Renare än livet

Kafkas död är väl ingenting att fira – men kanske Brods vägran att tillmötesgå vännens sista önskan.

Detta jubileumsår är fullt med teaterpjäser, utställningar, läsningar, diskussioner med mera runt om på kontinenten. På tyska publike service-kanalen ARD visas just nu Kafka, en underhållande miniserie i sex delar, skriven av författaren Daniel Kehlmann, där den schweiziska skådespelaren Joel Basman spelar en kongenial Kafka. En vitsig, skrattande, ironisk Kafka, en särling som njutningsfullt koketterar över verkliga eller inbillade misslyckanden och tillkortakommanden. SVT har redan köpt rättigheterna. På bio går den något sötsliskiga Liebe gegen alle Widerstände om Kafkas sista kärleksrelation med Dora Diamant, en film som vill visa att Kafka minsann också kunde älska.

Noterbart är att det till jubileet inte kommer ut några större levnadsteckningar eller biografier. Det kommer nog att dröja innan någon vågar utmana Rainer Stach, som påbörjade arbetet med sin stora Kafkabiografi 1996 (tre volymer utgivna under perioden 2002–2014). Däremot kommer det en hel del andra böcker: I Kafkas Familie. Ein Fotoalbum (Wagenbach-Verlag) samlar cirka hundra fotografier varav en majoritet är tidigare opublicerade och stammar från ättlingar till Kafkas systrar. I Auf Kafkas Spuren (Wallenstein Verlag) samlas litteraturvetaren Hartmut Binders uppsatser och essäer om Kafka i en tusensidig volym. Och i Sverige publicerar Wahlström & Widstrand författaren Cecilia Hanssons Kafkalungan i augusti.

Men den mest omtalade utgivningen, i alla fall från tysk horisont, är nog germanisten och filosofen Rüdiger Safran­skis Kafka. Um sein Leben schreiben. Efter en serie biografier över Tysklands stora diktare och filosofer, som Hoffmann, Schopenhauer, Heidegger, Nietzsche, Goethe, Schiller och Hölderlin har Safranski nu tagit sig an den Pragfödda, tysk-judiska författaren Kafka. Det är en av 1900-talet mest lästa och beundrade författare, någon många försökt att efterlikna men ingen kunnat mäta sig med. En stjärna bland svårmodiga gymnasister, en favorit på fenomenet BokTok och hos litteraturvetenskapliga exegeter. Det finns nu oräkneliga hyllmeter med biografier, vetenskapliga studier och essäer om en författare vars fullbordade verk ryms i några tunna volymer. Det har sagts förut, men Franz Kafka riskerar att försvinna i alla läsningar av honom.

Safranskis bok har ingen ambition att uppenbara Kafka på nytt för oss. Istället säger han sig vilja följa ett enda spår i Kafkas liv och verk – skrivandet i sig, det vill säga kampen med att skriva och kampen för att få skriva. Det är egentligen det mest närliggande spåret, menar Safranski, när det kommer till en författare som levde för litteraturen. ”Jag har inte litterärt intresse utan består av litteratur, jag är inget annat och kan inte vara något annat”, som det heter i ett berömt brev till fästmön Felice Bauer. Citatet syftade inte till att intressera henne. Det var en varning. Att skriva var för Kafka ingen sidosyssla och ingen hobby. Skrivandet var hans liv, i alla fall såg han det själv så, och utan litteraturen skulle han falla ihop som ett tomt skal. Felice var tvungen att begripa detta för att få klart för sig vem hon skulle gifta sig med. Men bröllopet blev, som bekant, aldrig av.

Kafka var nämligen rädd för att familjelivet och äktenskapet skulle sluka upp honom helt. Att det skulle förvandla honom till en ”genomsnittsmänniska”. Skrivandet måste hela tiden försvaras mot allt som hotade det. Samtidigt längtade Kafka också efter detta liv som han i Flauberts efterföljd menade var det enda sanna livet.

Med var detta liv ens möjligt för Kafka? Safranski tar upp Kafkas berömda brev till fadern, det som han aldrig skickade. Där utvecklade Kafka teorin att fadern hade ockuperat områdena äktenskap och familjebildning och alltså gjort dessa till ett slags tabu för sonen. Den enda fadersfria domänen var skrivandet. Det var en utväg från faderns väldiga skugga, det enda området där fadern saknade makt. Därför alltså, menar Safranski, flydde Kafka till den skrivandes existens. Blott där var han fri från den faderliga övermakten.

Men, frågar Safranski i nästa andetag: Var det verkligen så? Var skrivandet bara en utväg från familjelivet, eller var önskan att skriva så stark hos Kafka att han på allvar inte kunde hänge sig åt ett familjeliv? Och hur kom det sig att han förblev anställd som jurist vid Arbetarnas olycksfallsförsäkring ända fram till sin död om han offrade sitt privatliv för skrivandet?

Stora delar av Safranskis studie vigs åt denna problematik – Kafkas, för att uttrycka det med samtida ord, work/life balance. Kafka längtar hela tiden till den ensamhet han behöver för att skriva, samtidigt som ensamheten, när han väl får den, blir till betryckande. Och arbetet behövde han för att inte bli finansiellt beroende av skrivandet eller av sina föräldrar. Han ville leva för litteraturen men inte av litteraturen. Den enda gången Kafka på allvar övervägde att ge sig fullkomligt hän åt litteraturen var under första världskriget. Han planerade att säga upp sig från sin tjänst i Prag och flytta till Berlin och gifta sig med Felice. Kafkas förläggare Kurt Wolff gav honom utsikten om att ett liv som författare på heltid kunde bli möjligt. Planerna gick om intet när Kafka 1917 började hosta blod, och senare fick diagnosen tuberkulos, och relationen med Felice Bauer bröts slutgiltigt.

Tjänsten vid Arbetarnas olycksfallsförsäkring valde Kafka på grund av de förmånliga arbetstiderna. Mellan 8 och 14 befann han sig på kontoret. Efter middag, en tupplur, promenader och besök, satt han under kvällarna och ibland långt in på småtimmarna och skrev. Ändå led han av sin dubbelexistens, de två yrkena: skrivandet och kontorsarbetet.

Men, det är inte så att kontorsarbetet var helt improduktivt – helt uppenbart hämtade författaren inspiration från den labyrintiska byråkratin till sina romaner och noveller – liksom också kärlekshistorierna var produktiva för författarskapet. Under de perioder han befann sig i en intensiv brevväxling var han också som mest litterärt produktiv. Kafka skickade ett, två brev om dagen och krävde av Felice att hon skulle notera allt som försiggick i hennes vardag. De franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari kallade detta i boken Kafka för en mindre litteratur för hans vampyrism: breven var små fladdermöss som den anemiska Kafka skickade ut för att hämta in blod.

Skrivandet skedde aldrig i ett ensamhetens vakuum även om det var dit Kafka längtade, eftersom det bara är där han trodde att skriften kunde uppstå. Ensamheten var aldrig tillräckligt ensam: ”Inte ens natten är tillräckligt mycket natt.” När skrivandet lyckades honom var han lycklig. Safranski tecknar en författare som bara kände sig stark och levande i skriften – utanför den upplevde han existensen som full av begränsningar. Eller som Safranski formulerar det: ”Att skriva, och bara skriva, frigjorde krafter som han annars kände sig avskuren från.”

Skriften var renare än livet, och den sanna skriften var ”för Kafka ett upphöjt, intensifierat liv”. Kafka skrev i ett flöde, de noveller han var mest nöjd med skrev han under en natt, eller som med ”Domen” under en lång tågresa. När han skrev de sista raderna tänkte han på ”en stark ejakulation”. Korrigeringar gjordes bara i omedelbar närhet av skrivakten och bara mycket sällan återvände han till manuskript för att ändra och rätta.

Det var när Kafka kunde ”ge sig hän åt den oförutsägbara och okontrollerbara skrivprocessen, när han kan låta sig drivas in i de labyrintiska världarna på kontor och vindar i Processen eller in i de spretiga berättelserna, avstickarna och omvägarna på den oändliga vägen till Slottet” som hans skrivande kom till sin fullaste rätt, påpekar Safranski.

Efter att han skrev ”Domen” förundrades han över hur berättelsen vecklade ut sig framför honom. Att den på sätt och vis skrev sig själv. Kafka planerade inte. Han jobbade inte med plots, inte med någon disposition eller exposé. Hantverk föraktade han: de litterära texterna hände mer än de gjordes. Problemet var bara att skrivprocessen avbröts när flödet avstannade. Amerika till exempel, förklarade han för Felice, hade glidit honom ur händerna, texten hade besegrat honom. Paradoxen Kafka är att han kunde skriva världshistoriens största litteratur, men aldrig färdigställa en roman.

Safranski håller sig mestadels inom sitt spår, men gör också ett gäng utvikningar till väldokumenterade Kafkatrakter. Det svåra förhållandet till familjen och till fadern, hans intresse för jiddisch och de östeuropeiska judarna, skuldkänslorna, sjukdomarna och kärleksrelationerna. Det och att Safranski arbetar sig kronologiskt fram i författarskapet gör att Kafka. Um sein Leben schreiben lämpar sig som introduktion till författarskapet, ja, den framträder emellanåt nästan som en biografi i kortformat.

Intressantare för den som redan har fördjupat sig i Kafkalitteraturen är de läsningar Safranski gör av Kafkas noveller och romaner utifrån problemkomplexet skrivandet. Den vaga skulden i Processen där ingen konkret anklagelse artikuleras tolkar Safranski som att det är i skrivandet som skulden ligger: Kafka kände en gnagande skuld när han inte skrev, och när han väl skrev kände han skuld för att han försummade livet. Kafkas novell om jägaren Gracchus läser Safranski som en privat mytologisk figur: jägaren är Kafka själv – den levande döda vars livsgnista bara tänds till under nätterna han sitter böjd över anteckningsblocket, men vars skrivande samtidigt lägger hinder för det sanna livet med äktenskap och med barn.

Slottet i romanen med samma namn, står inte för Gud, Safranski menar att vi istället borde läsa det som skrivandet. Att erövra skriften och leva i skriften var Kafkas mål, på samma sätt som det är K:s mål att erövra och leva i slottet. Slottet vars mystiska makt ständigt protokollför och dokumenterar, som skickar ut brev och skrivelser, blir i Safranskis tolkning en motpol mot Kafkas egentliga skrivande. Där det ena står för ett maktens språk som håller fast och fixerar världen, som gör identiteter stabila, siktar Kafkas på det motsatta: att bevara den egna obeständigheten, det imaginäras oändliga möjligheter och jagets mångtydighet.

Och just denna öppenhet, denna obestämdhet där ett slott aldrig får tydliga konturer och en anklagelse aldrig artikuleras är vad som fascinerar så mycket hos Kafka. Kanske handlar dessa två ting om skrivandet, kanske inte. Safranskis Kafka-bok bjuder på insikter men inga uppenbarelser. Gott så, läsvärd är den i alla fall.