Fallen av stöld är färre än i sex västeuropeiska länder, och i fråga om fickstölder har USA bara Sverige, Finland, Skottland och Portugal under sig. Vad gäller misshandel och överfall ligger USA i mitten, i nivå med andelen fall i Sverige och Belgien. Våldtäktsnivåerna är höga, men siffrorna för sexuella övergrepp måttliga. Bara Danmark, Belgien och Portugal ligger lägre; i Österrike är nivån tre gånger så hög som den amerikanska.

Bruket av droger i USA ligger högt, men – med undantag för cannabis, där siffrorna är ett snäpp över Storbritanniens – inom det europeiska spektrumet. Den ekonomiska brottsligheten i USA ligger mellan mitten och den lägre änden av det europeiska spektrumet. Fransmännen har en över sex gånger så hög nivå av mutfall som USA.

 

Korrumperade tjänstemän som kräver mutor lär man träffa på lika ofta i Schweiz och Belgien som i USA, och oftare i Tyskland, Österrike, Danmark, Portugal, Frankrike och Grekland. Den totala amerikanska brottsstatistiken ligger i den lägre mellandelen av hela bunten. I själva verket är det bara relativt små länder – Finland, Österrike, Schweiz och Portugal – som är mindre plågade av brott än USA.
I ekologiska termer uppfattas USA vanligen som en odåga. Stora bilar, stora hus, långpendling, kalla vintrar, heta somrar, slösaktiga vanor: sådana gängse uppfattningar om landet, i kombination med Bushadministrationens nära relation till oljeindustrin och vägran att skriva under Kyotoprotokollet, har gjort att nationen utmålats som ett svart hål ur miljösynpunkt. Än en gång säger siffrorna något annat.

Även om oljeförbrukningen per capita är hög i USA, mätt som en funktion av den ekonomiska produktionen (med andra ord genom att input sätts i relation till output), så förblir den inom europeiska normer och i själva verket lägre än för Portugal, Grekland, Belgien, Luxemburg, Nederländerna och Island. Mellan 1990 och 2002 ökade USA:s koldioxidutsläpp, men per enhet av BNP sjönk de med 17 procent – en större minskning än i nio västeuropeiska länder. I sin konsumtion av förnyelsebar energi ligger USA i mitten av det europeiska spektrumet i alla avseenden, vare sig det handlar om biogas, energi från fast biomassa, jordvärme eller vindkraft. De amerikanska utgifterna (offentliga och privata) för att minska och kontrollera miljöförstöring, mätt i procent av BNP, överträffas bara i Österrike, Danmark, Italien och Nederländerna.

Trots myterna om en hypermotoriserad nation äger amerikanerna färre personbilar per person än fransmän, österrikare, schweizare, tyskar, luxemburgare och italienare. Även om man tar siffrorna för alla vägmotorfordon är de amerikanska siffrorna lägre än de portugisiska och i samma liga som luxemburgarna, islänningarna och italienarna. Per capita förlitar sig amerikanerna i mycket högre grad än européerna på sina bilar. Men tar man hänsyn till ländernas storlek är bilanvändningen lägre endast i Finland, Sverige och Grekland.

 

På motsvarande sätt producerar amerikanerna mycket sopor per person, även om norrmännen är värre och irländarna och danskarna svåra konkurrenter. Men de återvinner lika bra som finländare och fransmän, och bättre än britter, greker och portugiser. Sedan 1990 har USA:s produktion av sopor knappast ökat per capita, medan det i alla europeiska nationer (för vilka siffror är tillgängliga) har skett dramatiska ökningar – över 70 % i Spanien och nästan 60 % i Italien, till exempel, över 40 % i Norge, nästan lika mycket i Danmark och Österrike och klart över 30 % i Sverige.

”Den gamla världen utvecklades på grundval av en koalition – skör men förstådd – mellan mänskligheten och dess omgivningar”, försäkrar Guardian sin sopsorterande läsekrets. ”Koloniseringen av USA grundades på erövring, inte bara av den infödda befolkningen utan också av terrängen.” Men trots sådana vanliga europeiska uppfattningar är de amerikanska naturvårdsinsatserna starka mätt med europeiska mått. Den amerikanske debattören och forskaren Jeremy Rifkin hävdar att européer, till skillnad från amerikaner, har ”en kärlek till naturens inneboende värde. Man kan se det i européernas respekt för jordbruksbygder och i deras beslutsamhet att bevara naturliga landskap…” I själva verket är procentandelen av skyddat nationellt territorium i USA omkring dubbelt så stor som i Frankrike, Storbritannien eller till och med Sverige, trots landets stora nordliga nationalparker. Elva europeiska nationer (av sexton) har skyddat en mindre andel av sitt land än USA. En större andel amerikanska vatten – marint territorium – är avsatt som naturreservat än i något europeiskt land förutom Danmark.

Jordbruksmark där det bedrivs ekologisk odling, mätt som en procentandel av den totala odlade arealen, är mindre i USA än någonstans i Europa. Men amerikanernas konsumtion av ekologiska livsmedel är jämförbar med europeiska nivåer, och högre än i Nederländerna, Sverige, Italien, Frankrike och Belgien. Konventionella amerikanska jordbrukare är också långt mindre kemikalieberoende än sina europeiska kolleger. Delvis tack vare sin användning av genmodifierade grödor använder de bekämpningsmedel sparsamt. Bara finska, svenska och irländska jordbrukare besprutar mindre per kvadratkilometer jordbruksmark. Italienarna använder mer än sju gånger så mycket, belgarna ännu mer.

Men trots alla uppfattningar om skillnader i fråga om ekonomisk fördelning, välfärdsstatens generositet och miljövården, gäller den kanske mest fundamentala förmodade skillnaden mellan USA och Europa värdefrågor. Amerikaner, enligt den gängse uppfattningen, är nationalistiska och religiösa, medan européer är postnationalistiska och sekulära. Men till och med här finns det skäl att betvivla de enkla och polariserade stereotyperna.

Ja, amerikaner är patriotiska och nationalistiska, men inte mer än vissa européer, enligt World Values Survey. Föga förvånande är tyskarna minst stolta över sitt land medan, något oväntat och uppmuntrande, portugiserna – inte amerikanerna – är mest stolta, med irländarna på delad andraplats. Det ska medges att amerikaner oftare än några européer tycker att deras land är bättre än de flesta andra. Men fler portugiser, danskar och spanjorer känner att världen skulle bli bättre om andra folk liknade dem, och en större andel amerikaner erkänner att det finns aspekter av deras land som de skäms över än vad tyskar, österrikare, spanjorer, fransmän, danskar och finländare gör. Undersökningar visar att finländare, danskar, norrmän och svenskar är mer villiga att slåss för sitt land än vad amerikanerna är.

Till och med i fråga om religion finns det skäl att ifrågasätta de vanliga stereotyperna om en absolut polaritet mellan USA och Europa. ”Religionen är påtaglig i amerikanska skolor, på arbetsplatser och offentliga institutioner”, skriver en typisk ledare i Guardian. ”Gud åberopas av soldater och politiker på ett sätt som skulle te sig opassande i Storbritannien.” Många amerikaner skulle kanske finna detta svårsmält att höra från ett land där statsöverhuvudet betecknas som ”Trons Försvarare” och den etablerade kyrkan har tjugofyra platser i överhuset. Den amerikanske observatören av Europa förbryllas i själva verket ofta över de europeiska anspråken på sekularism, eftersom religiösa uttryck här är så frekventa, påtagliga och offentliga, och samtidigt – tydligen – så självklara att de passerar obemärkt. En avbildning från 900-talet av korsfästelsen återfinns till exempel på varje danskt pass, oavsett om dess innehavare skulle vara, som många numera är, en from muslim. Men om vi lämnar detta därhän ligger antalet amerikanska kyrkobesökare och religiöst troende inte utanför den europeiska skalan om man jämför med områdets katolska regioner.

1999 beskrev en mindre andel av amerikanerna (1,4 procent) sig själva som ateister än européerna gjorde – med liten marginal, och med irländarna och österrikarna nästan oskiljaktigt nära amerikanerna. En mindre andel amerikaner betraktar sig själva som religiösa än vad portugiser och italienare gör. Proportionerligt färre amerikaner säger sig ”tro på Gud och alltid ha gjort det” än irländarna och portugiserna, och bara något fler än italienarna. En högre andel av amerikanerna har en fast tro på Gud än nordeuropéerna, men siffrorna är överlag jämförbara med de katolska länderna. Om bestämningsordet ”fast” tas bort blir de amerikanska siffrorna i stort sett desamma som för Medelhavsländerna och, naturligtvis, Irland. Proportionerligt fler amerikaner än något europeiskt folk ber flera gånger om dagen, men färre amerikaner gör det dagligen än portugiserna, och färre gör det varje vecka än bland britter, italienare, irländare, spanjorer, portugiser och schweizare. Andelen amerikaner som aldrig ber är dubbelt så stor som för Irland.

Därtill kommer att sociologer som gör komparativa studier av religiöst beteende tenderar att förklara de höga amerikanska siffrorna för kyrkobesök som ett resultat av marknadskrafter, inte andliga krafter. Ökad konkurrens har lett till ett religiöst utbud som är mer varierande och håller högre kvalitet, medan Europas religioner med statligt monopol kämpar för att tillgodose sina medborgares andliga behöv. Europeiska kyrkor lider med andra ord av ungefär samma problem som restauranger i östblocket gjorde.

 

Om frågan alltså handlar om tillgång snarare än efterfrågan, går skiljelinjen mellan Europa och USA kanske inte mellan religiösa och sekulära tänkesätt, utan mellan hur – om alls – i stort sett jämförbara andliga behov uppfylls.

Detta är onekligen den slutsats som antyds om man ser på inställningen till vetenskap på ömse sidor om Atlanten. Amerikaner är utan tvivel mer benägna än européer att tro på kreationism. Men den moderna kreationisten tar – intressant nog   inte längre den heliga skrift som tillräcklig grund för att tro på den bibliska redogörelsen för världens ursprung. Debatten förs helt och hållet på vetenskapens mark, med kreationister som försöker lyfta fram subtila poänger i fråga om fossilavlagringarnas ålder och hävdar att den ortodoxa evolutionsläran inte är en heltäckande förklaring utan uppvisar luckor, samtidigt som man visar sitt accepterande av att den moderna världen talar vetenskapens språk.

 

Sfären av kvasivetenskaplig humbug i Europa är å andra sidan mycket större än i USA. Tänk på det inflytande som sådana uppenbart stolliga ståndpunkter som anti-vaccinering haft bland Hampsteads bildade borgerskap, eller det lika irrationella avfärdandet av frukterna av vetenskapligt förnuft, som rörelsen mot genmodifierad mat. Tro på astrologi är mer utbredd i flera europeiska nationer som vi har siffror för än i USA. Och homeopati, som med fog kunde sägas vara den mest ovetenskapliga av alla åsikter, genom sitt direkta förkastande av den vetenskapliga metodens enskilt mest fundamentala antagande – att vi på empirisk väg kan identifiera och kontrollera kausala sammanhang – är något man förlitar sig på mycket oftare i Europa än i USA: fem gånger så mycket i Storbritannien, tio gånger så mycket i Frankrike.

Om amerikanerna, på det hela taget, är mer religiösa än de flesta européer, så följer det därav inte att de har en mindre tro på vetenskapen i allmänhet. Valet mellan rationalitet och religion tycks inte vara ett nollsummespel. Evidens från hela världen tyder på att samhällen med stark tro på vetenskapen också har starka religiösa övertygelser, något som det transatlantiska materialet bekräftar. Det är sant att proportionerligt färre amerikaner instämmer helt i den darwinska evolutionsläran än några européer förutom i Nordirland. Men i andra avseenden tror amerikanerna på upplysningsprojektet, med dess tro på det mänskliga förnuftets förmåga att förstå och behärska naturen. De faller någonstans i mitten bland de europeiska länderna när det gäller att godta djurförsök för att rädda människoliv. De förstår bättre än alla européer (utom norrmännen) det falska i påståendet att alla människotillverkade kemikalier orsakar cancer om de intas i tillräckligt stor mängd, och bättre än någon (utom norrmän och schweizare) att det inte är sant att alla som utsätts för någon grad av radioaktivitet med säkerhet kommer att dö. Proportionerligt färre amerikaner instämmer i påståendet att vetenskapen gör större skada än nytta än några européer förutom nederländare, norrmän, svenskar och fransmän. Fler amerikanska skolelever instämmer i påståendet att vetenskapen hjälper dem att förstå världen än i något europeiskt land förutom Italien och Portugal.

Men om amerikanerna alltså är vetenskapliga, så betraktas de också som orubbliga individualister, vilka lever i ett samhälle med vassa armbågar och en etik baserad på att leva och låta leva. Amerikanerna uppfattas ofta som osedvanligt antistatliga i sin politiska ideologi, praktiskt taget anarkister utifrån europeiska normer för kommunitarism och solidaritet. Attitydundersökningar bekräftar emellertid inte alltid sådana motsättningar.

 

Proportionerligt fler amerikaner än något europeiskt folk förutom spanjorerna säger sig lyda lagen utan undantag. En högre andel av amerikanerna litar på regeringen än av något europeiskt folk, med undantag endast för schweizarna och norrmännen – även om ingen befolkning, sanningen att säga, tycks ha någon större tilltro till sina valda representanter. En undersökning utförd av Pew Foundation år 2007 fann att proportionerligt färre amerikaner var bekymrade över att staten hade för stor makt än vad tyskar och italienare var, medan fransmännen låg på samma nivå och britterna bara en procentenhet lägre. En högre andel amerikaner har stor tilltro till sina myndigheter än något europeiskt folk förutom irländarna.
Amerikaners tillit till statsapparaten kan mätas mer konkret utifrån deras skattevilja. Till skillnad från många européer betalar amerikaner de skatter de åläggs. Bara i Österrike och Schweiz är den underjordiska ekonomin lika liten.

 

I Medelhavsområdet är nivån av skattesmitning mycket högre – i Grekland och Italien över tre gånger så hög som den amerikanska nivån. Enslingen i Montana – så populär i europeiska medier – som förskansat sig i sitt skjul, rustat sig för belägring och fast besluten att motsätta sig regeringens pålagor och påbud, är lika otypisk för den genomsnittlige amerikanen som den baskiska eller korsikanska separatisten, beredd att döda och stympa för sina lokalistiska strävanden, är för den genomsnittlige europén.

Robert Putnam och andra socialvetare har beklagat försvagningen av den medborgarsamverkan och det enhetliga civilsamhälle som enligt dem definierade USA en gång i tiden. Kanske har USA verkligen blivit mer normlöst och upplöst i tv- och internetåldern. Men det är fortfarande ett samhälle som, med europeiska mått, i utomordentligt hög grad är baserat på tillit, samarbete och frivilligt efterlevande av gemensamma normer. Amerikaner litar mer på varandra än människor i nästan alla europeiska samhällen utanför Skandinavien. De förkastar antisocialt beteende i högre grad än alla européer förutom skandinaver, italienare, österrikare och schweizare. De tillhör samhällsföreningar i större utsträckning än alla européer förutom de 300 000 isländarna. Bara i Nederländerna, Belgien och Irland är andelen yrkesverksamma som är aktiva i civilsamhälleliga organisationer, vare sig det är avlönat eller frivilligt, högre än i USA. Den italienska nivån är bara litet mer än en tredjedel av den amerikanska, den österrikiska hälften så hög.

Detta är bara ett fåtal exempel på hur den förmodade kontrasten mellan de båda sidorna av Atlanten i själva verket inte alls är så dramatisk som åsikterna bland de pladdrande klasserna och deras språkrör gör gällande. Varför kvarstår då denna föreställning om en atlantisk klyfta, trots att en nykter granskning av dess empiriska grund pekar på att det är en uppochnedvänd pyramid: en massa slutsatser staplade på ett vacklande underlag? Till att börja med har vi den europeiska pressen, som inte åker till USA för att, i Pravdas anda, rapportera om överträffandet av femårsplaner.

 

Det man vill ha är godbitarna, de kittlande tarvligheterna. Och USA visar förvisso fram vad man har av sådant. Detta är inte en kultur som är van att visa sig från sin bästa sida. Finns det någon annan nation som tvättar sin smutsiga byk lika offentligt? Finns det något land där samhällets skuggsidor mer villigt blottas för inspektion? Därav den genre som har en sådan fascination för Europas pladdrande klasser: den enformiga reseskildringen av den sofistikerade europén, vare sig det är Bernard-Henri Lévy, Baudrillard eller Borat, som observerar de amerikanska lantisarna och rapporterar hem till andra sofistikerade européer i självbelåten förvissningen om sin egen överlägsenhet.

Därtill kommer att Europas olika kulturer fortfarande är genomsyrade av de nationella stereotypernas attribut och fullt belåtna att krama all livskraft man kan ur dem. Vem kan glömma Edith Cresson, Francois Mitterrands premiärminister, övertygad om att ingen fransman var homosexuell, medan engelsmännen alla var affekterade bögar? Eller tänk på hur inga européer, hur politiskt korrekta de än må vara i övrigt, kan rubbas i sin övertygelse att romerna verkligen är lömska och tjuvaktiga. Att ha en transatlantisk strykpojke är bekvämt och användbart för politiska syften, särskilt om det inte finns mycket annat man kan enas om. De europeiska leverantörerna av antiamerikanism tycks ha återupptäckt truismen att inget förenar som en gemensam fiende. Och Bushadministrationen spelade dem i händerna genom att bara alltför villigt bjuda på karikatyrer i mängd. Det blir intressant att se hur de europeiska förståsigpåarna hanterar Obama när han väl gör något de inte gillar. Medan Bush kunde framställas som en okunnig cowboy, frågar man sig vilken av de tänkbara stereotyperna de kommer att våga använda för att racka ner på Obama?

Och så har vi, till sist, kornet av sanning i den atlantiska klyftan. Om det finns något som mer än allt annat skiljer det amerikanska samhället från Europa, så är det den fortsatta närvaron av en etniskt markerad underklass. Medan andra outsiders har lyckats assimilera sig, fortsätter slaveriets tragiska ekon att dominera de amerikanska städernas svarta getton i form av en rasmässigt identifierbar underklass. Om vi skulle ta med allt utom denna förfördelade grupp, vore USA i det närmaste omöjligt att särskilja från Europa. Lyfter man ut den svarta underklassen från brottsstatistiken, så faller morden i USA till europeiska nivåer, under nivåerna i Schweiz och Finland och till och med snäppet under Sverige.

 

Nivån av barn som lever i fattigdom, som i USA är skandalöst hög, faller under de brittiska, italienska och spanska nivåerna om vi ser på siffrorna enbart för vita. PISA-poäng för amerikanska vita (en rankning av studieresultat i sekundärskola, i detta fall för kombinationen vetenskap och litteratur, 2006) ligger högre än för varje europeisk nation förutom Finland och Nederländerna. Detta är inte att ursäkta den förfärande slappheten i hanterandet av rasismens problem i USA. Däremot pekar det på att det, snarare än någon stor motsättning i fråga om världsbilder eller ideologier, är det ännu ouppklarade arvet från slaveriet, och dess tragiska moderna konsekvens i form av en gettofierad och rasmässigt identifierbar underklass, som särskiljer – i den mån något gör det – USA från Europa. Huruvida valet av Obama kommer att utgöra en vändpunkt i detta avseende återstår att se.

I den mån det som särskiljer USA från en stor del av Europa alltså är en markerad urban underklass, så är det något européerna bör uppmärksamma. Deras samhällen håller snabbt på att bli mer lika det amerikanska i detta avseende. Europas födelsetal har rasat och invandringen fortgår med oförändrad styrka. Det är en demografiskt säker förutsägelse att en etniskt och religiöst präglad underklass kommer att öka i Europa de närmaste decennierna. Kanske kommer Europa att visa sig ha haft tur. Efter att ha infört en allmän socialpolitik, starkt reglerade arbetsmarknader och en omfördelande skattepolitik i en tid när sådana val kunde göras i tron att alltsammans, så att säga, skulle stanna inom familjen, kan Europa tänkas gå i land med utvidgningen av sin sociala gemenskap till att omfatta dem som tydligt kommer utifrån. Å andra sidan kan det hända att den sociala sammanhållningen bryts ner i Europa, efterhand som kontinenten blir mer etniskt och religiöst mångfaldig.

Ingen hävdar att USA är Sverige. Men Sverige är inte heller Italien, eller ens Frankrike, och förvisso inte Storbritannien. Och när har Sverige någonsin varit Europa – åtminstone i högre grad än Vermont är USA? Europa är inte bara kontinenten, och förvisso inte bara dess nordliga regioner. Europa är större och mer mångskiftande än så. Och Europa har förstås nyligen blivit än mer mångskiftande genom alla nya EU-medlemmar. De nytillkomna är inte bara fattigare än det gamla Europa. Dessa nykomlingar, liksom Europas många nya immigranter från Asien och Afrika, är religiösa, skeptiska mot en stark stat, föga entusiastiska väljare och allergiska mot höga skatter. Med andra ord, ur det gamla Europas perspektiv påminner de mer om amerikaner. Efterhand som Europa utvidgas kommer det resonemang som här förts om Västeuropa – att skillnaderna mellan de båda sidorna av Atlanten har överdrivits – att bli ovedersägligt.