Ordvalet avslöjar allt

Äntligen har den brittiska författaren Jilly Cooper fått en värdig filmatisering, som tar fasta på det mest kittlande i hennes verk, och det är inte sexet, utan klasskildringarna. Tv-serien Rivals hade premiär i oktober. (Första säsongen kan streamas på Disney+ och en andra är planerad.) Serien inleds visserligen med ett osedligt samlag men följs snabbt under de första minuterna av sociolingvistiska klassmarkörer. Ordparet ”toilet” och ”loo” får i dialogen avslöja klassklyftan mellan seriens två antagonister, tv-magnaten Tony Baddingham respektive ryttaren och parlamentsledamoten Rupert Cambell-Black.

Jilly Cooper är en av skaparna av bonkbustern, en genre som hade sin storhetstid på 1980-talet och kännetecknades av utförliga sexskildringar i välbärgade miljöer. Dock ska man komma ihåg att en faktor är att dessa även beskriver dåligt och slentrianmässigt sex och erotiska besvikelser, ofta på ett tragiskt realistiskt vis. Här definierar sig bonkbustern i motsats till genren romance, där sex mestadels är relationsbyggande, himlastormande och trofast. Bonkbuster-genren hade många företrädare (exempelvis Judith Krantz och Jackie Collins) och lästes brett, men Jilly Cooper skiljer sig från de övriga med sitt mycket engelska sätt, samt en rejäl dos humor och klassanalys.

Cooper var till nyss mer eller mindre bortglömd i Sverige, trots stora upplagor av henne i svensk översättning under 1980- och 90-talen. I Storbritannien har hon aldrig tappat i aktualitet, och en av de sista saker Rishi Sunak gjorde som premiär­minister var att erkänna sin förkärlek för hennes romaner, han kallade henne till och med för sin favoritförfattare. Hon lär även ha flera läsare i brittiska kungahuset. Det är inte konstigt med tanke på att Coopers antihjälte, häradsbetäckaren Rupert Cambell-Black, sägs ha Andrew Parker-Bowles, mer känd som drottning Camillas exman, som förlaga.

Den tv-serie som nu föreligger tar sig an boken Rivals, andra delen i Coopers romansvit om intriger och otrohet i det fiktiva grevskapet Rutshire. (”To rut” är, precis som ”to bonk”, en munter omskrivning för att idka samlag.) Denna följetong omfattar till dags dato 11 böcker. Den förs­ta delen Riders kom ut 1985. Flera av romanerna i Rutshire Chronicles-serien (en medveten anspelning på Antony Trollopes Chronicles of Barsetshire) är långa som Tolstojverk och har flersidiga dramatis personae, där även alla förekommande hästar och hundar listas. De är på inget sätt bra litteratur, men de är fruktansvärt underhållande.

För den som inte orkar med dessa tusentals sidor, som till stor del består av skildringar av hästar, kom Cooper turligt nog med ett slags programförklaring redan 1979. Hon samlade då sina vassaste observationer om det brittiska klassystemet i boken Class. A View from Middle England. De fadäser och markörer som uttrycks i böckerna och i tv-serien finns redan här.

För att återvända till motsättningen mellan ”loo” och ”toilet”, så är Cooper på intet vis den första som noterar detta. Det finns en lång tradition av engelsk klassatir, med specifik tyngdvikt på det språkliga.

Coopers mest illustra föregångare är Nancy Mitford, aristokratisk författare med bitande humor. I artikeln ”The English Aristocracy” (1956) populariserade hon förkortningarna ”U” och ”Non-U”, där U står för ”upper class” och ”non-U” för dem som inte är det. Het och indignerad debatt utbröt i brittiska pressen. Det blev senare en förtjusande antologi, Noblesse Oblige. An Enquiry Into the Identifiable Characteristics of the English Aristocracy (1956). Där ingår bland annat ett strängt svar från Evelyn Waugh. John Betjeman avslutar med en dikt som häcklar ordet ”lounge” och fiskkniven (ett numera rätt obsolet bestick utan egg), vilket tydligen ledde till att brittiska antikaffärer översvämmades av inlämnade sådana.

I antologin hittar man även en förenklad version av den akademiska uppsats som Mitford utgick ifrån, ”Linguistic class-indicators in present-day English” av lingvisten Alan S. C. Ross. Mitford hade fått kännedom om den eftersom forskaren använt hennes romaner som källa. (Ross är alltså den som myntat ”U” och ”non-U”.) Hursomhelst, redan Mitford (och Ross) invänder å det starkaste mot just ”toilet” och Cooper noterar i Class att ”all upper class loos smell of asparagus pee in June”. Tesen som drivs av såväl Mitford som Ross som Cooper är att det finns en klar överlappning mellan överklassens och arbetarklassens språk. Överklassens språkbruk färgas av att man har uppfostrats av nannys och tjänstefolk och att man dessutom vill särskilja sig från den förhatliga medelklassen.

Lika laddat i tv-serien Rivals är ordet ”lounge”. Det är en synnerligen anstötlig beteckning för vad vi på svenska kal­lar vardagsrum eller salong. Det som det finare folket säger är ”drawing room” eller ”sitting room”. Cooper kallar amerikanismen ”living room” för ”a gasthly modern compromise och extremely vulgar” och menar att ”front room” och ”parlour” är lika illa. Lingvisten Ross vill att ”hall” eller ”dining hall” ska vara U för ”lounge”, men påpekar att samtliga klasser finner det acceptabelt när det gäller hotell. Jag skulle gissa att dagens användning på flygplatser också är godtagbar.

ett annat språkligt dilemma är hur man benämner efterrätten. I ett avsnitt av Rivals utbryter en mindre kris om man ska kalla den ”pudding” eller ”dessert”. Den socialt klättrande värdinnan utbrister att dessert ju är franska och sålunda borde vara finare, men den luttrade inhyrda tjänsteanden konstaterar att ”pudding” är rätt eftersom det är vad man lär sig på internatskolan. Mitford och Ross lyfter fram ”sweet” som ”Non-U”-alternativet. En bra tumregel, påpekar Cooper sarkastiskt, är att man annars ska undvika de franska låneorden, som framstår som tillgjorda och streberaktiga. I Coopers universum föredras ”napkin” framför ”serviette” (”perhaps the best known of all the linguistic class-indicators of English” enligt Ross), och att använda ”pardon” istället för ”what” är värre än att säga ”f*ck” i bättre sällskap.

Cooper visar också i Class hur övre medelklassen i sin strävan uppåt och sin tro att man kan läsa sig till lösningar mangrant plockat upp Mitfords regler och sålunda gjort dem förlegade. Vissa ord byts därför ut. Cooper exemplifierar detta med bland annat ”wireless” istället för ”radio”, och hur ”pink” för den röda ryttarrocken blivit sådant allmängods att man helt enkelt nu säger rött inom ”U”-klassen.

Rivals är mycket sevärd. Mycket av den mer slentrianmässiga rasism, sexism och homofobi som finns i böckerna har tonats ner i tv-dramatiseringen, men låter sig ändå lätt skönjas för att påminna om att 1980-talet ändå var en tid med andra värderingar än dagens. Aids får skymta förbi, likaså Thatcher, Nordirland och lady Diana.

Serien är enormt genomarbetad i fråga om kläder och scenerier, med fantastiska färgskalor. Man får en tydlig bild av hur ett bohemiskt hem 1986 skulle vara inrett, vad för stök en stressad småbarnsmamma skulle omges av samma år, och hur ett sovrum hos nyrika skulle möbleras, samt hur de ärvda möblemangen dominerar hos de äldre och förment äldre förmögenheterna. Kläderna är valda med stor expertis, med motsättningen av naturfibrer och syntet i kläderna. Tweed och de intrikata knäppningarna på ridbyxorna är, liksom mängden hundar, indikatorer på klasstillhörighet. Men mycket av detta är bakgrund, som bara finns där, även när det pekas ut – som hur färgvalen (och trädgårdstomtarna!) i den uppåtsträvande Valeries trädgård häcklas, eller hur vissa klädval får ge upphov till spe (samma Valeries lilafodrade cape). Dessa markörer gör i hög grad sitt, men vad som verkligen slår igenom i tv-formatet är förstås ord och handlingar.

Språket och de avslöjande och konfliktfrämjande ordvalen för handlingen framåt och lämpar sig för filmatisering. De klassmarkerande orden som diskuterats ovan är alltjämt chockerande, fortfarande publicerar brittiska medier listor på ”Non-U”-begrepp som man bör undvika. Att bonkbusterns drottning Jilly Cooper ännu håller och kan iscensättas så väl beror på klasskännedomen och förmågan till satir.