Långa dagar

Thomas Piketty har fel. Det är inte kapitalägare som drar ifrån i den moderna ekonomin. Den ekonomiska eliten domineras tvärtom av personer som behövt arbeta för sin position.

Ännu under efterkrigstidens första decennier erbjöd juridik och finans tråkiga och trygga karriärer med korta arbetsdagar så att fritid och nöjesliv inte behövde stå tillbaka. Att bankdagarna tog slut klockan tre var ett välkänt faktum också i USA. Liksom att det vid elituniversiteten fanns plats för slashasar och slarvpellar från bättre bemedlade hem. Familjens pengar var garanten för social framgång, inte nödvändigtvis de egna prestationerna. På den tiden var det låginkomsttagarna som hade längst arbetsdagar.

Så är det inte längre. Studerar man de amerikanska arbetstiderna från 1940 och fram till idag så har arbetsdagen blivit omkring 20 procent kortare för de 60 procent som har lägst inkomster. För de 30 procent som kommer därefter, är arbetstiden oförändrad. Men för de allra rikaste har den ökat, och för den rikaste procenten är det numera inte ovanligt att arbeta 80 till 120 timmar i veckan. Det är dessa arbetstider – och inte en förvisso ökad avkastning på kapital som land, maskiner och investeringar – som förklarar växande ekonomiska skillnader.

Dagens rika lever som de lär. De sprider och lever efter meritokratiska ideal, de anser att man ska arbeta och förkovra sig och bedömas utifrån dessa prestationer i likvärdig tävlan med andra. Utbildning spelar en central roll. Att överföra ideal och färdigheter till nästa generation har rentav blivit en livsuppgift i nästan lika hög grad som den egna karriären för stabila par som håller samman livet ut.

Utvecklingen i USA under senare decennier är så långt närmast en folkpartistisk utopi: utbildning är vägen till framgång, hårt arbete lönar sig och meritokratin har blivit ideal.

Så vad är problemet? Varför har juridikprofessorn vid Yale, Daniel Markovits, skrivit en bok som heter The MeritocracyTrap?

Jo, därför att de allra rikaste och övriga 90 procent av den amerikanska befolkningen lever alltmer olika liv, och för att båda grupperna dignar under bördan av detta liv. Markovits är som professor vid ett elituniversitet väl bekant med den nya överklassens sociologi och går metodiskt igenom skillnaderna.

Utbildning är inte bara den viktigaste vägen till framgång, utan en närmast obarmhärtig selekteringsmekanism. Samma kandidatexamen från bara ett något högre rankat universitet ökar livsinkomsten med 10–40 procent, och tas den via något av elituniversiteten dubblas och i ännu högre segment tredubblas inkomsten.

Högutbildade personer är inte som tidigare spridda över landet, utan bor i stor utsträckning på samma ställen, koncentrerade till storstäder. De gifter sig med varandra, vilket förvisso är ett resultat av att också kvinnor utbildar sig, men en femtedel av dagens ekonomiska skillnader skulle försvinna om äktenskapen innehöll samma blandning som på 1960-talet.

När dessa högutbildade par skaffar barn, får dessa barn ett enormt försteg i en utbildningstävling som startar redan vid födseln. Konkurrensen om att komma in på exempelvis Manhattans elitskolor via rigorösa tester är stenhård, vilket gör att inlärningen av efterfrågade färdigheter startar redan i förskoleåldern. Rätt utbildning kostar redan i skolåren miljontals kronor. Skillnaden i utbildningskostnader mellan de rikaste och medelklassen motsvarar som investering över tid en summa på 10 miljoner dollar per barn. Med sådana försteg är det inte konstigt att platserna på elituniversiteten närapå reserverats för barn till höginkomsttagare.

Livet därefter präglas av arbete. Den typiske amerikanske juristen beräknades 1962 ha haft omkring 1300 debiterbara arbetstimmar per år. Idag anser större juristfirmor att ett krav på 2 400 debiterbara arbetstimmar är rimligt. Det motsvarar sex dagars arbetsvecka från 8 till 20 utan semester eller sjukdagar. Så tjänar dagens jurister också tre gånger mer än dåtidens. I finanssektorn har utvecklingen gått ännu längre, där kan inte minst chefer arbeta 17 timmar om dagen, sju dagar i veckan med åtminstone tio timmars närvaro på kontor och nåbarhet dygnet runt.

Här någonstans börjar problemen bli uppenbara. Många dukar under på vägen. Den psykiska ohälsan ökar i välbärgade områden redan bland unga elever, som måste sätta absolut max i alla ämnen och tester för att kunna komma in på rätt skolor. Andra bryter ihop i arbetslivet med stress, ångest och hjärtattacker redan i unga år. I Silicon Valley med 260 soldagar grasserar diagnosen D-vitaminbrist.

De resterande 90 procenten stagnerar samtidigt i brist på utmaningar. Deras ekonomiska standard har förvisso ökat och livet är på många sätt bekvämare och billigare än förut. Samtidigt har de hamnat längre från toppen. Tidigare var det inte ovanligt att gå in i ett företag och klättra i dess interna hierarki, hjälpt av långa anställningar och företag som investerade i sina anställda. Någon som började i kassan på McDonald’s kunde gå hela vägen till vd.

Detta är numera otänkbart eftersom företagen är slimmade på mitten. Istället för en hyggligt kompetent lånebedömare med lokalkännedom har banken centralt mobiliserat kompetens för att ta fram ett standardiserat formulär som en lägre tjänsteman låter låntagaren fylla i. Därefter försäkrar banken risken för bostadslånet via finansmarknadens komplicerade konstruktioner som mortgage-backedsecurities.

När mellanskikten försöker hålla jämna steg i konsumtionen hamnar de efter med betalningarna. Det finns i USA hela 22 000 butiker specialiserade på payday loans, kortfristiga lån tills nästa lön kommer, en indikation på att vanligt folk inte har råd med sina normala utgifter. Det är fler än antalet McDonald’srestauranger. Explosionen av lånebutiker har väsentligen skett under 2000-talet, så sent som 1970 sparade till och med den fattigaste tiondelen 5–10 procent av inkomsten.

”Utvecklingen i USA under senare decennier är så långt närmast en folkpartistisk utopi: utbildning är vägen till framgång, hårt arbete lönar sig.”

Markovits tes är att denna utveckling drivs av meritokratin. Genom att konkurrensen nu sker med det egna humankapitalet, är det vad som investeras. Toppen drivs till ständigt större insatser av arbetstimmar och ständigt större investeringar i utbildning, vilket får ett litet segment av samhället att i detta avseende skilja sig alltmer från de andra.

Prestigefulla utbildningar, jobb och bostadsområden hamnar allt längre utom räckhåll för de flesta. För att strö salt i såren är dessa skillnader dessutom rättvisa i enlighet med meritokratins ideal. Med viss modifikation är det trots allt de som har bäst resultat på standardiserade tester som tas in på högre utbildningar och som sedan får de bäst betalda jobben.

Boken handlar förvisso om USA och mycket är annorlunda i Sverige. Inte minst skola och utbildning, som inte medger samma egna investeringar. Inte heller finns lika hårda krav på breda samhällseliters arbetsinsats, en uppgift som nämns i boken är att fler arbetade timmar förklarar 60 procent av den större inkomstspridningen i USA jämfört med Sverige. Samma tendenser finns dock även här. I exempelvis Jon Mauno Pettersson och Erik Wisterbergs bok Sveriges nya miljardärer från förra året framkommer en liknande kultur med liknande arbetskrav i svensk finanssektor.

En brist med Markovits överlag intressanta bok är att han aldrig riktigt lyckas förklara varför utvecklingen har dragit åt det här hållet. Han skriver mycket om de allra rikaste som superproduktiva, men skrapar man på ytan är många meriter av tveksamt slag. Markovits möter juridikstudenter som har sökt denna lukrativa utbildning därför att alternativkostnaden för att läsa något som verkligen intresserar dem helt enkelt är för hög. Man vill ha ”a Princeton-like job” inom det snäva segmentet juridik, finans eller statsförvaltning (det senare så att man därefter kan tjäna pengar på politisk påverkan) för att det ger högst status och inkomster.

Studenterna beskrivs som ”smarta men utan koll”, ”zombies” eller ”eminenta får”. En grupp elever i en elitskola får frågan om de skulle vara beredda att lägga 15 timmar per vecka på en i sig meningslös uppgift som skulle ge dem en karriärfördel. Alla svarade ja, många var förvånade att frågan alls ställdes. Sak samma i arbetslivet. De hårda kraven på lång arbetstid och ständig tillgänglighet är en sträng selekteringsmekanism, men sorterar inte fram de smartaste. Så har produktiviteten i den amerikanska ekonomin sjunkit på senare decennier.

Meritokratin må gälla delar av affärslivet, men den har tydliga drag av byråkrati över sig. Journalisten P J O’Rourke noterade när han studerade den amerikanska statsapparaten i ParliamentofWhores att eftersom man inte kan mäta output i en byråkrati så uppstår en tävlan i input med extremt långa arbetsdagar i statsapparaten i Washington. Inte nödvändigtvis med resultat som är till medborgarnas fromma. Så har också Fredrik Erixon och Björn Weigel i boken The Innovation Illusion noterat framväxten av en grå kapitalism med många av byråkratins kännetecken – förvisso högkompetent förvaltning men brist på innovation och modiga investeringar i framtida utveckling. Finans är en extremt reglerad och med staten sammanväxt sektor, juridik är själva reglerandet och försök att utnyttja det till sin affärsmässiga fördel. Det finns indikationer på att båda sektorerna har vuxit långt över sin optimala storlek, inte minst genom 2000-talets billiga krediter, och i dagens utformning är det mer en hämsko på ekonomin än en fördel för dess fria växt.

Markovits är, som alla andra i dagens anglosaxiska akademiska elitskikt inom samhällsvetenskaper, socialdemokrat med nostalgi för efterkrigsperioden och har inte beaktat en sådan förklaring i sin bok. Men det han kallar meritokrati och som utifrån de enskildas statustävlan säkert framstår som en synnerligen brutal kapitalism präglad av skoningslös konkurrens, är i ett sådant ljus mer en kamp om positioner i ett system som låsts i brist på marknadskonkurrens och utveckling.