Ett Eldorado för författare

Maggie Gyllenhaals debutfilm The Lost Daughter bygger på den italienska succéförfattaren Elena Ferrantes roman I skuggan av en dotter (2006). Filmens och bokens huvudperson är en medelålders kvinna som under en sommarsemester konfronteras med minnen som är så smärtsamma att hon är nära att förlora förståndet.

Det hon mot sin vilja tvingas erinra sig är att hon 20 år tidigare har övergivit sin make och sina två små döttrar i förhoppningen att på så vis kunna förverkliga sig själv. Efter uppbrottet upplever hon en eggande kärlekshistoria med en karismatisk akademiker, och med hans hjälp blir hon längre fram en framgångsrik forskare, men priset visar sig ha varit alltför högt. När vi möter henne 20 år senare har hon visserligen återknutit kontakten med döttrarna, men hon är ändå en mycket ensam människa. Då filmen slutar finns det inte heller något som tyder på att de självförvållade skadorna i hennes psyke någonsin ska kunna läkas.

”Gyllenhaals film är en kongenial tolkning av den centrala problematiken i förlagan – relationen mellan mödrar och döttrar.”

Gyllenhaals film är en kongenial tolkning av den centrala problematiken i förlagan – relationen mellan mödrar och döttrar. Det finns också många paralleller till Ferrantes mest kända verk, den fyra band långa romanserie som brukar kallas Neapelkvartetten. Dit hör fokuseringen på den kvinnliga sexualiteten och på konflikten mellan karriär och längtan efter kärlek.

Likväl finns det en avgörande skillnad mellan The Lost Daughter och Ferrantes romaner. Gyllenhaals film utspelar sig inte i Italien utan på den grekiska ön Hydra, belägen mellan Aten och halvön Peloponnesos.
Denna scenförändring innebär att Gyllenhaal tar spjärn i en litterär tradition som sträcker sig från antiken till vår egen tid. Först ut var nog den forngrekiska hi­storikern Herodotos (484–425 f Kr). Under namnet Hydrea nämner han Hydra i sin bok Historia, en skildring av de återkommande krig mellan greker och perser som utkämpades under århundradena kring 500 f Kr. I tredje delen av detta mästerverk berättas sålunda att flyktingar från det egeiska Samos köpte ön för att sedan överlämna den till invånarna i staden Troizen på det närbelägna Peloponnesos.

Det skulle dock dröja till 1820-talet in­nan Hydra blev ett vanligt motiv i litteraturen. Det skedde först efter hydrioternas he­roiska insatser i det tioåriga krig mellan greker och turkar som för cirka 200 år sedan ledde till att Grekland blev en självständig stat.

Sedan dess har Hydra varit ett Eldorado för resande författare av många kynnen och många nationaliteter. Därom vittnar bland mycket annat böcker som Henry Millers Kolossen från Maroussi (1941), Lawrence Durrells Prosperos cell (1945), Patrick Leigh Fermors Mani. Travels in the Southern Peloponnese (1958), Axel Jensens Joacim (1961) och Göran Tunströms De heliga geograferna (1973), liksom Leonard Cohens sång Moving on (2016).

Till de intressantaste skildringarna av Hydra hör sedan en tid också A Theatre for Dreamers, en prisbelönt dokumentärroman som utgavs 2020 av den engelska succéförfattaren Polly Samson. Här utspelar sig merparten av handlingen i början av 1960-talet, och i berättelsens centrum står en brokig skara av bohemiska författare som idag tillhör litteraturhistorien. Dit hör först och främst kanadensaren Leonard Cohen men också norrmannen Axel Jensen, svensken Göran Tunström, amerikanen Gregory Corso och australiern George Johnston.

Samtalen mellan dessa författare ger en god inblick i den filosofiska och litterära debatten vid övergången mellan 1950- och 60-talet. Inte oväntat är det existentia­listerna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som står i centrum för diskussionerna, men det talas också om bland andra Ernest Hemingway, T  S  Eliot, James Joyce, Henry Miller, Lawrence Durrell, Gregory Corso, Jack Kerouac och Allen Ginsberg.

Den röda tråden i boken är emellertid ett ämne som för några år sedan också skildrades i dokumentärfilmen Marianne and Leonard. Words of Love. Vad jag tänker på är kärleken mellan Leonard Cohen och Marianne Ihlen, en norsk kvinna bosatt på Hydra som under namnet Åse också skymtar i flera av Göran Tunströms romaner.

Likväl är det ändå skildringen av den ännu mycket unge Tunström som kommer att stanna kvar i mitt minne. Tillsammans med Cohen framstår han som den mest sympatiske i en krets av ganska solkiga existenser. Kanske beror det på att uppgifterna om honom mestadels härstammar från hans egna böcker, till exempel De heliga geograferna (1973) och från sonen Linus Tunström, som tillbringade den första delen av sitt liv bland författarna på Hydra.

När boken börjar är Göran Tunström bara 23 år, men han har redan givit ut en diktsamling som har fått god kritik. Det hindrar inte att han i Polly Samsons tappning framstår som ödmjuk på gränsen till det självutplånande, inte minst i jämförelse med sin långt mer företagsamma fästmö, en ung målarinna som längre fram skulle gå till konsthistorien som Lena Cronqvist. Likväl antyds det att Tunström trots sin anspråkslösa framtoning är ett geni i vardande.

Detsamma gäller också om skildringen av Leonard Cohen. Den verkar vara byggd på ett omfattande forskningsarbete, men det hindrar inte att den – liksom filmen Marianne and Leonard – på några punkter framstår som alltför förenklad. Det ser man tydligt om man läser romanen mot bakgrund av vad som berättas om Cohen i en av de böcker som listas i Samsons föredömligt ambitiösa källförteckning: Sylvie Simmons lysande biografi I’m Your Man från 2012.

Simmons bok har undertiteln The Life of Leonard Cohen, men den varudeklarationen är egentligen alltför snäv, för boken handlar inte bara om Cohen själv. Den är också en tidsskildring. Som sådan utgör den en idealisk vägvisare för var och en som vill fördjupa sina kunskaper om bohemlivet på 60-talets Hydra eller om samhället, kulturen och konsten i Nordamerika och Europa under de fem årtiondena närmast efter andra världskriget. Det gäller inte minst de omfattande partier som handlar om Cohens förhållande till det judiska.

I motsats till Bob Dylan har Cohen aldrig velat distansera sig från sitt judiska ursprung. De judiska högtiderna var alltid viktiga för honom, och många av hans sångtexter anknyter till judarnas historia från Abraham till Auschwitz. Ett vittnesbörd om det utgör den sublima Who by Fire. Den har inspirerats av en hebreisk bön som sjungs vid försoningsdagen, jom kippur, tio dagar efter det judiska nyåret i början av hösten. Ett annat exempel är Dance me to the End of Love. Inspirationskällan till den sången var berättelsen om en judisk orkester i ett tyskt förintelseläger, som av sina nazistiska lägervakter tvingades spela för sina trosfränder, medan dessa leddes iväg till gaskamrarna. Det judiska engagemanget är alltså något mycket centralt i Simmons biografi om Cohen, men i Polly Samsons roman A Theatre for Dreamers är det starkt nedtonat.

Det hindrar inte att boken likväl är mycket läsvärd, och mycket talar för att den kommer att filmas. En anledning till det är inte minst den konturskarpa skildringen av naturen och folklivet på Hydra under en tid då massturismen ännu inte hade nått fram till ön. I det avseendet skiljer den sig starkt från Gyllenhaals The Lost Daughter. När denna film utspelar sig har turismen redan slagit klorna i Hydra. Det ser vi särskilt tydligt i det drama som på öns bästa strand utspelas mellan filmens huvudperson och en stökig skara av semestrande New York-bor med grekiskt ursprung men amerikanska vanor.

Denna olikhet gör att Samsons roman och Gyllenhaals film på viktiga punkter kompletterar varandra. Tillsammans ger de därför en mycket mångfasetterad bild av den ö som i Tunströms De heliga geograferna kommenteras med orden: ”Där var Barbara från Sydney och Leonard från Montreal, där var Eileen från San Francisco och Donald från Oxford. Där var Yoko från Tokyo […] Där var Pete från Dublin och Lisa från Helsingfors. Och där var hela besättningen på SAS-routen Köpenhamn–Athen–Khartoum.”