Dum och dummare

Brådska göder gärna oklokhet. I värs­ta fall ren stupiditet. Jag hade detta i färskt minne när jag började läsa den framstående österrikiska rättspsykiatern och författaren Heidi Kastners bok Dummheit, dumhet. Och jag läste med förväntningar. Hon som varit i närkontakt med människans mest destruktiva sidor – bland annat som sakkunnig i rättsprocessen mot Josef Fritzl, mannen som höll sin dotter inspärrad i källaren i 24 år, och alstrade flera barn med henne; Kastner har också skrivit, åtskilligt, om andra förövare, män som begått bestialiska våldsdåd; vad har hon att säga om dumhet?

Innan Kastner börjar bena ut vad Dummheit är beskriver hon vad hon kunnat konstatera under sin mångåriga gärning som rättssakkunnig: att det aldrig är det vi kallar intelligensen och brist på densamma som har varit grundproblemet hos den åtalade, och som har fört densamme till rättssalen – utan oftast vad hon benämner som ”banala, vardagliga orsaker”, som ”girighet, uppblåsthet eller oviljan att acceptera gränser”. Kastner har aldrig upphört att förvånas över dessa dumhetens olika manifestationer.

Dumheten är platt, och ytlig, menar Heidi Kastner. Den är att ignorera varaktiga negativa följder, för andra, och sig själv, för att få omedelbar, skenbar, vinst eller fördel; dumheten är principiellt kortsiktig. ”Dumma människor ser sig inte som del i ett gemenskapens ramverk” – egenintresset kommer först.

Långtgången individualism är dumt, alltså. Idiotiskt.

(Det ursprungligen gammalgrekiska ordet idiot betecknade ju en person som inte brydde sig om det allmänna, det gemensamma, och samtalet om detta, bara om sig och sitt.)

Anlag för dumhet ingår i våra betingelser. Mer eller mindre dumma är vi alla, emellanåt. Denna, ska vi säga disposition för dumhet, har i sig inte tilltagit. Men att den har spritt sig, med algoritmer och innehåll på nätet, har ju börjat gå upp för folk alltmer; de digitala kommunikationsmedlen utgör också något av ett affekternas drömrike – och affekterna bedövar förståndet, som vi vet. Dumheten ligger alltid nära då man hellre följer sina emotioner än lyssnar på fakta.

”Dumheten ser dessutom ut att ha slutat skämmas, har blivit så att säga salongsfähig; dumma påståenden kan nu brölas ut i form av brösttoner.”

Det finns ”tydliga tecken på att många människor ogärna tänker”, som Kastner så riktigt påpekat i en intervju; skärmtillvaron fyller här upp det tomrum som uppstår. Dumheten ser dessutom ut att ha slutat skämmas, har blivit så att säga salongsfähig; dumma påståenden kan nu brölas ut i form av brösttoner, visas upp helt skamlöst, har Kastner erinrat om; ett skäl är att det knappt finns något korrektiv längre.

På tal om det kan nämnas att dumhet även kan yttra sig i en fullkomligt feltolkad tolerans – en som menar att man måste godta allt, eller sätta värde på varje åsikt; att ”förstå” allt betyder som bekant att ursäkta allt.

Genom historien har dumheten redan orsakat mer skada än alla vapen, virus och väderkatastrofer tillsammans. Något att fundera lite på nu då förutsättningarna för den har förändrats, rentav blivit mer gynnade, av företeelser i samhället.

Som Heidi Kastner formulerat det: på grund av den snabba kommunikationen, och nyhetsförmedlingen deltar vi nu i ojämförligt högre mått än någonsin förr i ”det globala vansinnet”.

Hon lyfter särskilt fram den ”intelligenta dumheten” i sin bok. Det är här det blir extra intressant, och angeläget. Den sortens dumhet är självfallet också den farligaste, den som kan bli mest ödesdiger; den förekommer ju dessvärre inte endast i kriminella kretsar. Kastners erfarenheter och insikter från rättspsykiatrins domäner ger onekligen tyngd, när hon exempelvis kastar fram sådant som att ett samhälleligt fokus på rationalitet är ett inneboende principfel (även om det påpekandet inte är något nytt i sig). Hon skriver att ett sådant samhälle, dessutom inriktat på ekonomisk tillväxt, kanske har ”begått dumheten att vilja forma individerna uteslutande enligt sina funktionsanspråk” – och på så sätt ”främjat en utveckling av personligheter som bär ’dumhetens brännmärke’ ”, det Wundmal der Dummheit som Theodor Adorno och Max Horkheimer talat om i ”Upplysningens dialektik”.

Kastner är lite väl försiktig i sitt resonemang här, bara. Jag skulle gärna sett en fördjupning av hennes tankegångar, inte bara på denna punkt; ämnet hade i hennes hand förtjänat en mer omfångsrik bok (den är nu på bara 96 sidor).

Som den likaså österrikiske författaren Robert Musil deklarerade i sitt omtalade föredrag ”Om dumheten” i Wien 1937, några år efter det att hans essäistiska roman Mannen utan egenskaper kommit ut: ”Den ’intelligenta’ dumheten” har främst att göra med brister i anden, och sinnelaget – den sitter inte i själva förståndet. Han gjorde också gällande att det viktigaste medlet mot den, enligt honom själv, är anspråkslösheten.

Med ett annat ord: måttfullheten.

Här kommer jag att tänka på den där oblyga kungörelsen på entrédörren till ett halvstatligt AI-bolag – att bruket av ”artificiell intelligens” ska skyndas på. Det tyder på rätt stora anspråk. Att AI-utbredningen just ska snabbas på avslöjar en del om ett projekt – ett experiment! – som hur det än hanteras och gestaltas innebär omfattande samhällsomvälvningar. Det hela ter sig symtomatiskt. Svensk teknikiver i all sin glans.

Det ligger en djup ironi i kombinationen ”accelerera” och ”AI” – att det är just en konstgjord ”intelligens” som ska forceras fram.

Enligt uppräkningen i Heidi Kastners Dummheit är dumhet bland annat också att:

· vara för lat för att tänka själv – och istället delegera detta till karismatiska tyckare på nätet (Eller maskiner!)

· trots brist på kunskap i ett visst ämne anse sig kunna ha åsikter och göra bedömningar om det

· förneka, eller ignorera, fakta (såklart)

· framhärda i emotionell dumhet. Rationell intelligens utan lyhördhet och känsla för andra.

Verklig intelligens handlar ju inte enbart om logiskt tänkande.

Av allt att döma är det inte författarens avsikt – hon talar i alla fall inte alls i sådana termer, gör inte några hänvisningar åt det hållet – men: redan tidigt under läsningen kommer jag att tänka på synderna.

Dödssynderna, de som påven Gregorius den store gjorde en lista över på 500-talet, och som 700 år senare förfinades av Thomas av Aquino – sju allvarligare försyndelser som kan ta död på vår själ; de båda kyrkolärarna hade urskilt sju inneboende tendenser hos den enskilde att förbryta sig – mot Gud, medmänni­skan och sig själv. Som högmod, och lättja. Och girigheten. Denna iakttagelse av det mänskliga är utan tvivel giltig än, vare sig man sedan tror på att försyndelserna får de följder som den kristna läran förkunnar eller inte. Och även om begreppen, ”synd” och ”dödssynd”, är bortrationaliserade i vårt framtidsblickande land.

Analogier – mellan samtidens vetenskapliga syn och kyrkofädernas syndaförteckning (och de motsvarande dygderna) – finns lite varstans, om man bara vill se dem. Den kanadensisk-amerikanska neurofilosofen Patricia Churchland har exempelvis skrivit intressant om ”moralisk intuition” – och om att denna är nedlagd i vår biologi, våra hjärnor. Att vi är skapade med samvete, enkelt uttryckt. Med rättspsykiatern Heidi Kastners resonemang kan man säga att det helt enkelt är dumt att gå över gränsen till exempelvis det måttlösa, eller uppblåsta. Ren dumhet. Dum vill ju ingen vara.

Man bör räkna med dumheten. Även på samhällsnivå. Att inte göra det, är dumt. Oklokhet, tillsammans med något sådant som ”artificiell intelligens”, kan bli olycksbringande. Varför har Heidi Kastner skrivit denna bok? För att hon stött på dumheten så många gånger under sin långa erfarenhet av rättspsykiatri, har hon sagt i annat sammanhang. Hon har ofta blivit mållös – då hon hört definitivt intelligenta männi­skor med tillräcklig bildning inför skranket beskriva beslut som man ”bara kan beteckna som dumma”. Då faktabaserad argumentation inte har ändrat något i denna positionering. Hon har frågat sig: Hur kan detta komma sig? Uppenbarligen är det många som funderar på samma sak. Dummheit sålde slut på två veckor på den tyskspråkiga bokmarknaden, och har kommit ut i flera upplagor sedan dess.

Man kan förstås fråga sig hur mycket Kastners välbekanta namn och yrkesmässiga specialitet spelat in i köpruschen.­ Om några spektakulära våldsbrott och grymma förövare står inte att läsa i boken om dumhet. Inte heller explicit om ett samband mellan dumhet och det onda. Men en tydlig koppling kan helt klart anas.