Dygdiga signaler

Det sista påståendet förvånade mig. Mitt spontana intryck från läkarnas lunchrum var nämligen att demografin snarast hade gått i motsatt riktning. Personalen tycktes vitare och mer asiatisk än någonsin. Bland sjukhusets yngre läkare noterade jag särskilt många indier, men nästan ingen som såg ut som George Floyd.

Inte för att det är något fel på indiska läkare. Tvärtom så har indier ett mycket gott rykte inom den amerikanska läkarkåren, där de ofta utmärker sig för sin vänlighet och höga arbetsmoral. Man kan dock fråga sig på vilket sätt sjukhuset hade hedrat minnet av ett afroamerikanskt offer för polisvåld genom att anställa en massa personal med namn som ”Gopal” och ”Kumar”. Jag föreställer mig att George Floyd själv, ställd inför detta agerande, skulle ha kliat sig i huvudet.

Till den som önskar fördjupa sig i den här sortens personalpolitiska mysterier kan jag varmt rekommendera den nya boken Woke, Inc. Inside Corporate­ America’s Social Justice Scam, skriven av entreprenören Vivek Ramaswamy. I boken beskriver han hur moderna storföretag alltmer utnyttjar radikal identitetspolitik (så kallad wokeness) för sina egna syften. Ibland är det bara en fråga om skenhelig kommunikation – som när ett storsjukhus berömmer sig självt för att ha rekryterat vagt definierade ”färgade människor”. I andra fall utnyttjar företagen wokeness som en täckmantel för djupt omoralisk, eller rentav kriminell, verksamhet.

Själv har Vivek Ramaswamy indiska rötter och är omslagspojke för vår tids globala meritokrati. Vid 36 års ålder har han redan hunnit med att läsa biologi vid Harvard och juridik vid Yale, arbeta för flera storbanker och hedge­fonder samt grunda ett framgångsrikt läkemedelsföretag (Roivant). Han hade med gott samvete kunnat ägna resten av sitt liv åt bekväma styrelseuppdrag och skidåkning i de schweiziska alperna. Istället har den unge entreprenören valt att dra igång en politisk kampanj mot den meritokratiska elit som han själv personifierar. I förordet till Woke, Inc. beskriver Ramaswamy sig själv som en ”klassförrädare”, och det är ingen överdrift. Hans politiska aktivism tvingade honom faktiskt att avgå som vd för Roivant – bolaget som han själv har grundat.

”Storföretag drivs inte av dumbommar, och de lär sig snabbt att utnyttja ett nytt etiskt regelverk till sin fördel.”

I Woke, Inc. förklarar Ramaswamy till att börja med skillnaden mellan shareholder capitalism och stakeholder capitalism. Under shareholder capitalism står företagen enbart till svars inför sina aktieägare, och ledningens enda uppgift är att dra in så mycket pengar som möjligt. Detta är den traditionella form av kapitalism som vi förknippar med Adam Smith, Milton Friedman och andra liberala tänkare. Under stakeholder capitalism står företagen istället till svars inför hela världen, och förväntas bidra till att göra den bättre. Begreppet populariserades av tysken Klaus Schwab, upphovsman till World Economic Forum i Davos.

Att bekänna sig till stakeholder capitalism har på senare år blivit en trend inom det globala näringslivet, men den för inget gott med sig, om vi ska tro Vinek Ramaswamy. Storföretag drivs inte av dumbommar, och de lär sig snabbt att utnyttja ett nytt etiskt regelverk till sin fördel. Ett av författarens många exempel rör Airbnb, ett bolag som via sin hemsida förmedlar uthyrning av privat boende. Airbnb var tidigt ute och markerade solidaritet med sina stakeholders – en kategori som sades inbegripa såväl kvinnor som etniska minoriteter, organiserade i till exempel Black Lives Matter.

Vd:n Brian Chesky hyllades också i medierna för sin vägran att hyra ut bostäder till ”högerextremister”. Men Chesky har varit förtegen om sitt bolags allra viktigaste stakeholder: det kinesiska kommunistpartiet. I utbyte mot tillträde till den kinesiska marknaden har Airbnb nämligen gått med på att dela konfidentiell information om sina användare med den kinesiska regeringen. När säkerhetschefen uttryckte sin oro för att informationen skulle hjälpa kineserna att bevaka både politiska dissidenter och utländs­ka turister svarade Airbnbs ledning med den kryptiska formuleringen att man inte hade till uppgift att ”främja amerikanska värderingar”. En artikel om händelseförloppet i Wall Street Journal kunde ha lett till en präktig korruptionsskandal och skadat Airbnbs image, men eftersom bolaget anses vara woke hände ingenting. Amerikanska journalister må ogilla Xi Jinpings regim, men de avskyr verkligen ”högerextremister”.

Vinek Ramaswamy oroar sig också för att stakeholder capitalism är på väg att urholka den amerikanska demokratin. Som exempel på denna tendens nämner han storbolagens reaktioner när delstaten Georgia antog en ny vallag i april i år. Utöver några mindre procedurändringar innebar den nya lagen att kraven på att visa ID vid röstning skärptes, vilket anses missgynna afroamerikanska väljare. Lagförslaget fördömdes som ”rasistiskt” av president Joe Biden, men också av Coca-Cola, flygjätten Delta och hundratals andra företag. Hot om bojkotter och dyra rättsprocesser kom från alla håll, och Georgias guvernör Brian Kemp pressades hårt att lägga in sitt veto mot förslaget. Vinek Ramaswamy tar inte ställning för eller emot Georgias lagstiftning, men betraktar hela episoden som symtomatisk för storbolagens växande inflytande över den politiska processen. Många demokrater gläds begripligt nog åt att näringslivet går deras ärenden. De borde dock ta sig i akt, menar Ramaswamy. Om republikanska väljare uppfattar att deras röster inte längre spelar någon roll så är det bara en tidsfråga innan de tar till utomparlamentariska metoder för att få sin vilja igenom.

I sin bok ägnar Vinek Ramaswamy även ett par kapitel åt frågor om yttrandefrihet. Det har på senare år blivit allt vanligare att konservativa amerikaner får sparken från sina arbetsplatser av politiska skäl. Yale-juristen Ramaswamy hävdar att denna praktik strider mot USA:s författning. Hans juridiska resonemang går ut på att wokeness har blivit en så viktig identitetsmarkör för sina anhängare att ideo­login borde uppfattas som religion. Det skulle innebära att författningens första tillägg om religionsfrihet skyddar både wokeness och dess motståndare, eftersom ingen har rätt att påtvinga någon annan sin egen tro.

Ramaswamys argumentation om yttrandefrihet är – liksom resten av hans bok – både skarpsinnig och fängslande. Men läsningen leder mig ändå till dystra slutsatser om USA:s framtid. Ett samhälle där minsta vardagskonflikt måste lösas av advokater och domare är inte friskt, oavsett vem som råkar vinna i rätten. Vad gäller författarens egna politiska åsikter så är de lite svåra att få grepp om. I Woke, Inc. beskriver Ramaswamy sig själv som konservativ, men han framstår snarare som en klassisk liberal. Han värnar om individens frihet och motsätter sig alla former av särbehandling. Han betraktar USA som en ”idé”, utan att fästa något avseende vid landets etniska eller kulturella arv. För 20 år sedan hade Ramaswamy nog känt sig lika hemma i det demokratiska som i det republikanska partiet. Men i dagens polariserade, identitetspolitiska landskap ter sig hans liberala idealism desto mindre relevant, och oförmögen att ge svar på vår tids mest brännande frågor.

Många är överens om att wokeness uppmuntrar till hyckleri och skapar kronisk missämja i det amerikanska samhället. Att ideologin ändå har fått sådan medvind beror på att det officiella USA inte riktigt vågar erkänna komplexiteten i relationen mellan meritokrati och mångfald. System baserade på ren meritokrati som högskoleprov har hittills inte givit likadana resultat för alla grupper i befolkningen. Detta är onekligen ett svårt dilemma. USA hade nog varit ett mer stabilt och harmoniskt samhälle om dess elitära skikt bättre hade avspeglat befolkningen i dess helhet. Positiv särbehandling kan snygga till statistiken en smula, men medför en del andra obehag och spänningar. Någon riktig lösning på problemet syns tyvärr inte till vid horisonten.

Som ung vd för Roivant motsatte sig Vinek Ramaswamy positiv särbehandling av minoriteter. Hellre än att arbeta för etnisk mångfald valde den unge vd:n att främja ”tankarnas mångfald” och aktivt leta efter kandidater som tänkte i annorlunda banor. I Woke, Inc. framställs Roivants ”tankarnas mångfald” som en rimlig kompromiss mellan meritokrati och positiv särbehandling. Men av Roivants nuvarande styrelse att döma så skiljer sig ”tankarnas mångfald” i praktiken föga från den gamla vanliga meritokratin. Styrelse utgörs av samma mix av vita, kineser och indiska bramaner som jag själv noterade i läkarnas lunchrum. Detta betyder inte att författaren har fel – bara att han undviker problemets själva kärna. Vinek Ramaswamy är extremt duktig på att uttrycka sig i skrift, men hans svärmeri om ”tankarnas mångfald” lurar ingen som är väl bekant med sakfrågorna.

Detta för oss tillbaka till mina ursprungliga funderingar: Är indier mångfaldiga? Och går de att räkna som people of color? Styrdokumenten på sjukhusets internetportal försåg mig inte med ett svar, om något sådant ens finns. Min gissning är att frågan kommer att hållas öppen så länge som möjligt. Eller åtminstone fram till den 25 maj nästa år.