Zorn och Italien

Vårens huvudutställning på Nationalmuseum i Stockholm bar titeln ”Zorn – en svensk superstjärna”. Utställningen blev både uppmärksammad och omdebatterad, och visar vilken betydelse Anders Zorn fortfarande har för svenskt kulturliv.

Nationalmuseum framhåller på sin hemsida att hans liv och yrkesbana har få motsvarigheter i den svenska konsthistorien: ”Från en relativt enkel uppväxt i Dalarna tog Zorn sig ut i världen med en nästan osannolik förmåga att plötsligt befinna sig långt in i olika maktkretsar. I USA:s finanselit, Paris kulturelit eller Londons societet för att bara nämna några.”

Zorns utveckling som konstnär berodde till stor del på hans utlandsvistelser. Det finns skäl att även framhålla Italien som ett viktigt land för honom. Han uppnådde berömmelse där redan 1899, då han donerade ett självporträtt till Uffizierna. Självporträttsamlingen grundades på 1500-talet, genom Medicifamiljens försorg. Sedan dess har det varit en prestigesak för konstnärer att bli representerade i den berömda samlingen. Uffiziernas uppenbara intresse för Zorns konst speglades också av att man 1905 beslöt att köpa in några av hans etsningar till det florentinska museet.

Den italienska uppskattningen för Zorn var en del av ett större intresse för skandinaviskt måleri. Vissa svenska konstnärer uppnådde rent av berömmelse i Italien innan de uppmärksammades i hemlandet; så som var fallet med Tyra Kleen. Betydande artiklar om henne publicerades mellan 1905 och 1910 i italienska tidskrifter.

Många svenska konstnärer vistades i Italien. Prins Eugen bodde i Villa Fioravanti i Florens 1897; Pelle Swedlund och Julius Kronberg levde en tid i Rom; Wilhelm Smith på Capri; och Oskar Bergman levde och studerade i Fiesole. Anders Trulson, som dog redan i trettioårsåldern 1911 i Civita d’Antino i Abruzzo, är till och med begraven i stadens gamla napoleonska kyrkogård.

Vittorio Pica var en av dåtidens mest inflytelserika konstkritiker och den som introducerade konstnärer som Zorn och Edward Munch för en italiensk publik. År 1909 var han med i en grupp av internationella kritiker, som togs emot av prins Eugen på Waldemarsudde i samband med konstindustriutställningen i Stockholm.

Pica såg hur nya influenser grep tag i tidens yngre italienska konstnärer, som enligt honom drabbades av en veritabel besatthet av Norden. Han skrev 1901 med anledning av biennalen i Venedig: “Besökaren som för första gången träder in i några av rummen i den italienska sektionen av biennalen kan inte annat undgå att notera att flera av våra konstnärer, särskilt från Veneto och Lombardiet, förefaller grundligt påverkade av nordisk konst, så mycket så att de gett upp en del av den italienska konstens traditionella karaktär.” Utan fientliga akademiska fördomar i bagaget förde svenska konstnärer med sig en friskhet, enkelhet och originalitet, och en ”djup uppriktighet i vision och känsla”. De bidrog till att ge en ny inriktning och stimulans för italienska konstnärer, som tyngdes av ett traditionellt och konformistiskt klassiskt arv.

Picas skrev så småningom en hel bok om svensk konst, Arte e artisti nella Svezia dei nostri giorni (1915). Boken består av ett flertal omfattande biografier över svenska konstnärer, tillsammans med träffande analyser av deras konst. Pica analyserar och spårar utvecklingen av svensk konst från 1600-talet, och hur det konstnärliga uttrycket har kunnat ”avvisa ett rent efterhärmande av utländska modeller, särskilt franska, för att gradvis kunna anta en helt egen fysionomi”.

År 1909 skrev Pica en artikel om Zorn. Med utgångspunkt från målningen Midsommardans beskriver han Zorn som en verklig avantgardekonstnär: ”Det krävs ett visst visuellt skarpsinne för att begripa en del av effekterna, en fast hand och en känsla för figursammanställning som få i dag behärskar på samma sätt som Zorn och som nästan alltid gör att han lyckas fånga dagen.”