Den brådmogne boskapstjuven

I inledningen till sin senaste bok Tulliasvärld (Albert Bonniers) nämner Kerstin Ekman en Herculesmyt som hon på äldre dagar upptäckt hos den romerske historikern Livius. Hon undrar: Varför fick hon inte läsa den som latinelev istället för skildringarna av Hannibals härnadståg?

Det är en befogad undran. Passagen om när Hercules blir berövad sin hjord är tacksam att läsa med studenter. Den väcker munterhet och inbjuder till tolkning. Samtida romerska poeter tar upp myten och det finns en grekisk version av den. Motivet boskapsstöld förekommer redan i gammal indoeuropeisk tradition. Till min överraskning har berättelsen i dess varianter dykt upp på sistone i några aktuella sammanhang.

I sitt tionde stordåd lyckas Hercules (eller Herakles, som är hans grekiska namn) döda den trehövdade jätten Geryon och lägga beslag på hans boskap. Livius berättar i första delen av sitt mastodontverk Ab urbecondita vad som händer därefter. Hjälten flyttar västerut och slår sig ned på Tiberns strand med sin nyförvärvade boskapshjord. Under en längre tupplur får han smaka på sin egen medicin när den vildsinte herden Cacus (av grekiskans kakós, ”ond”) blir så betagen i kossorna att han bestämmer sig för att stjäla några av dem. För att inte spåren skall röja hans dåd för han korna baklänges in i sin grotta genom att dra dem i svansen.

När Hercules upptäcker stölden får han hjälp av sina kvarvarande kor att spåra rövaren. De råmar nämligen i saknad efter sina vänner och får svar inifrån grottan. Hercules gör historien kort med boskapstjuven när han klubbar ned honom med sin knölpåk.

Denna myt om Hercules är förbunden med historien om det tidiga Rom och uppförandet av stadens första altare, Ara Maxima. Altaret placerades vid Forum Boarium, ”Oxtorget”, som blev kultplats för den starke och hjältemodige halvguden. Ett Herculestempel kan ses där än idag.

För de författare som verkade under den augusteiska perioden blev myten ett sätt att manifestera Augustus storhet. I den gängse tolkningen representerar Hercules den nyutnämnde kejsaren. Livius använder till och med adjektivet augustus, ”upphöjd”, om Hercules. Vid författandet av verket är slaget vid Actium (31 f Kr) i färskt minne, det slag som blev avgörande för den blivande kejsarens väg till makten. Där och då besegrade han sin tidigare kompanjon Marcus Antonius och dennes älskarinna, drottning Cleopatra. Augustus är en Hercules, en hjälte som slagit ned fienden och räddat sitt folk från fara och ondska.

Sådan framställs också Hercules i Vergilius Aeneiden. Den store sonen till Zeus är en gudasänd frälsare. Den onde Cacus är inte någon herde, utan en eldsprutande människoätande jätte. Även Propertius och Ovidius skildrar honom som ett ondskefullt vidunder, liksom arton sekler senare vår egen Erik Johan Stagnelius, som i dikten ”Rom” kallar honom ”grannarnas skräck, den eldutflåsande rövarn”. Troligtvis har Cacus lånat drag från Geryon, monstret från det tionde storverket. Det kan också röra sig om en rest från den indoeuropeiska myten om Trito som får sin hjord stulen av en trehövdad drake. Att myter uppstår i olika versioner är förstås inget ovanligt, men när Cacus presenteras som denna otäcka varelse som sprider skräck blir förstås Hercules insats desto mer hjältemodig och viktig för Roms historia.

Berättelsens grekiska variant återfinns i en 2 500 år gammal dikt, ”Hymn till Hermes”, av okänd författare. I den skildras den första dagen i guden Hermes liv. Hermes, som kanske är mest känd som gudarnas budbärare, är gud för resenärer och köpmän – och faktiskt också för tjuvar. Myten förklarar varför.

Hermes är en minst sagt brådmogen baby. Som nyfödd bygger han sig en lyra, till vilken han sjunger egenhändigt komponerade sånger. Bröstmjölk är för klen föda för honom; han vill ha kött. Han ger sig därför ut på jakt efter lämpligt villebråd och får snart fatt i femtio kor. Dem föser han in i sin grotta, baklänges som i Herculessagan. Korna tillhör hans halvbror Apollon, som snart konfronterar Hermes där han ligger i sin vagga och spelar oskyldig. På frågan om han har stulit korna svarar lindebarnet Hermes illistigt att anklagelsen faller på sin egen orimlighet: han är ju bara en dag gammal! Till slut erkänner han ändå sitt brott. Försoning sker genom att Apollon som kompensation får överta lyran, vilken därefter blir hans signum.

Tack vare dessa tjuvar får vi låna kossorna en stund, se dem på ett nytt sätt, låta dem göra avtryck och följa spåren från deras klövar, baklänges, in i den antika grottan.

Det är alltså ingen argsint herde eller ond best som är skurken i den här sagen, utan en baby begiven på rackartyg. Den dråpliga historien om Hermes skildras i Percy Jackson och de grekiska gudarna (i översättning av Torun Lidfeldt Bager, Bonnier Carlsen), en av den amerikanske succéförfattaren Rick Riordans böcker för barn och ungdom om grekisk mytologi. Tolvårige Percy, som upptäckt att han är son till havsguden Poseidon, berättar fartfyllt och parodiskt med nutida referenser och uttryck om sin olympiske kusin Hermes.

Som en Percy Jackson för vuxna är Mythos: de grekiska myterna återberättade av Stephen Fry (i översättning av Molle Kanmert Sjölander, Albert Bonniers). Det är ingen avancerad gissning att Stephen Fry har inspirerats av Riordan. (Percy nämns till och med i boken som son till Poseidon!) Det hela är som en lång, humoristisk och ekvilibristisk enmansföreställning. Berättelsen om det kaxiga blöjbarnet som stjäl kreatur är förstås ett tacksamt ämne för en skådespelare och komiker som Fry. Hermes framställs som en charmig och lillgammal bedragare som vet att ta till lite bebisjoller för att bli förlåten av sin bror.

Genom historien har de antika myterna använts som allegorier eller sedelärande berättelser. Som vi har sett blev Hercules en central gestalt för romarna, och de överförde hans egenskaper och hjältedåd på räddaren av Rom, kejsar Augustus. När Kerstin Ekman skriver uppskattande om myten är det därför att den är festlig, inte därför att den skulle ha någon sensmoral eller annan poäng. För oss moderna läsare finns det inget laddat i myterna om Hercules och Hermes. De betraktas som underhållande och oförargliga (trots att det måste ha inneburit en katastrof för forna tiders människor att förlora sina djur). Däremot uppfattar Ekman – i likhet med många andra nutida uttolkare – berättelserna om Zeus alla erövringar som stötande och vänder sig i avsky mot våldtäktsskildringarna som har förskönats av renässansens och barockens konstnärer.

Berättelser uppstår, förvaltas, omgestaltas och lever vidare i både gammal och ny skepnad. Varje generation har sin läsning och får lov att ta sig friheter. Något i den stilen tycks poeten och akademiledamoten Jesper Svenbro mena i sin tolkning av Hermesmyten, om jag förstår honom rätt. I sin metapoetiska dikt ”Hermes boukólos” (vilket betyder Hermes kofösaren, som också är namnet på diktsamlingen från 1991) återanvänder Svenbro ”Hymn till Hermes” och gör den till litteraturteori och litterärt manifest. Apollon, som traditionellt sett är poesins gud, får här ge vika för ”gränsöverskridaren” Hermes, som bekänner sig till surrealismen, utan att han för den skull vänder sig bort från traditionen. Tvärtom vänder han den bak och fram sedan han stulit den, drar den i svansen, tar hem den till sin grotta, gör den till sin och låter den kalva. Dikt föder dikt i ny gestalt. Det är en ”föryngring” av litteraturen, som litteraturvetaren Karin Nykvist kallar det i sin analys av Svenbros komplexa dikt, i avhandlingen Poesi som poetik. Idéer om diktkonst i Jesper Svenbros lyrik (2002). Nykvists tolkning är därmed i sin tur en liten kalv med ursprung i ”Hymn till Hermes”. Vid närmare betraktande noterar jag att bokpärmens rygg faktiskt har små avtryck av klövar.

Antikens litterära kor är vackra att se på och svåra att motstå. Våra samtida författare och uttolkare av de grekisk-romerska myterna är själva boskapstjuvar, om än av ett ganska beskedligt slag. Tack vare dessa tjuvar får vi låna kossorna en stund, se dem på ett nytt sätt, låta dem göra avtryck och följa spåren från deras klövar, baklänges, in i den antika grottan.