Fattigdomsbevis

Många har förvisso försökt, och höger-vänster-vinklar är då oundvikliga, lika oundvikliga som själva ingredienserna. Statliga insatser, skattenivåer, retorik om allmosor – och som alltid i det amerikans­ka samhället – ras.

En utomstående måste ändå undra hur detta kan få bestå. Har beslutsfattare av olika slag inte ögon att se med när de sitter i sina limousiner och susar förbi eländiga skjul, usla mataffärer med galler framför fönstren, skolor som inte har reparerats på många decennier?

Den senaste som tar sig an gåtan är Matthew Desmond, sociologiprofessor vid Princeton och chef för Justice and Poverty Project vid det universitetet. Hans förra bok, Evicted. Poverty and Profit in the American City, handlade om utsattheten och maktlösheten hos åtta familjer i Milwaukee som kämpade för att få tak över huvudet. I den nya, Poverty, by America, vidgar han perspektivet till fattigdomen i stort.

Alla, mycket talande, fakta finns med. En av 18 invånare i USA lever i vad som kallas ”djup fattigdom”, andelen barn som växer upp i fattiga hem är mycket högre än i andra i-länder, 2022 drogs det så kallade fattigstrecket (måttet Official Poverty Measure från 1963 om nödvändiga matinköp som del av hushållsinkomsten) vid 27 750 dollar för tvåbarnsfamiljen. Med nuvarande höga dollarkurs är det svårt att göra rättvisande jämförelser och istället kan nämnas att median­lönen 2022 låg på 56 420 dollar för en heltidsanställd.

”En av 18 invånare i USA lever i vad som kallas ’djup fattigdom’, andelen barn som växer upp i fattiga hem är mycket högre än i andra i-länder.”

Matthew Desmond tar till det väl beprövade greppet att låta några personer han träffat exemplifiera iakttagelserna. Läsaren möter alltså Crystal, Julio, Chloé och Woo som har sugits ner i en hopplöst snurrande eländesspiral som orsakats av omständigheter bortom deras kontroll. Den främsta styrkan i boken är Desmonds beskrivningar av hur fattigdom verkligen känns. Förödmjukande, smärtsam, skamframkallande, förminskad livskänsla, problem som staplas på varandra.

”Det förändrar hur du tänker och hind­rar dig från att nå din fulla potential. Det krymper den mentala energi som du kan ägna åt beslut, och tvingar dig att fokusera på det mest akuta – det kan vara en elräkning som skulle varit betald för länge­sedan, ett jobb du just blivit av med – på bekostnad av allt annat”, konstaterar Desmond, som får höra av en beteendevetare att fattigdom inskränker en persons kognitiva förmåga mer än en sömnlös natt.

Den amerikanska fattigdomen ser olika ut i olika befolkningsgrupper, men som tumregel gäller att det inte finns något storstadsområde där vita utsätts för samma ”extrema koncentration av ofördelaktiga faktorer, med grannskap där över 40 procent är fattiga”, som svarta och latinos. Eller med andra ord, de flesta fattiga vita barn bor i tryggare miljöer,­ går i bättre skolor och utsätts för mind­re polisbrutalitet. Det ekonomiska klyftan mellan vita och svarta är lika stort som på 1960-talet och fattiga svarta män har samma medellivslängd som män i Pakistan och Mongoliet, noterar Desmond vidare.

Matthew Desmond går igenom statistiken som visar att fattigdomskurvan böljar, lite uppåt, lite neråt, mellan 10 och 13 procent. Det här betyder inte att levnadsstandarden, mätt i prylar, dalat eftersom de sämst ställda också kan skaffa sådant som billiga mobiltelefoner och grillar. Kruxet är att annat, som hyror och sjukvård, blivit så mycket dyrare.

När Desmond tar upp politik i praktiken konstaterar han att Ronald Reagan som gick till val på att stoppa bidragen till welfare queens, som påstods vältra sig i lyx, faktiskt inte lyckades med det. Utgifterna för welfare programs i USA steg istället och är i reda tal 237 procent högre per berättigad person 40 år senare. Men den här hjälpen når inte alltid fram till de behövande och det beror bland annat på mer eller mindre korrupt omdirigering till andra ändamål, krångliga ansökningsförfaranden och regler som inte tillåter bidrag i vissa situationer.

En annan omständighet är att sjukvården, som är dyrast i världen, ätit upp mycket av ökningarna.

Desmond pekar ut, trots sina egna tydliga vänstersympatier, Kalifornien och progressiva demokratiska beslutsfattare i flera storstäder som medskyldiga. Det var i Kalifornien som skatterevolten inleddes och trots att demokrater stöder bostadsbyggande, typ allmännyttan, för låginkomsttagare bromsar de sådana mångfamiljshus i sina markanvändningsplaner.

”Kanske är vi inte så polariserade trots allt. Kanske är vi alla segregationister över en viss inkomstnivå”, skriver Desmond i en syrlig sentens och på ett annat ställe finns den liknande:

”Fattigdomen existerar för att vissa vill och ser till att det blir så.”

Vilka de är svarar han på och där återfinns de vanliga syndarna: storföre­tagen, konservativa antiskattefilosofer, fiender till fackföreningar, alla som är ovilliga att riva segregationshinder, men även den bekväma medelklassen, som oavsett partifärg, inte vill dela med sig. Han understryker att han absolut inte propagerar för redistribution, eller inkomstfördelning, som är ett av de fulaste orden i amerikansk politik. Nej, bara att ”de rika ska betala sina skatter” och att det är dags att erkänna att medelklassen subventioneras med väl så stora belopp, till exempel avdrag för bostadslån som fattiga har svårt att få.

Desmond tar till ordet abolitionist i en parallell till slaverimotståndarna, och att avskaffa fattigdomen skulle bara kosta 177 miljarder dollar, enligt hans kalkyl. Några sådana anslag är sannolikt inte att räkna med, även om Desmond i likhet med andra bedömare framhållit att president Joe Bidens och kongressdemokraternas villighet att klubba stöd under pandemin lindrade följderna, särskilt för barnen.

Desmonds bok om hur vanligt folk hotas av vräkning på en icke-fungerande bostadsmarknad belönades med Pulitzerpriset och omdömen löd om att den tillhörde de viktigaste i den här genren på mycket länge. Den här boken fanns med på listor i våras över det mest intressanta i den gigantiska amerikanska bokfloden och troligt är att den hamnar på uppslagen i de stora tidningarna när årets böcker väljs ut. Men, ska sägas, sannolikt mer för själva ämnet än för framställningen och slutsatserna.

Det är en tunn bok, bara 189 sidor text, men med 76 sidor noter och hela fyra sidor med tack till mängder av experter, vänner och finansiärer. Han kunde gott ha flyttat en del av innehållet i notapparaten till själva boken, som skulle ha vunnit på det och hjälpt läsare som inte har för vana att gå till noterna.

Bland källor och förlagor nämns klassiker som Jacob Riis skildring 1890 om ”hur den andra halvan lever”, James Agees och Walker Evans dokumentation av 1930-talsdepressionen och Michael Harringtons bok The Other America (1962), som bidrog till att president Lyndon Johnson två år senare sjösatte sitt War on Poverty i Appalacherna, närmare bestämt i Inez i Kentucky.

Reportrar som reser dit, inklusive undertecknad, kan konstatera att kriget är långt från vunnet, men också att det finns många faktorer som spelar in, däribland utbildningsnivå och geografin med långa avstånd till större orter och transportnav.

Hursomhelst kommer inte Matthew­ Desmonds Poverty, by America att bli ihågkommen lika länge, även om den är en nykter och nyttig påminnelse om krafterna bakom inkomstklyftorna – och om säkra pro­gnoser om att en utjämning skulle bidra till ökad tillväxt. Till den som tvivlar kan sägas att efterfrågan på byggmaterial, färg, vitvaror, möbler, hemelektronik skulle bli enorm om folk i gemen fick högre löner, som i Västeuropa.