Torftigt om framtiden

Jag har själv sysslat lite med frågan, det ska erkännas, varför det var med stor nyfikenhet och höga förväntningar jag öppnade den lundensiske idéhistorikern Henrik Brissmans bok Framtidens historia. Det är ett ambitiöst verk – det går tillbaka till antiken, även om dess fokus ligger på 1800- och 1900-talen. Delarna om efterkrigstidens framtidsforskning uppskattade jag allra mest, de är lärorika och informativa, även om jag undrar hur man kan utelämna forskare som Herman Kahn och Alvin Toffler. Att syna gammal framtidsforskning lockar gärna till reflektioner om i vilken grad de fick rätt eller fel – men sådant får man läsa om i andra sammanhang.

Men boken är överlag en besvikelse. Långa idéhistoriska referat och ibland en brist på precision i resonemangen gör att jag tappar fokus. Jag hakar flera gånger upp mig på vaga och oklara formuleringar, kanske småsaker – men det stör läsningen och förståelsen.

Till exempel hävdar Brissman att vetenskapen fick ett uppsving under digerdöden. Syftar han på den då förhärskande skolastiken eller den empiriska vetenskapen (som egentligen tog form 300 år senare)? Oklart.

Stycket om Charles Darwin är så illa skrivet att man tvivlar på att det verkligen är en forskare i idéhistoria som författat texten. Darwin skrev ju inte om den ”starkastes” överlevnad, som Brissman gör gällande, utan om ”survival of the fittest”, vilket faktiskt är något annat. Och hans evolutionsteori handlar ju heller inte i första hand om hur ”individuella arter” överlever – utan om hur arter förändras. ”De arter som överlever har därmed bäst förutsättningar att föda en ännu bättre avkomma än tidigare”, skriver Henrik Brissman. Nej, det är de individer inom arten som överlever som får en avkomma som liknar dem, (inte en ”bättre”) och på sikt förändrar arten, då de bäst anpassade individerna har större chans att överleva och fortplanta sig än de sämst anpassade.

Henrik Brissman påstår vidare att det runt sekelskiftet 1800 rasade en debatt om en hotande överbefolkning – oklart om han syftar på om denna rasade i Sverige, i Europa eller någon annanstans i världen (ett av många exempel på bristen på precision i resonemangen). Men i just Sverige präglades befolkningsdebatten vid denna tid tvärtom av begreppet och tankefiguren ”folkbrist”. Det belägger jag i min egen doktorsavhandling Svenska siffror (2001).

Han reproducerar även den klassiska faktoiden om att Sverige ska ha haft världens högsta självmordstal (när jag för över tio år sedan skrev om denna myt i Forskning & Framsteg, frågade sig mina kolleger om det verkligen var någon som fortfarande trodde på detta. Det gör det uppenbarligen.)

Dessutom är boken rätt spretig, här ryms allt från Machiavellis Fursten till efterkrigstidens broschyr Om kriget kommer – vad den nu har med framtiden att göra – vars centrala budskap enligt Brissman var att kärnfamiljen var den självklara enheten. Tillåt mig gäspa.

Men allra mest förvånad blir jag när jag läser att ”efter kalla krigets slut, Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning minskade framtidstron”. Varför? För att 1990-talet inte blev någon ”demokratisk skördetid”. Jag råder Brissman att konsultera något demokratiindex och fundera över vad många i Europa kände när kommunistdiktaturerna i vår närhet kollapsade och hotet av ett förintande kärnvapenkrig upplöstes i intet. Jag vet att jag inte var ensam om att känna en ny typ av framtidstro då.

Man får även i förbifarten läsa att dagens ungdom (jag gissar att han syftar på Sveriges) har ”betydligt svårare än tidigare att hitta arbete och bostad”. Har Henrik Brissman hört talas om 1990-talskrisen? Om 1960-talets bostadsbrist, som Tage Erlander var svarslös inför?

Nej, det kan skrivas bättre böcker om framtidens historia. Det finns fler exempel än de redan nämnda på konstigheter och oklarheter. Tyvärr, för ämnet är spännande och viktigt. Och man blir ju både en klokare och mer ödmjuk person av att läsa om hur svårt det är att förut­spå framtiden.