Tycka ateist trist

Nu har en ung och lite gapig indisk poddare, företagare i textilbranschen och hindunationalistisk skeptiker, Kushal Mehra, skrivit boken Nastik. Why I Am Not an Atheist. Hans infallsvinkel är att västerländsk ateism är en omvänd religiös dogm, liksom de abrahamitiska religioner den kritiserar – judendom, kristendom, islam. Varken ateister eller troende klarar av nyanser och missförstår varandra.

Indisk skepticism och materialism är mer vidsynt – ja, som hindunationalist ser Mehra närmast ned på de enligt honom futtiga nutida företrädarna, ny­ateismens ”fyra ryttare”: Sam Harris, Christopher Hitchens, Daniel Dennett och Richard Dawkins. Han driver tesen att indiska ateister, en term han ogillar men motvilligt går med på att använda, lätt kan ingå i de indiska religionernas gemenskaper – hinduiska, buddistiska, sikhiska, jainistiska – och där bli tolererade även om hårdföra undantag finns.

”Nutida västerlänningar, som The Beatles och Steve Jobs, har fortsatt att svärma för en högst simpel indisk andlighet. Vi har inte fattat att indier kan vara skeptiska.”

I bokens titel nämns begreppet nāstik, men i texten förekommer också nirīśvaravāda. Det senare begreppet är vad vi kallar ateism, det vill säga: att man inte tror på Gud, medan det förra kommunicerar att man inte respekterar de klassiska vediska skrifternas läror om reinkarnation och en inre själ, med mera.

Givetvis är de religiösa begreppen mer komplicerade, särskilt om man tar in den tidiga materialistiska doktrinen Cārvāka, som sägs ha föregått greken Epikuros, verksam på 300-talet f Kr och grundare av den epikureiska, hedonistiska skolan. Liksom vissa indiska skeptiker trodde den antike greken på att gudar existerar men inte på en gudomlig skapare.

Kushal Mehra driver den populära podcasten Cārvāka, där han sprider sitt materialistiska och skeptiska budskap, men här finns även inslag om cricket, indisk inrikespolitik, nya böcker och annat mer eller mindre lättviktigt som kan intressera vanliga indier, exempelvis textilhandlare i Mumbai som han själv. Samma blandning av högt och lågt kännetecknar hans bok Nastik.

Den inleds med intryck från resor till väst som han gjorde i unga år. Då hade han börjat tvivla på att en god gud hade skapat all ondska i världen, och han upptäckte vad naturvetenskapen lärde ut och som tydligt stred mot hinduis­ka läror. På ett flyg till USA mötte han, högst osannolikt, en pakistansk kristen missionär som reste med 16 amerikans­ka missionärer som hade i uppdrag att omvända muslimer i hela världen. Samtidigt mötte han en muslim i USA som ville, liksom de kristna missionärerna, omvända honom, något som aldrig hänt honom hemma i Mumbai.

Så han började läsa heliga skrifter och tog senare en mastersgrad i filosofi, som troligen lade grunden till denna hans första bok. Vad han upptäckte var att varken Bibeln eller Koranen kunde acceptera tvivlare och skeptiker, medan hinduismen till och med hade egna materialister och ateister som ingick i den stora mycket vida indiska religionen.

Han började chatta med ateister och skeptiker från hela världen och deltog på ateisten Richard Dawkins webb­sida. Men där drevs han ut eftersom han inte var tillräckligt aggressiv mot tro och troen­de!

Västerlänningar tror att alla indier är religiösa mystiker, menar Mehra, och de prisar tänkare som Swami Vikekananda, ansedd talare på den första religiösa världskongressen i Chicago 1893. Nutida västerlänningar, som The Beatles och Steve Jobs, har fortsatt att svärma för en högst simpel indisk andlighet. Vi har inte fattat att indier kan vara skeptiska även till sina egna religioner. Därför går han igenom inte bara hinduiska skeptiker utan även buddistiska och andra indiska religioners egna fritänkare.

De nya ateisterna har banat väg för ett andligt tomrum som enligt Mehra fyllts på med aktivism för woke och ateism (en militant sekulär humanism som tar strid för mänskliga rättigheter, miljö och jämställdhet). Han ser ingen nytta i att Indien ska importera denna sekulära vänsteraktivism även om den där redan har sina företrädare, som Pankaj Mishra, Vandana Shiva och Arundhati Roy. Hans podd tar in kritiker som ogillar västerländsk vänsteraktivism och liknar på så vis de högerpopulistiska poddar vi har i väst, men med en indisk touch på engels­ka så alla kan följa hans samtal.

Dawkins och Harris, de båda nu levande och ledande nyateisterna, bör inse att religioner kan ha goda sidor och acceptera att så många tror på Gud, i Indien 97 procent, menar han. Istället för att koncentrera sig på teori bör ateister och skeptiker se till praktik. I Indien såväl som i Japan kan man delta i flera religiösa trossystem utan hinder. Samma villkor gäller för indiska skeptiker om de vill delta i festivaler, äta vegetariskt och meditera. Kanske hans analys kan även gälla dem som kallar sig ”Spiritual but not religious”(SBNR, även kallade ”nones”), en femtedel av amerikanerna idag enligt aktuella uppskattningar och med antika rötter, enligt exempelvis Michael Horton (Shaman and Sage. The Roots of ”Spiritual But Not Religious” in Antiquity, 2024).

Paradoxalt är att Mehra själv nog kan klassas som ”religious but not spiritual”, en hållning som värdesätter vanor och kollektiv framför individualism och spekulation. Kanske låter denna livshållning märklig, men faktum är att de flesta trossystem bygger på just gemensamma ritualer utan ifrågasättande. Judendomen sägs ofta vara en religion byggd på seder och riter snarare än en individuell övertygelse.

Att fråga en jude eller en kristen före 1800-talet vad de tror på var att ställa dem en obegriplig fråga. Man var lojal mot sitt kollektiv och sin Gud, punkt slut. På så vis visar Mehra oss tillbaka till vad som vägledde även oss i väst före upplysningen, det vill säga: vad den katolske filosofen Charles Taylor beskrev i A Secular Age (2007).

Intressant i Mehras berättelse är hans starka lojalitet mot den hindunationalistiska rörelsen som idag leds av BJP:s partiledare, premiärminister Narendra Modi, nyligen omvald och starkt troende hindu. Detta trots sin skepsis inför traditionella hinduiska läror om gudarna Brahman, Vishnu och Shiva, om återfödelse, karma och annat som han växt upp med men nu tagit avstånd från.

Han anser att tongivande medier i Indien ofta drar stolta hinduiska rörelser över en kam och betecknar dem som våldsamma, oavsett vad som faktiskt är sant. Dessa medier vänder sig till väst i första hand och till muslimer menar han. Men stödet för Modi har visat att hindunationalism kan ta ansvar och agera utan våld, även om undantag finns. Han lägger också mycket krut på att kritisera Kongresspartiet i Indien som kan sägas ha haft samma roll som Social­demokraterna här, och som delar samma vänster-om-mitten-perspektiv.

Annat i boken är korta resonemang om huruvida man kan ha en moral utan religiös tro, om indiska hädelselagar, ex-muslimer, kvinnlig könsstympning och de abrahamitiska religionernas betoning på skrifter gentemot de indiskas tonvikt på praktik och sedvanor. Allt är inte genomtänkt och svenska indologer och Indienkännare kommer att snabbt bläddra igenom boken med många suckar. Detsamma gäller om man vill läsa välgrundad kritik av ateism, där den katolske filosofen Edward Feser och kristne programledaren Justin Brierley levererar tyngre och mer välformulerade tankar.

Samtidigt är Nastik. Why I Am Not an Atheist ett oväntat och osofistikerat rop från Indiens folkdjup om att väst inte har förstått allt om öst. Kushal Mehra är inte ateist utan en nāstik, en stolt hindu som kan gå in i tempel på högtiden Diwali och marschera med elefantguden Ganesha och ändå vara skeptisk till traditionell hinduism.

Han skriver att han föddes in i en hinduisk familj men att han nu som vuxen har valt att förbli hindu av eget val. En skeptisk hindu som är ovanlig genom sin medvetenhet om indisk materialism och ”ateism”, men som kan sägas ingå bland de miljontals sekulära hinduer i Indien – som min dotters morfar.

Få hinduer känner till sina egna skeptiska rötter och Kushal Mehra har gjort ett pionjärarbete med sin bok och sin podcast genom att presentera dem. Att han inte vill kalla sig ateist utan nastik är smart marknadsföring och kommer att ge honom mer uppmärksamhet. Några kommer kanske att läsa om vad skeptiska indier tidigare tänkt:

”Det finns ingen himmel, ingen slutlig befrielse eller någon själ i en annan värld. När kroppen en gång blivit aska, hur kan den ens komma tillbaka igen?” (Sarvadarśanasaṃgraha, om Cārvāka från 500-talet f Kr).