Det rinner över

När två av kaféets baristor – varav den ena råkade vara afroamerikan – fick sparken efter Larry Monetas klagomål var skandalen ett faktum. Arga demonstranter dök upp på Monetas kontor och Dukes rektor fick skamset be om ursäkt för universitetets ”rasism, intolerans och xenofobi”. Vicerektorn fick pensionera sig i förtid och för att sona hans brott skickade Dukes ledning hela sin personal på två dagars ”träning” i antirasism, anordnad av en lokal aktivistgrupp.

Jag var själv anställd vid Dukeuniversitetet under denna tid, och fick därför även jag genomgå sagda träning. Det fick även Owen Flanagan, professor i filosofi vid Duke och författare till den nya boken How to Do Things with Emotions: The Morality of Anger and Shame across Cultures. Flanagans bok påminner om skandalen kring Larry Moneta såtillvida att den berör två högst mänskliga företeelser – nämligen ilska och skam. Duke-filosofen anser att hans amerikanska landsmän i alltför hög grad lever ut den första känslan utan att låta sig begränsas av den andra.

Potentiella läsare bör varnas för att Owen Flanagan har ett voluminöst ordförråd, och författarens fäbless för källhänvisningar i den löpande texten – snarare än i ett index längst bak – gör honom knappast mer lättläst. Trots hjälp från Google med sociologiska facktermer kan jag inte svära på att jag till fullo begrep alla resonemang om proleptiska system och ”mikro-mikro-ekologier”. Men jag gjorde mitt bästa.

”Halva väljarkåren får carte blanche av Flanagan. Har du rätt åsikter eller identitet går det bra att fortsätta som vanligt. Bli rasande utan att skämmas!”

Det mest slående med How to Do Things with Emotions är annars ekot från en svunnen tid. För 100 år sedan trodde många akademiker och intellektuella att social ingenjörskonst skulle åstadkomma underverk. Den amerikanske psykologen John B Watson fångade tidsandan när han påstod sig kunna förvandla vilket spädbarn som helst till ”läkare, jurist, konstnär eller affärsman”, alldeles oavsett barnets medfödda ”talanger, böjelser eller förmågor”. Framsteg inom genetik och kvantitativ sociologi under 1900-talets andra hälft kom att lägga sordin på dessa megalomana förhoppningar. Men Owen Flanagan håller fortfarande fanan högt för socialkonstruktivismen. Enligt honom följer alla mänskliga samhällen ”emotionella manuskript”, som ständigt förändras och går att manipulera. Det är lite oklart hur, men filosofens optimism går inte att ta miste på.

Flanagans övergripande tes – att amerikaner blir arga alltför ofta och skäms alltför sällan – tycks välgrundad. Han drar paralleller till den epidemi av fetma som på senare år har lagt så många landsmän i en för tidig grav. I USA kan folk varken hantera känslor eller mat, menar Owen Flanagan. Professorn ägnar flera kapitel åt beskrivningar av andra, sundare kulturer. Överblicken är imponerande, men Flanagans beundran för det främmande ter sig ibland en aning naiv. Stämmer det verkligen, som han hävdar, att inuiterna i grönländska Ammassalik låter middagsgäster ligga med deras fruar – utan att någon part känner ilska eller skam? Själv har jag aldrig blivit hembjuden på middag i Ammassalik, så jag kan inte uttala mig i frågan. Om min hustru och jag någonsin får besök av inuiter hemma i Stockholm är det kanske bäst att vi stämmer av allas förväntningar innan förrätten serveras.

Varför blir då amerikaner så arga? Owen Flanagan pekar på den utbredda föreställningen bland såväl psykologer som vanligt folk att ilska måste släppas ut och ”ventileras”. Rejäla vredesutbrott är bra för hälsan, sägs det. Undertryckt ilska kan däremot leda till missbruk, ätstörningar, migrän, skilsmässor, eller annat elände. Denna så kallade ”ventilationshypotes” härrör ursprungligen från Sigmund Freud, men förknippas ofta med Arthur Janov och dennes populära bok Primalskriet från 1970. Hypotesen saknar empiriskt stöd, men har likväl etsat sig fast i det amerikans­ka folkets kollektiva medvetande.

Även i frågan om skam pekar Flanagan ett anklagande finger mot Sigmund Freud och hans lärjungar. Skam, menar Owen Flanagan, borde vara en viktig komponent i konstruktionen av alla fungerande samhällen. Men under 1900-talet lyckades Freud och hans elever beklagligtvis förknippa skam med fel värderingar, som kyrklig stränghet, kvinnoförtryck eller homofobi. Skam fick därmed ett dåligt rykte i västvärlden. Men i de rätta värderingarnas tjänst är skam ett utomordentligt bra verktyg för att reglera folks beteende, hävdar Flanagan.

Iviss mån har Dukeprofessorn, och de antika filosofer han citerar, säkert rätt om ilska och skam. Jag föreställer mig att både Seneca och Konfucius hade förfärats av det ohämmade känslosvall och den skamlöshet som idag präglar USA:s offentliga liv. Landet skulle nog må bra av att de mest eldfängda debattörerna lugnade ner sig, hittade en plats i skamvrån och höll tyst ett tag. Men det är trots allt skillnad på folk och folk, så alla behöver inte dämpa tonläget, tycks Flanagan mena. Han ondgör sig mycket över den politiska debattens låga nivå, men hämtar alla negativa exempel i det republikanska lägret – och i synnerhet hos Donald Trump. Gång på gång upprepar filosofen att påbudet om mindre ilska och mer skam inte riktigt gäller människor som kämpar mot ”rasism, sexism och queerfobi”. Med tanke på att nästan all modern vänsterpolitik bottnar i en kamp mot dessa ismer och fobier, så innebär detta att halva väljarkåren får carte blanche av Flanagan. Har du rätt åsikter eller identitet går det bra att fortsätta som vanligt. Bli rasande utan att skämmas!

Idéerna i böcker som How to Do Things with Emotions kritiseras ofta för att vara orealistiska. Enligt min mening är problemet snarare det motsatta. USA:s liberala eliter har följt Flanagans recept i decennier – med tveksamma resultat. Skandalen kring Larry Moneta och Young Dolph är ett bra exempel. Ingen som lyssnat på Get Paid kan förneka att låten är kvinno­förnedrande. Men när Moneta ilsknade till över något som alla viss­te var sant, ådrog han sig genast beskyllningar om rasism, från både kolleger och medietyckare. Dukes vicerektorn är nämligen vit, och rapparen var svart. Larry Moneta kommenderades därför till skampålen, medan Young Dolph och hans beundrare fick utlopp för sin rättmätiga vrede.

Man kan förstås tycka att vita amerikaner borde skämmas, med tanke på USA:s historiska skuld till de svarta. Man kan också tycka att svarta amerikaner har rätt att vara arga, med tanke på vad deras förfäder har fått utstå. Men hur ska en fredlig samexistens mellan grupperna se ut i framtiden? På den frågan har Owen Flanagan såvitt jag kan se inget svar.

Åren 2020-2022 har knappast varit någon guldålder för USA:s svarta. Många har förlorat jobb eller anhöriga under pandemin, och inget har blivit bättre av att en handfull demagoger tillsammans med det demokratiska partiet och massmedierna har manat svarta amerikaner till öppet raseri efter George Floyds död i Minneapolis. Försök från det liberala etablissemangets sida att pådyvla vita amerikaner en kollektiv skamkänsla över sina förfäders synder har inte heller gått något vidare. Tvärtom har vita amerikaner bara blivit ännu argare på sina makthavare, vilket ju går helt emot författarens ursprungliga syfte.

Vad Owen Flanagans verkliga uppfattning i dessa känsliga frågor är kan vi bara gissa oss till. Det skulle inte förvåna mig om han ställer sig en smula tveksam till den identitära ideologi som helt har tagit över hans arbetsplats. Men det politiska trycket på akademiska institutioner idag är starkt och inget öde är mer skrämmande för en amerikansk akademiker än det som drabbade Larry Moneta. Intelligenta personer som Owen Flanagan vågar därför sällan tala klarspråk om viktiga frågor. Ett faktum som rätteligen borde framkalla såväl skam som ilska hos amerikaner av alla bekännelser.