Vi ignorerar Kissinger på egen risk

Henry Kissinger har ett blandat rykte. Först och främst i sitt hemland, USA, men även utanför dess gränser. Han har kallats för amoralisk, manipulativ, hänsynslös, streber, krigsförbrytare, fåfäng och överskattad.

Men han har också beskrivits som idea­list, patriot, moralisk, verklighetsförankrad, diplomatisk utövare av högsta kaliber, på äldre dar även kärnvapenmotståndare, och som en av dem som under efterkrigstiden har tänkt och skrivit mest djupgående kring internationell politik. På toppen av sin berömmelse 1973 utsågs han av Time Magazine till den mest populäre amerikanen, och under Watergatekrisen uppgick hans förtroendesiffror i en Gallupmätning till 80 procent. 1973 fick han Nobels fredspris tillsammans med den vietnamesiske förhandlaren Le Duc Tho efter det att USAs militära insatser hade upphört.

Och så vidare. Kissinger fortsätter alltså att väcka känslor och fascinera, trots att han inte har innehaft ett offentligt ämbete sedan 1977, och trots att han vid det här laget har uppnått en ålder av 97 år. Det avspeglar sig bland annat i det faktum att han antagligen är den utrikes­minister i modern tid som varit föremål för flest biografier. Ett av standardverken är Walter Isaacsons Kissinger. A Biography­ från 1992, och för närvarande väntar de Kissingerintresserade på andra delen av Niall Fergusons stora biografi, vars första del, The Idealist, utkom 2015. Sannolikt är det inte heller slut med det, eftersom Kissinger fyller 100 år 2023. Men detta är bara två exempel bland många. Därutöver behandlar en lång rad böcker och artiklar honom ur olika synvinklar.

”Grundtanken är ungefär följande: fred är inte människans naturliga tillstånd, och utrikespolitik är en kamp om makt och överlevnad mellan stater, utan egentligt slut.”

Varför behövs då ännu en biografi över Kissinger? frågar man sig inför Barry Gewens The Inevitability of Tragedy. Det kan förstås diskuteras. Kissingers såväl personliga som yrkesmässiga historia är redan väl dokumenterad av andra: uppväxten i Bayern, flykten bort från judeförföljelsens Tyskland 1938 vid 15 års ålder tillsammans med föräldrarna och brodern, tjänstgöringen i den amerikanska armén i Tyskland i krigets slutskede, den akademiska karriären vid Harvard, och tiden som nationell säkerhetsrådgivare och utrikesminister under Nixon och Ford 1969–1977. Skärskådan av hans olika personliga egenskaper har också varit ingående, inte sällan med negativt innehåll. En del verkar ha tyckt att han var besvärlig att arbeta inte bara med utan också för. Så vad kan läggas till detta?

Barry Gewen, under många år verksam vid New York Review of Books, kanske inser att frågan kommer att ställas, eftersom han föregriper den redan i sitt förord. Hans svar är att Kissingers tankegods är högaktuellt och angeläget i det riskabla läge som idag råder i internationell politik. The Inevitability of Tragedy är inte en konventionell biografi i den meningen att den är kronologisk eller heltäckande. Fokus ligger snarast på Kissingers tankevärld och dess rötter. Detta är alltså en bok som strängt taget handlar om betydligt mer än om Kissinger. Den är framåt– lika mycket som tillbakablickande, har en tydlig filosofisk slagsida och drar lika mycket på Kissinger som akademiker som på hans bana som utrikespolitiker.

Det innebär utförliga djupdykningar kring tre tänkare och personligheter som enligt Gewen haft stor påverkan på Kissinger, nämligen Leo Strauss, Hannah Arendt och Hans Morgenthau. Samtliga med samma tysk-judiska bakgrund som Kissinger själv, och samtliga djupt präglade av erfarenheten av att ha genomlevt Weimarrepublikens kollaps med Hitlers därpå följande maktövertagande inom ramen för ett demokratiskt system och med brett folkligt stöd. Medan Chile och Vietnam, två frågekomplex som i den amerikanska debatten om Kissinger är särskilt kontroversiella, får var­ sitt eget kapitel, behandlas för den globala politiken mer tungviktiga områden som Kina och framförallt Sovjetunionen mer översiktligt. Mellanöstern, där Kissinger hade en avgörande roll för att forma den amerikanska politiken, täcks knappt alls. Det var under denna period, under och efter oktober­kriget, som det amerikanska stödet till Israel fördjupades och Sovjetunionens ställning i regionen försvagades, med Kissinger som arkitekt och manipulatör. Nixon var vid den tidpunkten kraftigt försvagad och distraherad av Watergate.

Trots det lyckas Gewen ändå väl med att förmedla en helhetsbild av Kissinger. Han är ömsom förklarare och nyanserare, ömsom försvarare. Att han har förståelse för huvudpersonen – eller rättare sagt för dennes utrikespolitiska hållning – är tydligt. The Inevitability of Tragedy skall inte bara läsas som en biografi utan kanske framförallt som ett inlägg i den inomamerikanska debatten om landets framtida utrikespolitik. Även om Gewen inte säger det rakt ut skall den nog dessutom ses mot bakgrund av den intensiva inrikespolitiska strid som för närvarande pågår, med bäring på grundläggande frågor om det amerikanska politiska systemet och samhället.

Författaren behöver alltså inte be om ursäkt för att ha lämnat ytterligare ett bidrag till Kissingerlitteraturen. Boken ger sig i kast med grundläggande frågor om hur världen fungerar och hur stater skall förhålla sig till de realiteter som råder. Perspektivet är USA:s och stormaktens, och det som i det anglosaxiska språkbruket kallas för ”Grand Strategy”. Föga utrymme ägnas åt ekonomi, jämställdhet, miljö, klimat, eller lokala och regionala konflikter som saknar betydelse för den övergripande internationella ordningen.

Men det betyder inte att här inte finns åtskilligt att hämta också för en svensk läsekrets. Det har knappast blivit mind­re viktigt att förstå drivkrafterna för den amerikanska utrikespolitiken. Det har inte heller blivit mindre viktigt för länder som inte är stormakter att förstå vilka grundläggande utrikespolitiska paramet­rar som gäller för dem själva, för det fall att den för många gynnsamma efterkrigsordningen efterhand ledde till att någon slutade att fundera över sådant.

Om The Inevitability of Tragedy dessutom kan bidra till att leda läsare tillbaka till några av Kissingers egna större och mer akademiskt inriktade verk om internationella politik, däribland World Order (2014), On China (2011), och framförallt Diplomacy (1994), som av en del beskrivs som hans mästerverk, kan det också ha sitt värde som tankestimulans eller åtminstone – motstånd.

Diplomacy går grundligt igenom de europeiska stormakternas och USA:s utrikespolitik alltifrån westfaliska freden efter trettioåriga kriget, till Wienkongressens försök att på 1800-talet återskapa en stabil ordning efter Napoleonkrigen, och så vidare fram till kalla krigets slut. Kissinger återknyter ofta till just westfaliska freden, grundplattan för det moderna statssystemet. Den innebar att det nationella intresset avlöste den katolska kyrkans och det heliga romerska rikets anspråk på universalism som grundläggande princip för staters interaktion. Frågan är, för övrigt, om kontrasten mellan den amerikanska och de europeiska stormakternas diplomatiska traditioner – än idag högst relevant, skall för säkerhets skull sägas – har skildrats bättre av någon annan.

Men åter till The Inevitability of Tragedy: Gewen beskriver Kissingers syn på världen och den internationella politiken som solitt grundad i en pessimistisk syn på människans natur och staters drivkrafter. Därav bokens titel. Detta är kärnan i den så kallade realistiska skolan, för vilken en av grundarna var den amerikanske akademikern Hans Morgenthau. Han och Kissinger utvecklade efterhand en nära personlig relation, och även om de råkade i gräl om Vietnamkriget påverkade Morgenthau enligt Gewen Kissingers tänkande mer än kanske någon annan. Deras mörka syn på tillvaron, vars rötter fanns i europeiska förhållanden, gjorde dem på sätt och vis till udda karaktärer i det nya, mer optimistiskt inriktade hemlandet.

Grundtanken är ungefär följande: fred är inte människans naturliga tillstånd, och utrikespolitik är en kamp om makt och överlevnad mellan stater, utan egentligt slut. Utrikespolitik kan därför bara bygga på en djupgående förståelse av rådande maktrelationer, och det enda sättet att bibehålla fred är om de mellanstatliga relationerna grundar sig maktbalans – det vill säga: att ingen enskild stat blir så mäktig att den frestas att starta en konflikt för att ytterligare öka sin makt. Konflikter kan inte lösas genom åberopande av principer. Konflikter beror normalt inte på att dess parter inte har pratat ordentligt med varandra eller på att de är irrationella, utan på att deras grundläggande intressen kolliderar. Den stat som bygger sin utrikespolitik på goda avsikter tar stora risker, eftersom överenskommelser och principer bara håller om de grundar sig på en trovärdig beredskap att använda våld för deras försvar. Gemensam säkerhet är allas och därmed, enligt Morgenthau och Kissinger, ingens säkerhet.

Det var alltså när Nixon och Kissinger tillämpade denna pessimistiska världsbild på amerikansk utrikespolitik och uttryckligen utpekade det nationella intresset som dess styrande princip, som gnissel uppstod.
Nixon tillträdde som president vid en tidpunkt då Sovjetunionens upprustning under 1960-talet efter Kubakrisen hade ändrat maktförhållandena till USA:s nackdel. Den militära överlägsenheten var inte längre självklar, och den så kal­lade containmentpolitiken – tillbakahållande av Sovjetunionen, formulerad av di­plomaten och historikern George Kennan – hade mot dess upphovsmans intentioner tillämpats på ett sätt som ledde till att USA var engagerat i en lång rad konflikter, också utanför Europa. I synnerhet var det amerikanska samhället vid denna tidpunkt djupt splittrat över Vietnamkriget. Kriget kunde uppenbarligen inte vinnas militärt, och det sätt som det bedrevs på stod enligt alltfler amerikaner inte i överenstämmelse med amerikanska ideal.­ John F Kennedy hade formulerat mål för USA:s internationella roll som egentligen inte gick att uppfylla.

Nixons och Kissingers svar var att visserligen med containment­politiken som grund fortsatt sträva efter att långsiktigt försvaga Sovjetunionen, men att samtidigt ha en bibehållen global stabilitet och ett undvikande av kärnvapenkrig som ett centralt syfte.

Detta innebar ett erkännande av att det fanns gränser för det amerikans­ka inflytandet, och att också kommunistiska regimer såsom Sovjetunionen och Kina hade nationella intressen. Några av dem kunde till och med anses vara legitima, och behövde tillmötesgås för att minska risken för en militär konfrontation. Det innebar förhandlingar och kompromisser med ledningen i Moskva – till exempel rustningskontrollavtalen ABM och SALT I, som tillerkände Sovjetunionen nukleär strategisk likställdhet, och öppningen mot Kina, som gav en erkänd plats för detta land i den internationella stormaktspolitiken. Retoriken om de internationella relationerna som en kamp mellan gott och ont måste dämpas, liksom föreställningen om omedelbar kapitulation och regimförändring i Moskva och Peking.

Ett sådant synsätt saknade resonansbotten i amerikansk politik. Gewen påminner om Morgenthaus och senare Kissingers beskrivning av den amerikanska utrikespolitiken som framvuxen under sällsynt gynnsamma omständigheter – i skydd av två oceaner, utan hot från grannländer, och möjlighet att utan egentligt motstånd expandera geografiskt på den egna kontinenten. Amerikanerna hade flytt från europeiskt förtryck, och såg på sig själva som ett exempel för andra att ta efter. Ungefär här uppstår den amerikanska exceptionalismen och universalismen. Lösningen på alla problem var demokrati, och det var USA:s uppgift att sprida den till andra. Att det kunde finnas en konflikt mellan högre principer och överlevnad ingick inte i föreställningsvärlden.

De gynnsamma omständigheter som formade den amerikanska synen på omvärlden var dock inte permanenta, utan upphörde i själva verket i början av 1900-talet. Vid det laget togs de dock för givna av de flesta amerikaner. Det är ungefär i detta skede som uppdelningen i en idealistisk och realistisk utrikespolitisk idétradition tar sin början. Kissingers resonemang om den amerikanska politiken faller ofta tillbaka på dessa två strömningar, med presidenterna Woodrow Wilson och Teddy Roosevelt som de båda upphovsmännen för respektive hållningssätt. Den förste amerikanske president som uttryckligen talade om nationella intressen var Roosevelt, men det skulle dröja ända till Nixon innan nästa president gjorde detsamma.

President Wilson tog USA in i förs­ta världskriget med i huvudsak moraliska argument: internationell rätt i motsats till maktbalans, principer i motsats till makt, förtroende mellan stater i motsats till dominans. De europeiska ledarna saknade emellertid referensramarna för att överhuvudtaget förstå Wilsons 14 punkter, konstaterar Kissinger, och Wilson misslyckades hursomhelst med att övertyga sina landsmän om behovet av att engagera sig i europeisk säkerhet. Den djupa ambivalensen till omvärlden blev utslagsgivande. USA föll tillbaka i isolationism, och det var endast med stor svårighet som Franklin D Roosevelt, trots att starka amerikanska intressen stod på spel, kunde lotsa USA in i andra världskriget. Till slut krävdes ett japanskt angrepp och en tysk krigsförklaring.

Gewen påminner om att det alltså är först kring 1950 som USA för förs­ta gången i historien träder in i ett renodlat maktbalanssystem, vilket består intill denna dag, om än det befinner sig under omstöpning. Även om accenterna har varierat mellan olika presidenter, har USA sedan dess – förenklat uttryckt – i grunden fört en realistisk politik med Wilsonsk retorik. USA bedrev kalla kriget inte som en geopolitisk kamp mellan två supermakter, utan som en moralisk fråga om frihet. Wilsons projekt efter förs­ta världskriget misslyckades visserligen, men ingen president efter honom har egentligen förklarat politiken på något annat sätt än vad han gjorde. Fram till idag, vill säga.

I själva verket kan debatten kring Henry Kissinger och kritiken mot honom tjäna som en ovanligt tydlig illustration av viktiga skiljelinjer i den amerikanska utrikespolitiska traditionen. Han har attackerats från vänster för en politik som anses vara omoralisk och strida mot amerikans­ka grundvärderingar – Vietnam, Kambodja, Laos, Chile, Indonesien, Pakistan, ointresse för Afrika, mänskliga rättigheter och demokrati som underordnade övergripande maktfrågor och så vidare.

Och han har attackerats från höger för pessimism, sitt tvivel på demokrati både som universalrecept och på dess förmåga att stå emot populism, för kompromisser med Moskva och Peking, och för att ha levererat samexistens med huvudmotståndarna istället för deras kapitulation och omvandling enligt amerikanskt mönster.

”Den stat som bygger sin utrikespolitik på goda avsikter tar stora risker, eftersom överenskommelser och principer bara håller om de grundar sig på en trovärdig beredskap att använda våld.”

Såväl Carter som Reagan gick således mer eller mindre uttalat till val på en anti-Nixonsk–Kissingersk hållning i utrikespolitiken, om än förstås från olika utgångspunkter. Men det finns också mer närliggande exempel. Utrikesminister Pompeos­ anförande i juli, på Nixonbiblio­teket av alla ställen, hade som ett av sina huvudbudskap att det hade varit ett stort misstag från USA:s sida att släppa in Kina i den internationella gemenskapen, eftersom det missbrukats av Kina i förhållande till USA och väst.

Diskussionen om Kissinger utgör med andra ord en viktig påminnelse om att den amerikanska exceptionalismen kan ta sig olika uttryck. Alltifrån accept av att USA tar ett övergripande ansvar för det internationella systemet och det nät av allianser och åtaganden som har burit upp detta, till olika grader av isolationism eller renodlad strävan efter dominans och maximering av kortsiktiga fördelar. Under efterkrigstiden kunde omvärlden vänja sig vid det förstnämnda, om än formen varierade mellan olika blandningar av ren realism, neokonservatism, eller mer eller mindre hårdkantad wilsonianism, samtliga med värderingar som en del av grundvalen. Världens erfarenhet av mer renodlat nationalistiska uttryck av exceptionalismen (America first) har hittills varit mer knapphändig.

Vi ignorerar idag Kissinger på egen risk, säger Gewen. Vad menar han? Egentligen krävs inga avancerade teorier för att tolka innebörden av de frågeställningar som reses i The Inevitability of Tragedy. Kommer USA att fortsatt vara den stat som ytterst upprätthåller den internationella ordningen, och i så fall med vilket innehåll? Eller rör sig världen i riktning mot en situation där inget enskilt land, ens om det är en stor- eller supermakt, längre kommer att kunna eller vilja spela en sådan roll? Kommer USA att i den maktförskjutning som pågår se sina utrikespolitiska intressen på sådant sätt att det eftersträvar en ny jämvikt, eller genom konfrontation med stater som utmanar dess ställning? Och – om mer grundläggande förändringar av rådande maktbalans sker, hur kommer det att inverka på mindre och mellanstora europeiska länders läge och manöverutrymme? Åtskilligt att fundera över, med andra ord.

Till sist: Kissinger deltar fortfarande i det utrikespolitiska samtalet i USA, och hans åsikter efterfrågas. Vad har han att säga om de vägval landet idag står inför? En hel del. I den i ett globalt perspektiv för närvarande kanske viktigaste maktpolitiska frågan, det vill säga: den som rör relationen mellan USA och Kina, betonar han det ömsesidiga beroendet. De båda länderna måste pragmatiskt arbeta igenom sin relation, säger han, och noga definiera vad man är ense om respektive vad man är oense om. Världen befinner sig i ett farligt läge. Båda måste inom ramen för ett westfaliskt system kompromissa med sin exceptionalism, och inte överreagera inför neonationalistiska yttringar hos den andre. En rak linje, således, till tidigare lärosatser. Det går i varje fall inte att beskylla Kissinger för att på den punkten inte vara konsekvent.