Slumpens betydelse

För en del år sedan besökte jag avdelningen för skönlitteratur på Malmö stadsbibliotek. Jag plockade ut en roman på måfå. Det var Paul Austers Illusionernas bok. Efter ett par sidor var jag fast. Snart hade jag läst flera av hans böcker. Auster hade en osedvanlig förmåga att skriva medryckande, att redan från början dra med sig läsaren. (Jag hade senare också glädjen att två gånger lyssna på Auster när han gästade biblioteket.)

När Auster (1947–2024) nyligen avled lyftes ofta hans New York-trilogin fram i nekrologerna. Det får beskrivas som hans mest kända verk, som ofta åberopats i recensioner av hans andra böcker. Personligen tycker jag att den starka fokuseringen på detta verk är lite olycklig. Andra romaner av Auster – som Illusionernas bok, Månpalatset, Slumpens musik, Leviatan och Osynlig – präglas av en större berättarglädje.

Huvudpersonen i Illusionernas bok är universitetsläraren David Zimmer. Hans fru och två små barn omkommer i en flygolycka. Genom en livförsäkring och skadestånd från flygbolaget blir han ekonomiskt oberoende. Han kan göra vad han vill, men hans liv saknar nu all mening. Han super ner sig och överväger att begå självmord. En kväll får han på tv se en sekvens av en stumfilm med Hector Mann, som får honom att skratta.

Mann försvann spårlöst för cirka 60 år sedan, 1929, och att alla räknar med att han är död. Hans filmer finns i arkiv runtom i USA och Europa. Zimmer beslutar sig för att besöka dessa arkiv och se filmerna. Till en början gör han det endast som terapi, för att få tiden att gå. Men det slutar med att han skriver den första boken om Mann. Därefter får han veta att Mann, sensationellt nog, fortfarande är i livet och de träffas.

Zimmer får höra Manns märkliga livs­­­hi­storia återberättad, vilket utgör en stor del av romanen. Auster älskade berättelser inuti berättelsen. Till hans favoritböcker hörde Tusen och en natt, Cervantes Don Quijote och Brontës Svindlande höjder, som innehåller denna form av återberättande.

Innan han skriver boken om Hector Mann har Zimmer gett ut ett par litteraturvetenskapliga verk, och han översätter också Chateaubriands självbiografi. Austers roman­gestalter brukar vara storläsare och dessutom ofta skrivande personer.

Hans sista roman Baumgartner börjar med att titelpersonen sitter och skriver en text om Kierkegaard. Universitetsstuderande Fogg i Månpalatset får ärva ett antal kartonger med böcker. Han läser varenda av dem. När alla böcker i en kartong är lästa går han till ett antikvariat och säljer dem, något han är tvungen till eftersom hans pengar håller på att ta slut. Huvudpersonen i Sunset Park, Miles Heller, träffar sin flickvän när båda sitter i en park och läser F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby.

Paul Austers romaner innehåller ofta sådana sammanträffanden. Han menade att realismen är en litterär konvention, i verkligheten sker osannolika händelser som får avgörande betydelse för oss.

I Den röda anteckningsboken har han samlat ett antal märkliga självupplevda historier. Han beskriver hur han som barn reste till ett sommarläger. Under en gemensam vandring överraskades barnen av ett skyfall. För att komma hem var de tvungna att krypa under ett taggtrådsstängsel. Pojken alldeles framför Auster träffades av en blixt och dog omedelbart. Det var en tragedi som Auster ofta återkom till.

Ett annat minne handlar om hur han som barn följde med sina föräldrar till en basebollmatch. Efter matchen stötte de ihop med den legendariska basebollstjärnan Willie Mays. Auster bad om en autograf, men dessvärre hade varken han, hans föräldrar eller Mays någon penna. På vägen hem grät Auster. Han beslutade sig för att i fortsättningen alltid ha en penna med sig: ”Om inte annat har åren lärt mig detta: har man en penna i fickan är chansen ganska stor att man en vacker dag känner sig frestad att använda den. Som jag brukar säga till mina barn: det var så jag blev författare.”

Mays – som också hyllas i slutet av Woody Allens film Manhattan – dog kort tid efter Auster. Vilket man kan se som ytterligare ett sammanträffande, som Auster kunde ha antecknat.